Etikett: Livskvalitet

Det är du som väljer

Visst skulle det vara skönt om någon eller några andra alltid berättade hur man borde göra och leva sitt liv. Vad är rätt och vad är fel. Vi söker auktoriteter, och det gör jag också när jag är osäker.
Senaste tiden har jag funderat mycket över mitt liv, hur jag vill ha det, vilka värderingar jag har, och hur jag vill förvalta den tid som jag har kvar. Jag har samtidigt vänt mig mera utåt och blivit på ett sätt mindre självupptagen.
Det är ödet eller högre makt som bestämmer de stora dragen i våra liv, men detaljerna och riktningen kan vi påverka otroligt mycket själv. Som till exempel när en alkoholist bestämmer sig att bli nykter- hur stor förändring blir inte det i långa loppet?
Jag har läst att om man medvetet gallrar bort saker som man verkligen hatar från sitt liv, och fyller upp med positiva saker istället- vi säger en timma om dagen, i ur och skur- så ska skillnaden på livskvaliteten bli enorm. Och varför inte? Vi har makten, men vi tror inte fullt ut på det. Men ingen annan än jag själv kan ju berätta vad som känns rätt för mig.
Ofta är det svårt att komma till skott och våga prova. Man vet vad man har men inte vad man får, och åren rullar på och det blir ingen förändring, förutom kanske smygande bitterhet.
Här fyller ju nyårslöften en funktion.
Vad står på min lista för ett bra liv?
En trevlig man och familj. Tid för varandra. Inte för mycket skärmtid. Aktiviteter som vi gör tillsammans. God mat och dryck. Djur. Motion och bra hälsa, tack. Stugan och lite resande. Ett jobb där jag mår bra och får vara mig själv. Goda vänner som jag kan lita på och tillbringa tid med. En möjlighet att utvecklas professionellt, i mina intressen och som människa.
Det gäller att vara väldigt konkret- annars finns det ju en risk att allt rinner ut i sanden…
Vad gäller detta år så ska jag för det första byta jobb. Jag stannar dock inom samma klinik och i samma hus, så förändringen kommer inte att vara så omvälvande som det kanske låter. Min förhoppning är att jag får lite mera tid för mig och min familj då.
Jag vill fortsätta hjälpa dem som behöver min hjälp.
Jag planerar en familjeresa. Lite besvärligt är det, och dyrt såklart, men det måste göras. Och jag försöker minska min konsumtion genom att i första hand använda det jag redan har (vilket är en hel del!!) och undvika köpa nytt.
Senaste lilla guldkant på vardagen som vi bestämt ordnade var att jag och min man var på bio tillsammans- vi hade nämligen aldrig förut varit på bio tillsammans… som tur är så valde vi filmen Solsidan! Jag har sällan skrattat så mycket på bio, underhållning på bästa tänkbara nivå.
Samtidigt är det ju ändå vardagen livet består av. Vi måste låta guldkanten vara just precis guldkant, annars blir det inte lika trevligt. Allt är relativt och man kan inte gå från resa till fest till bio till restaurang…
En sak som stör mig lite grann är, att jag verkar inte bli världsbästa på någonting. Jag behärskar många saker och har lagt ner mycket tid och gjort ganska stora uppoffringar. Ändå är det som att jag blir bara en medelmåtta på allting jag håller på med. Den enda saken jag kommer på att jag är världsbästa på är att vara mig själv… det är kanske det som är meningen!?☺
 
 

Livskvalitet

Era kommentarer är så kloka att man borde ha gjort en sammanfattning och ett eget inlägg av dem. Nu syftar jag speciellt på mitt förra inlägg, men det gäller även generellt.
Ni som kommenterar och jag är rörande eniga om att livets mening är att vara lycklig, och att lycka inte har huvudsakligen med pengar och höga befattningar att göra. Likasinnade söker varandras sällskap och det är väl därför vi läser varandras bloggar. Men, om någon skulle ha en avvikande åsikt, så välkomnar jag även den förstås.
 
En sak som jag har mindre skrivit om är att jag jobbar med nyfödda barn. Dit hör även för tidigt födda barn, specialiteten kallas för neonatologi. Neonatologins historia är inte så lång (från början av 70-talet egentligen) men väldigt mycket har förändrats under tiden och gör det fortfarande, inte minst syn på människan och olika handikapp.
Tidigare ansåg man att det värsta som kunde drabba en var ett neurologiskt handikapp, eftersom de var ”obotliga”, och man tog för givet att livskvaliteten för den drabbade blev kraftigt nedsatt.
Jag läste just en bra bok på ämnet, Saroj Saigal Preemie Voices
 
 
Ett av kapitlen berättar om måttet Quality of Live, livskvalitet. Författarna är pionjärer på långtidsuppföljning av för tidigt födda barn i hela världen. De har fått fram resultat som man även kommit på i andra sammanhang, dvs att livskvaliteten inte har så mycket med ens aktuella kroppstillstånd att göra.
Värsta scenariot som funnits är att för tidigt födda barn, ffa de med neurologiskt handikapp, skulle senare anklaga dem som räddat dem till liv och anse att deras hälsotillstånd är så dåligt att det hade varit bättre att vara död.
Överraskande för forskare så skattar även de med påtagligt neurologiskt handikapp (t ex de i behov av personal assistent pga cp-skada, eller de som är blinda) sin livskvalitet som mycket hög, faktiskt i genomsnitt lika hög som de friska människorna i kontrollgruppen. Det här kan vara svårt för omgivningen att förstå, men så är det, och det kallas för ”disability paradox”. I synnerhet är ett medfött handikapp någonting som en människa i regel anpassar sig till. Det finns många som alltid varit blinda och som inte alls vill börja se, än mindre att det skulle vara deras högsta önskan att börja se. Deras förklaringar finns att läsa i boken.
Det fanns några för tidigt födda men även några i kontroll(friska)gruppen som tyckte att det hade varit bättre om de hade varit döda idag, men enligt min mening måste de ha lidit av depression.
Om jag nu blev allvarligt sjuk och inte längre kunde ha någon sysselsättning så vill jag tro att jag ändå kunde hitta en mening i livet i den nya situationen. Inte någonting ont utan någonting gott. Däremot så kan en kraftig smärta, fysisk eller psykisk, förstöra allt, och måste behandlas med största sakkunnighet.
Det var mina tankar idag.