Etikett: konsumtion

Konsumtionsanalys 2022

Det är dags för en djuptgående analys av mitt köpbeteende 2022! Jag har skrivit upp, om inte allt, så i alla fall det mesta som jag handlat under 2022 förutom mat, för att komma på spår gällande min konsumtion. Konsumerar jag fortfarande onödigt mycket och vari ligger mina svaga punkter i så fall? Köper jag dyra grejer i stället för mera ekonomiska alternativ? Lagar jag för lite gammalt och bara köper nytt?
 
Att ens kunna skriva upp allt som jag handlat tycker jag tyder på viss kontroll. Jämfört med för något år sedan då jag aldrig handlade second hand, kan jag nu konstatera att i alla fall 50% av mina köp var second hand. Därtill har jag även sålt och skänkt bort en hel del och därmed fått mera plats (att fylla på med nya grejer..?)
 
Överraskande nog var kläder och skor (big no-no) fortfarande ett av de områden som jag handlade mest. Dels har jag kompletterat våra vandringsutrustningar med lite smått och gott, vi är ju seriösa fjällvandrare numera. Inga lyxgrejer, utan typ vandringsshorts och -skor. Och dels har det även blivit vanliga kläder, som jag ju inte skulle köpa en enda av. Till mig själv har jag köpt ett par skor (som jag använder), en badrock (lyx, men jag använder den) och några enstaka klänningar och skjortor, antalet stannar dock under 10 på ett helt år. Men den stora och oväntade andelen av kläder och skor går faktiskt till min yngsta son som har vuxit mycket och bytt mot vuxnare stil. Jag har helt enkelt varit tvungen att handla kläder åt honom.
 
En annan svag punkt är fortfarande kosmetik. Jag har knappast köpt någonting som jag inte någonsin kommer att använda, men visst ligger jag bra till då jag alltid har ett visst förråd. Kosmetik är onekligen en bruksvara, men hur mycket ska man unna sig är en svår fråga. Jag gjorde också kosmetikjulkalendrar som julklappar vilket har resulterat i flera kosmetikköp.
 
Tredje fallgropen är definitivt böcker. På Bokbörsen har jag köpt en massa second hand-böcker om fjällvandring, och även någon om akvarium. Greger har barnbarn, och det har blivit några barnböcker också- det är ju så kul! Jag har även inhandlat några enstaka romaner, oftast pocket, och i regel ger jag dem vidare efter att ha läst själv.
 
Fjärde kategorin är inredning och köksgrejer. Här är jag riktigt duktig på begagnat. Iom utbyggnad av stugan, inredning av sonens lägenhet och köksrenovering är det ganska naturligt att det har blivit några inköp. Muminmuggar köper jag för att jag blir så glad av dem, och de flesta av dem ger jag bort som present. Till hushållet har jag köpt 2 fantastiskt vackra bärnstensfärgade Klimchi-kannor second hand, som jag verkligen njuter av. Därtill har vi bytt gamla sjaskiga tallrikar och glas mot nya som vi tycker om. I och med att dessa verkligen används dagligen tycker jag att det är rimligt.
 
Presenter står för en stor del av min konsumtion. Men vi har ju många barn. Jag brukar oftast bara köpa någon enstaka present till jul och födelsedag, men ändå blir det en hel del när man slår ihop allt. Och min man vet knappt vad han själv behöver, så jag hjälper honom gärna.
 
Största inköp i pengar var tält, och ett smycke som jag länge önskat. Jag avstod från surfplatta då jag inte tycktes ha råd, dock fick jag den som julklapp. En stor källa till utgifter har såklat akvariet varit, och då inte minst växter. Men nu börjar det vara klart…
 
Jag är med på facebookgruppen Köpfritt År 2023 av Emilia Arvidsson, och på ett sätt är det ett skämt, då jag är långt ifrån köpfri. Men jag försöker i alla fall konsumera mera målmedvetet och gruppen gör mig mera medveten. Mina regler för 2023 är som tidigare- avstå från onödig slentrianmässig konsumtion och försöka genomskåda marknadskrafterna, som livnär sig på mig och manipulerar mig. Och att undvika shopping som har en funktion som en enkel dopaminkick, för att komma undan jobbiga känslor eller tristess.
 
 
Jag ska ha ett extra plus för att jag är ganska bra på att rensa! Eller, det hade i alla fall kunnat vara mycket värre…

Köpfritt år

Jag vet inte när allt började. Kanske när jag började banta och gick ner i vikt. Eller när jag började träna. Eller om det var när jag började städa. Jag har nämligen strävat efter att bli ”köpfri”, och vad det innebär kan den som orkar läsa nedan.
Som många vet, så hade jag 2 veckor av mitt sommarlov i slutet av augusti i fjol, när skolorna redan hade börjat, och min man som är bonde jobbade dygnet runt. Då tänkte jag passa på och städa undan några gamla leksaksriddare, vilket ledde till en okontrollerad storstädning av hela huset från källare till vind, samt närmast ett nervsammanbrott hos mig själv, och även övriga familjemedlemmar, för att göra en lång historia kort.
I samband med städningen märkte jag att vi har alldeles för mycket grejer, och ffa jag själv hade på tok för många kläder. Dessa gjorde jag mig av med, kort och gott. (Fortfarande har jag dock kläder så jag kan välja och vraka mellan olika alternativ, ska tilläggas…)
Jag fördjupade mig också i städningens och ordningens filosofi genom att läsa Marie Kondos böcker, vilket var givande och intressant.
Efter att städningen var avslutad, vilket den faktiskt blev till sist, började jag rationellt bena ut mitt liv ännu mer. Som ni vet har jag kämpat med tidsbrist som många andra med mig. Jobbet tar 8 h dagligen, och tyvärr tar mina arbetsresor 1,5 h dagligen. Det kan jag inte påverka. Träningen får ta den tid den tar, och familj och vänner och djurskyddsarbete prutar jag inte heller på.
Jag kom fram till att konsumtion i sina olika former tar tid. Jag inaktiverade mig på alla köp- och säljgrupper på facebook då annonserna tar tid att notera och fyller mitt liv med oönskat material.
Därefter skaffade jag INGEN REKLAM-skylt till vår brevlåda. Jag har faktiskt märkt att jag nu i stället för reklam ögnar igenom dagstidningen, det var väl ett bra byte!
Och när årsskiftet 17-18 kom, gick jag med på en facebook-grupp som heter Köpfritt år 2018, mest för intressets skull. De flesta i gruppen är vettiga och någorlunda flexibla. Många unnar sig resor, upplevelser och äter ute- kanske för alla de pengar som sparas när man undviker onödig konsumtion. Men det finns besserwissers också, som tycker att alla ska tänka och göra precis som dem. Och sedan dessa osjälvständiga personer, som söker gruppens godkännande och ursäktar sig för varje köp som de måste göra. När ens barn har vuxit ur sina skor, och man har sprungit på olika loppis i timmar utan att hitta lämpliga skor… FÅR man då verkligen köpa nya skor?? Ja, det är frågan.
Jag kan inte påstå att jag har varit 100% köpfri, men jag har följande rättesnören:
1. Jag håller reda på det som jag redan har och använder det i första hand, så jag inte köper dubbletter eller tripletter. Gäller även mat.
2. Allt som jag köper ska komma till (flitig) användning helst på en gång.
3. Allt som jag köper ska tillföra någonting helt nytt. Om jag pratar om kläder kommer det inte i fråga att köpa en rosa halvlång klänning till, hur fin och billig den än må vara…
4. Jag fortsätter göra mig av med grejer på löpande band. Det gäller allt som är ful-slitet och t ex kläder som jag har gjort slut med.
Numera är det väldigt sällan som jag far någonstans efter jobbet för att köpa någonting. Det sparar mycket tid. Att inte behöva spana, leta, kolla, eventuellt byta eller returnera. Jag är nöjd med det jag har, helt enkelt.
Min svaga punkt är ”bra priser”. Jag har ofta verkligen svårt att motstå fina grejer till halva priset. Ibland unnar jag mig att köpa, om jag sprungit på någonting. Sedan sparar jag grejerna och ger bort som en exklusiv present när den väl behövs.
I New York shoppade jag lite grann. Några klädesplagg, eftersom jag på sätt och vis behövde några nya kläder, för att pigga upp garderoben efter all rensning. Och lite kosmetik, som jag också behövde, och som man bara får tag i i USA. Denna lilla shopping gav mig glädje, en guldkant i tillvaron, inte ångest. Det kändes helt enkelt bra.
 
 

Min Stockholm

Om ni vill se ett jättefint foto på Stockholm, så googla! Stockholm är så vacker, men det är svårt att fota på marknivå då det finns så mycket folk och fordon överallt. Så mina bilder gör verkligen inte Stockholm rättvisa.
 
 
Det är svårt att förstå att det här är vardagen för många människor!
Människor och bilar överallt, och alla har mera bråttom än vi norrlänningar. I rulltrapporna springer man, upp och ner! Hallå, lugna ner er, världen går inte under just idag!
Man ser människor av alla dess slag. Många tiggare. Ungdomar som hänger och har inget bättre för sig. Missbrukare. Hårt arbetande människor som skyndar sig. Folk med mycket pengar, som syns. Folk med lite pengar, som också syns. Utseendefixerade människor i mogen ålder som i regel är för magra och ser olyckliga ut. Vanliga småbarnsföräldrar som försöker få vardagen gå ihop. Listan kan göras oändligt lång.
Jag älskar Stockholm. Bara på en kvart kan jag göra staden till min. Min Stockholm. Ingen kan lägga anspråk på Stockholm själv, utan alla får göra den till sin egen. Det är fascinationen med en storstad.
Jag älskar att ströva runt och se platser som jag hört talas om. Välbekanta namn. Historia. Olika sammanhang. För varje steg fylls pusseln på och bilden blir mer komplett. Och det mest otroliga mitt i alltihop är att min häst har levt här! Inte konstigt att han har nerver av stål.
Shoppingen då. Jag irrade mig in på Åhlens. Jag ljuger inte om jag säger att utbudet i denna enda affär är större än i hela Västerbotten. Det finns mycket mera av allt, både i kvalitet och kvantitet. Vem kan köpa allt detta? Behövs alla dessa prylar verkligen, vem administrerar hela galenskapet? Det blir helt uppenbart att vår konsumtion sysselsätter oss heltid, ormens mun sväljer svansen. Stopp! Jag hade kunnat förköpa mig, men jag lät bli.
Jag hade lätt kunnat bo i Stockholm, jag är en storstadsmänniska. Jag hade hittat mitt krypin och plockat russin ur kakan och bara njutit.
Men med barn och djur är det nog bättre att ha det som vi har det, att bo på landet.
 
 
Såpass inspirerad blev jag ändå, att en weekend i huvudstaden med min man ska planeras in. Träffar man på någonting helt annorlunda än det man själv har, om än fint, så är det lättare att också uppskatta det man har.

Prylar!

Jag har nyligen skrivit om västerländska materialismen och relaterade frågor. Tyvärr lyckades jag inte definiera någon rimlig gräns för vår konsumtion, ej heller kunde jag komma med en lösning hur man kunde dela världens resurser på ett mera rättvist sätt och därmed göra världen till ett lite bättre ställe.
 
Finska Madventures- äventyrarna Tuomas Milonoff och Riku Rantala har skrivit en bok, Världsförklaringen, som jag för tillfället njuter av. Återigen tyvärr så är boken på finska, annars hade jag köpt flera och skickat ett ex till alla mina trogna läsare, så bra är den. I boken avhandlas universum, människan, religion, konst, fattigdom, ondska, godhet, sanningen, naturen och jordens tillstånd- inte mer eller mindre!
 
 
Det verkar helt klart vara så att ju fattigare folk desto viktigare roll spelar religionen. Riku ser detta som konspiration- de som har makten ser till att fattiga folket lägger sitt hopp och fokus till livet efter detta i stället för att göra uppror här och nu och kräva sina rättigheter. Tunna däremot tror mera på att bakom religionen finns någonting riktigt, en Gud alltså.
 
Det konsumeras på tok för mycket i västvärlden. Jag personligen tycker inte att vi behöver gräva maten från soporna eller gå i trasiga kläder för att få godkänt, men nog köper genomsnittsmänniskan i Sverige för mycket saker. Varför?
 
 
Jag tror att det materiella blir en lätt och enkel genväg för att tillfälligt fylla ett tomrum, som egentligen är tänkt till att fyllas med andlighet och kärlek. Så meningen är god men det blir fel.
 
Jag tror att vi har för bråttom, för mycket stress och vi kanske är för trötta och även mentalt otränade i att stanna av och vara i nuet. Vi känner att vi saknar någonting, men vi vet inte riktigt vad det är, och i vårt samhälle ligger det nära till hands att då ska man nog unna sig någonting konkret. Och visst, de flesta av oss får en kortvarig tillfredsställelse av materiella saker.
Titta på blogg.se:s förstasida! Åtminstone 50% handlar om rena prylar.
 
Såklart kan man även stilla tomheten med tvångsmässig träning, för lite eller för mycket mat, alkohol, spel, sex, annan bekräftelse, name it. Beroendet fyller tomrummet men gör ingen lycklig i långa loppet, tvärtom. Det är egentligen fascinerande att vi alla människor i grund och botten fungerar på samma sätt!
 
Nu tror jag att jag drar mig till älgfönstret och lär mig någonting nytt av dem.

Vad får vi göra egentligen?

Vi alla vet att vi lever i en enormt orättvis värld. I U-länderna dör folk av hunger medans vi har överflöd så det räcker och blir över. Problemen är komplexa och även om vi i vår tur bidrar till eländet i U-länderna genom att köpa billigt deras resurser så är det minst lika ofta bristande infrastruktur, krig och korruption i dessa länder som står för eländet och gör det omöjligt att bedriva någon positiv utveckling.
 
Tiggare har synliggjort fattigdomens dilemma framför våra ögon. Så nära som i Europa finns det uppenbar ovilja att tillse att alla medborgare har ett människovärdigt liv. Jag upplever att inte så få här i Sverige är nästan skadeglada. Inte mot tiggare, utan mot dem i samhället som har det bättre ställt. Där ser ni, kom ut ur er bubbla, alla har det inte så bra som ni tror. Och om man skulle vilja komma med någon konstruktiv lösning, som inte innebär att ha folk sittande på kalla marken i ur och skur och tiggandes ihop små slantar för att överleva dagen, så får man närmast utstå förakt: du kan aldrig göra någonting ändå, fattigdomen kan inte förbjudas, sluta ha det bra själv, först då kan du säga någonting. Och ändå borde ju en som betalar skatt ha någonting att säga till om socialpolitik. T om att diskutera tiggeri som problem kan vara för mycket för vissa pretton. Jag undrar vad vi var för människor om inte vi såg tiggarnas situation som ett problem och reagerade på det?
 
I Madventures-reseguiden uppskattar de beresta författare välfärdssamhället väldigt högt. De har sett så många länder där samhällets skyddsnät inte finns, och allt elände som följer därav. Det vi har skapat här i Norden är faktiskt rätt unikt. Inte för att vi är lyckligare för det, verkligen inte, men ingen här behöver dö av hunger i alla fall, och alla har åtminstone en teoretisk möjlighet att få ett tak över huvudet. Barnen prioriteras på många sätt.
 
Jag läste idag om en finsk originell (Ville-Veikko Hirvelä), som lever endast för att hjälpa andra. Han är emot all konsumtion. Han gräver sin mat från soporna och klär sig i kläder som inte duger till second hand. Just nu bor han hos sina föräldrar och tar hand om dem, men har även sommartid bott i skogen, inlindad i plasfolie på nätterna. Barn har han naturligtvis inte, eftersom de ökar naturförstörelsen och konsumtionen. Flickvänner har han tagit avstånd ifrån. Han äger en dator men hans frustration var enorm då den började krångla och han behövde köpa nya delar till den. Är det han som kan titta Gud i ögonen när det väl är dags?
 
Tillbaka till naturen-rörelsen blomstrar, även om de flesta inte går så långt som Ville-Veikko. Helst ska man bosätta sig mitt i skogen och försöka vara så självförsörjande som möjligt. Och omge sig med en flock av diverse djur. Tillverka själv hushållets små nödvändigheter. Men hur lyxigt är det inte att ha en massa djur?? Bara för nöjes skull. Koldioxidfotavtryck per år måste bli större än flera utlandsresor med flygplan.
 
Så vi återkommer till frågan, får vi finnas här på jorden? Får djuren finnas? Får vi äta gott? Får vi köpa en bil, resa utomlands eller använda hudkräm om vi har torr hud, och i så fall vilket märke eller pris? Ska vi köpa dyrt och sällan, eller billigt och ofta? Eller ska vi göra som finska mannen ovan och inte ens köpa det nödvändigaste? Får vi vara lyckliga? Eller ständigt plågas av dåligt samvete och veta varken in eller ut? Får vi försöka påverka samhället och världen? Eller ska vi nöja oss med att se snett på alla andra än oss själva?