Era kommentarer är så kloka att man borde ha gjort en sammanfattning och ett eget inlägg av dem. Nu syftar jag speciellt på mitt förra inlägg, men det gäller även generellt.
Ni som kommenterar och jag är rörande eniga om att livets mening är att vara lycklig, och att lycka inte har huvudsakligen med pengar och höga befattningar att göra. Likasinnade söker varandras sällskap och det är väl därför vi läser varandras bloggar. Men, om någon skulle ha en avvikande åsikt, så välkomnar jag även den förstås.
En sak som jag har mindre skrivit om är att jag jobbar med nyfödda barn. Dit hör även för tidigt födda barn, specialiteten kallas för neonatologi. Neonatologins historia är inte så lång (från början av 70-talet egentligen) men väldigt mycket har förändrats under tiden och gör det fortfarande, inte minst syn på människan och olika handikapp.
Tidigare ansåg man att det värsta som kunde drabba en var ett neurologiskt handikapp, eftersom de var ”obotliga”, och man tog för givet att livskvaliteten för den drabbade blev kraftigt nedsatt.
Jag läste just en bra bok på ämnet, Saroj Saigal Preemie Voices
Ett av kapitlen berättar om måttet Quality of Live, livskvalitet. Författarna är pionjärer på långtidsuppföljning av för tidigt födda barn i hela världen. De har fått fram resultat som man även kommit på i andra sammanhang, dvs att livskvaliteten inte har så mycket med ens aktuella kroppstillstånd att göra.
Värsta scenariot som funnits är att för tidigt födda barn, ffa de med neurologiskt handikapp, skulle senare anklaga dem som räddat dem till liv och anse att deras hälsotillstånd är så dåligt att det hade varit bättre att vara död.
Överraskande för forskare så skattar även de med påtagligt neurologiskt handikapp (t ex de i behov av personal assistent pga cp-skada, eller de som är blinda) sin livskvalitet som mycket hög, faktiskt i genomsnitt lika hög som de friska människorna i kontrollgruppen. Det här kan vara svårt för omgivningen att förstå, men så är det, och det kallas för ”disability paradox”. I synnerhet är ett medfött handikapp någonting som en människa i regel anpassar sig till. Det finns många som alltid varit blinda och som inte alls vill börja se, än mindre att det skulle vara deras högsta önskan att börja se. Deras förklaringar finns att läsa i boken.
Det fanns några för tidigt födda men även några i kontroll(friska)gruppen som tyckte att det hade varit bättre om de hade varit döda idag, men enligt min mening måste de ha lidit av depression.
Om jag nu blev allvarligt sjuk och inte längre kunde ha någon sysselsättning så vill jag tro att jag ändå kunde hitta en mening i livet i den nya situationen. Inte någonting ont utan någonting gott. Däremot så kan en kraftig smärta, fysisk eller psykisk, förstöra allt, och måste behandlas med största sakkunnighet.
Det var mina tankar idag.
Tack för dina tankar! Mer än intressant! Det slår an en ton om leva eller icke leva. Naturligtvis är det såpass svårt att ha en generell mening inte är aktuell, allt är utifrån fall till fall.
Dock har jag mött både personligen och i mitt yrke människor som hellre velat dö.
Tack för detta inlägget; mer än intressant! Naturligtvis har jag inte en generell mening som jag alltid hävdar eftersom det är högst individuellt i varje enskild fall. Från ditt område har jag ju ingen erfarenhet. Jag har mött både privat och mitt jobb flera som önskat att de vore döda hellre än det liv de levde. Sjukdom och handikapp ligger till grund. Och inte alltid har det legat en djup depression bakom heller. Kort sagt en önskan om att få avsluta sitt liv då de upplever att nu är klart. Att ett medfödd handikapp av vilken natur det än är, är självklart en så mycket större fråga. Vem avgör? Vad avgör och hur avgörs det. Lyckas överleva till vilket pris? Liv är ju liv så länge det är liv.
Men ständig uppkoppling till liv genom slangar med mera är jag tveksam till och vet att jag inte själv vill det. Nu i alla fall ..
Det finns en rättighet enligt mitt sätt att se att få dö och få välja det själv. Självmord kan troligen till hög procent förhindras och bör göra det, men de som väljer det trots allt följer sitt livs önskan. Omvälvande och hemskt skuld och skambelagt för de som blir kvar. Någon säger att det är ett fegt sätt att lämna sina anhöriga på så sätt. Jag tycker inte det. De om väljer detta gör det troligtvis inte för att straffa sina anhöriga. De har så fullkomligt nog med sitt och av någon anledning tycker jag att det kräver ett visst mod. Nå. Så är allt relativt och möjligen kom jag lite bort från ditt ämne – men så gick mina tankar!
bra artt vi pratar och skriver om detta då frågan i etiskt och moralisk mening är nödvendig. Många jag träffat av äldre som lever mycket länge med många år på äldreboendet bär sin situation så starkt och är ödmjuka inför att Herren inte hämtar mig än – han gör det då det är dags.
Farmorkram!
Ja, jag säger inte emot. Nu kommer vi till eutanasi… vem skulle vilja ligga som grönsak på långvården? Inte jag. Jag tycker att det är mera naturligt att en äldre människa känner att hen är "klar". Unga människor vill ibland också dö, men det verkade inte hänga ihop om de var handikappade eller inte. Då måste man verkligen tänka på depression.
Så kloka tankar… Från både dig bloggägare som från Tove.
Tack för intressat inlägg!
Så läge vi vill leva så kan vi alltid hitta glädje med livet, oavsett om man måste ändra riktning helt. Vi identifierar oss så lätt med våra jobb och sjukdomar, vi är i själva verket inget av dessa.
Själv har jag haft tre helt olika liv i samma kropp, jag tror jag älskade dem alla tre fast på olika sätt.
Stor kram på dig ❤
Låter väldigt intressant! Kram
Glömde ju skriva att om jag skulle tappa förmågan att klara mig själv så skulle jag få en spruta och dö förnöjd! ❤
Kloka, viktiga och intressanta tankar och när jag läser dina och Toves funderinga så kompletterar de varandra. Och likaså det som Comsi Comsa tänker; tre olika liv som varit bra i samma kropp.
Ämnet är fascinerande och jag skulle vilja ta del av boken som du läst.
Vidare är det intressant att tänka på vad livskvalité är. Jag funderar ofta på det och kan bli så sorgsen när jag tänker på min pappa som så gärna velat avsluta sitt liv i sin svåra alzheimer och där han till sist fick bli ett paket i en vård , vill inte ens kalla det så, som var förödmjukande och förnedrande. Där hade livskvalité för honom varit att ha fått somna in.
Jag tror att depressioner kan drabba alla och att man då kan fundera över livets mening men jag tror som du att livskvalitén man känner inte är beroende av funktionshinder, prematurer eller annat. Det är mer komplext än så.
Jag fuderar vidare.
Jag bor ju numera hemma hos mina föräldrar som båda har cancer. Jag märker så väl när någon av dem har ont då humöret drastiskt förändras till det sämre! Jag tog speciellt till mig det där med smärta, hur det dränerar hela kroppen och själen på optimism och framtidstro. Har man mycket från början påverkar inte smärtan lika mycket, men om man inte hade någon reserv att ta av från början måste det bli ohållbart! Så olika människor upplever livet… Jag har full förståelse för alla som behöver ventilera och få stöttning och empati från omvärlden, men det finns också de som stänger in sig i sig själva för att på något sätt hantera det svåra därifrån. Jag inser att jag själv har ett läge som är så otroligt avundsvärt för den större delen av världens befolkning och det har varit en resa för mig att upptäcka kraften i tacksamhet. Jag tror inte ens Moder Teresa "fick nog". Det finns alltid något vi önskar mer av. Är det inte fördragsamhet så är det uthållighet, pengar eller skönhet. (Lite hårdraget…)
Dina tankar för idag var bra och intressanta tankar, även jag inom vården kan resonera lite som du.
Intressant och så viktigt. Jag som långtidssjukskriven med smärta kan ibland känna väldigt tydligt att andra tycker att jag har ett mindre värdefullt liv än vad jag själv tycker att jag har. Det är en väldigt märklig känsla att känna från någon annan. I land kan den personen som då anses vara frisk inte ha något i sitt liv som jag själv tycker jag avundas direkt.