Vilse i Skuleskogen

November-24 hade vänt blad och jag och Greger hade en gemensam ledig dag i Övik. Vi funderade på att fara till Paradiset Spa, men det var höstlovsvecka och säkert mycket folk. Så kanske lite frisk luft istället? Vi är ju något av vandringsspecialister?

Höga Kusten är känd för sin fantastiska natur, och även om det inte är fjällen så är det fint ändå. Och vi har aldrig vandrat där. Själva kändiset Skuleberget med sitt Naturum, lift och ”Via Ferrata” för klättrare ligger på andra sidan E4. Skuleskogens nationalpark däremot ligger mot havet, och lite mera norrut. Det är inte jättelätt att hitta information om hur man ska vandra där, men jag läste i alla fall att det finns tre entréer, Nord, Väst och Syd. Och från Syd går det en runda som lät lämplig för oss, ”Nationalparksrundan”, där vi kunde se det mesta, inte minst Slåttdalsskrevan.

Nationalparksrundan är enligt informationen på nätet 10-13 km lång, beroende på vilken rutt man tar. Greger skulle inte vara framme i Övik förrän mitt på dagen, så jag tänkte att den kortaste vägen var väl 10 km då och skulle passa oss bäst. I november sänker sig mörkret redan vid 16-tiden häruppe.

Hej och hå! Första snön hade visst fallit inatt, men shit happens. Det var ju inte så djupt! Och klockan var bara 12.45. 10 kilometers vandring med lätt rygga är ingenting för fjällvandrarproffsen som vi. Jag tog med mig en karta över området från en behållare på Entré Syd! Det kunde ju vara praktiskt att ha.

Den här nationalparkens urskog har inte sett röjsåg på över 100 år. Vilken rövarskog! Enligt historiska källor har det faktiskt funnits rövare här… Men tankarna for till Ronja Rövardotter. Tänk så djupt påverkad man blir av barndomens läsupplevelser.

Men jäklar så halkiga spångarna var! Vi fick gå på helspänn, och bitvis bredvid spången.

Vi bestämde oss för att skippa Slåttdalsberget. Dels skulle det ta tid, och dels skulle det kunna vara farligt halkigt. Tack och lov att vi insåg det.

Själva Slåttdalsskrevan är en diabasgång. Det mjukare materialet i mitten har nötts bort och bildat en skreva, medan de hårda väggarna kvarstår. Skrevan är ”stängd” för genomgång sedan drygt ett år tillbaka, pga risken för att det ramlar ner stenar i huvudet på en. Men inget hindrar en från att vandra genom den i alla fall. Idag var det dock halkigt och vi visste inte riktigt vart vi skulle hamna på andra sidan skrevan, så vi tog den tillåtna vägen över berget. En väg som tog oss upp i höjden och var också väldigt halkig och brant.

Jösses så fint! Men halkigt, halkigt. Snart borde vi vara vid Tärnättvattnen, där det finns en raststuga. Greger ville fika, men jag började känna mig lite stressad.

Slutligen vid Tärnättvattnen! Vi kastade i oss en macka. Nu var det angeläget att ta oss från höjden till stranden, där sista biten av vandringen skulle gå. Vi hade sinkat oss ordentligt tidsmässigt pga snön och halkan.

Men men… Nästa etappen var lång, och det var ingen led annat än att någon hade målat blåa prickar på träden och klipphällarna. Tack och lov hade de målats ganska tätt, eftersom man inte alls kunde räkna ut var leden gick. Klipphällarna var oerhört oberäkneliga och ofta halkiga. Både jag och Greger ramlade ordentligt, tack och lov uppstod det inga värre skador än blåmärken och sträckningar. En gång gick jag ner i spagat, vilket inte alls var roligt. Jag lyckades även plurra två gånger, och högerfoten blev helt blöt. ”Leden” slingrade sig både hit och dit. Men det var viktigt att vi höll oss till den, eftersom vi tids nog skulle in i skogen igen.

Paniken började krypa sig på. Vi hade inte ens kompassen med oss. Vägen gick neråt, men skulle vi inte hitta leden in i skogen skulle vi ha rejäla problem! Att behöva forcera sig genom urskogen skulle vara tidskrävande, och det ville jag verkligen slippa! Och mörkret började sänka sig… Det var nästan så att vi hörde grådvärgarna mumla och mässa sin entoniga låt bakom stenar och träden.

Skymningen var redan påtaglig då vi slutligen kom från klipphällarna till urskogens skydd. Med ens blev det ännu mörkare, då mängden ljus minskade under träden. Men skogsstigen var rejäl och bred. Vi kom ner till havet och vände mot höger. Och sedan blev det helt mörkt.

Två gånger tappade vi bort stigen. Men snabbt hittade vi den igen, delvis med hjälp av mobilernas ficklampor. Det var också spännande att passera vattendrag i mörkret, längs smala träbroar utan räcken… Havet var på vår vänstra sida, det visste vi. Så länge vi var på stigen hade vi lite koll. Men det fanns ingen marginal för felsteg. 112 gick säkert ringa till (SÅÅ pinsamt…) men i övrigt hade vi ingen mottagning. Jag hade inte heller laddat ner kartan över området i mobilen, så det var verkligen tur att jag hade plockat på mig papperskartan från Entré Syd i början av vår vandring! Den läste vi i ljuset av mobilen.

Jag måste erkänna att jag var ganska lättad då vi slutligen kom tillbaka till spångarna och sedan till bilen. Jag gillar spänning men det här var lite för riskabelt.

Väl hemma betraktade jag mina blessyrer. Höften som riktades bakåt i spagaten värker. Vad lärde vi oss- ja, en hel del, som vanligt. Man ska alltid ha respekt för naturen, och i en obekant omgivning är man mycket mera sårbar. Snö och vandring hör i regel inte ihop, risken att göra sig illa är stor. Vandringen går mycket långsammare om man måste akta sig för att falla eller halka. Vikten av ordentlig research kan inte underskattas. Nu hade vi vandrat 12 km fast det skulle ha varit 10 km. Vi hade haft bättre marginal och förhandsinformationen hade stämt. Dessutom borde vi kanske ha studerat kartan ännu noggrannare på förhand, och även tagit med oss en kompass.

Samtidigt är det lite kul med äventyr. Att utmana sig i naturen är bland det roligaste man kan göra, så länge det slutar lyckligt i alla fall.