Ingen kan väl påstå emot om jag säger att världen känns som en något ond och osäker plats just nu. Javisst, det finns mycket gott också, det vet jag, men på bara några år har det skett förändring till det sämre. Samtidigt är det kanske bara som det ser ut. Ondskan har funnits i alla tider och människan har knappast förändrats. Det går bara lite upp och ner.
Dessa tider känns det dock viktigt för mig att själv försöka göra någonting, om än litet, konkret, för att bidra till det goda. En sista förtvivlad handling innan den slutliga undergången, som bevisar på vilken sida jag står.
Rena ondskan är svår att konfrontera och bekämpa direkt. Ondskan får ju sin bränsle av uppmärksamhet, och krig vill ondskan ha. Det sägs ju att det stora problemet i världen inte är just de ondaste ondingar, utan alla de som tyst accepterar och ser på.
Människan är plågsamt omedveten, trots att tusentals år har gått. Fortfarande lever många av oss i illusion att vi kan separera oss från varandra. Om grannen lider är det inte mitt problem, liksom. Mitt och ditt. Först mitt. Men det funkar inte så.
Kraven på ”rättvisa” (där vi själva agerar som regelsättare) är stora. Men hur jävla rättvist är allt det här egentligen? Finns det en enda sak här i världen som är garanterat rättvis, förutom att vi alla ska dö.
Jag är med på en tipsgrupp på Facebook där man i veckan hade en diskussion vad man får stoppa i varandras soptunna. En del tyckte att det var ok med en hundbajspåse, en del tyckte att gränsen gick vid ett glasspapper. Men det fanns också många personer som inte ens tillät ett litet pappersskräp i sin soptunna utan ansåg att vederbörande får snällt bära den med sig hem…
Mot bakgrund av alla hemska terrordåd där människor ändå ställer upp för varandra, hjälper okända med sitt liv som insats, och då behovet av medmänsklighet framträder större en någonsin, är det onekligen rätt dräpande med dessa småaktiga kommentarer och världsbilder.
Man suger åt sig andras hjältedåd på Aftonbladet, om hur okända hjälper varandra t ex när terrorn slår till. Men själv är man så mån om sin soptunna att ingen förbipasserande får stoppa dit ett litet skräp.
Jag antar att vi kommer att sitta i vår sandlåda så länge som vi förtjänar det. Vi kommer att leva som om vi aldrig ska dö och vi kommer att dö utan att någonsin ha levat.
