Vi alla vet att vi lever i en enormt orättvis värld. I U-länderna dör folk av hunger medans vi har överflöd så det räcker och blir över. Problemen är komplexa och även om vi i vår tur bidrar till eländet i U-länderna genom att köpa billigt deras resurser så är det minst lika ofta bristande infrastruktur, krig och korruption i dessa länder som står för eländet och gör det omöjligt att bedriva någon positiv utveckling.
Tiggare har synliggjort fattigdomens dilemma framför våra ögon. Så nära som i Europa finns det uppenbar ovilja att tillse att alla medborgare har ett människovärdigt liv. Jag upplever att inte så få här i Sverige är nästan skadeglada. Inte mot tiggare, utan mot dem i samhället som har det bättre ställt. Där ser ni, kom ut ur er bubbla, alla har det inte så bra som ni tror. Och om man skulle vilja komma med någon konstruktiv lösning, som inte innebär att ha folk sittande på kalla marken i ur och skur och tiggandes ihop små slantar för att överleva dagen, så får man närmast utstå förakt: du kan aldrig göra någonting ändå, fattigdomen kan inte förbjudas, sluta ha det bra själv, först då kan du säga någonting. Och ändå borde ju en som betalar skatt ha någonting att säga till om socialpolitik. T om att diskutera tiggeri som problem kan vara för mycket för vissa pretton. Jag undrar vad vi var för människor om inte vi såg tiggarnas situation som ett problem och reagerade på det?
I Madventures-reseguiden uppskattar de beresta författare välfärdssamhället väldigt högt. De har sett så många länder där samhällets skyddsnät inte finns, och allt elände som följer därav. Det vi har skapat här i Norden är faktiskt rätt unikt. Inte för att vi är lyckligare för det, verkligen inte, men ingen här behöver dö av hunger i alla fall, och alla har åtminstone en teoretisk möjlighet att få ett tak över huvudet. Barnen prioriteras på många sätt.
Jag läste idag om en finsk originell (Ville-Veikko Hirvelä), som lever endast för att hjälpa andra. Han är emot all konsumtion. Han gräver sin mat från soporna och klär sig i kläder som inte duger till second hand. Just nu bor han hos sina föräldrar och tar hand om dem, men har även sommartid bott i skogen, inlindad i plasfolie på nätterna. Barn har han naturligtvis inte, eftersom de ökar naturförstörelsen och konsumtionen. Flickvänner har han tagit avstånd ifrån. Han äger en dator men hans frustration var enorm då den började krångla och han behövde köpa nya delar till den. Är det han som kan titta Gud i ögonen när det väl är dags?
Tillbaka till naturen-rörelsen blomstrar, även om de flesta inte går så långt som Ville-Veikko. Helst ska man bosätta sig mitt i skogen och försöka vara så självförsörjande som möjligt. Och omge sig med en flock av diverse djur. Tillverka själv hushållets små nödvändigheter. Men hur lyxigt är det inte att ha en massa djur?? Bara för nöjes skull. Koldioxidfotavtryck per år måste bli större än flera utlandsresor med flygplan.
Så vi återkommer till frågan, får vi finnas här på jorden? Får djuren finnas? Får vi äta gott? Får vi köpa en bil, resa utomlands eller använda hudkräm om vi har torr hud, och i så fall vilket märke eller pris? Ska vi köpa dyrt och sällan, eller billigt och ofta? Eller ska vi göra som finska mannen ovan och inte ens köpa det nödvändigaste? Får vi vara lyckliga? Eller ständigt plågas av dåligt samvete och veta varken in eller ut? Får vi försöka påverka samhället och världen? Eller ska vi nöja oss med att se snett på alla andra än oss själva?