Livet går vidare och ljuset har kommit över oss igen. Det har varit ganska kallt och blåst mycket, varför jag har knappt velat gå ut på sistone.
Jag känner sorg och oro över världens situation. Samtidigt kan jag inte göra så mycket åt den, så är det bara.
Vi hade en alldeles lysande påsk. Vädret var kanon, och vår gamla utbytesstudent kom på besök. Och vi idrottade för hjärtats lust! (Mest därför att när man en gång har börjat åka ett längdspår är det inte lönt att vända om.)
Jag har återgått till mitt gamla jobb. När jag slutade där, kände jag hur jag för varje dag som gick, färdades därifrån med ljusets hastighet. Det var plågsamt och jag utgick ifrån att jag aldrig kunde gå tillbaka. Dels pga omständigheterna, dels pga kunskapstapp. Allt jag hade kämpat för hade varit nästan förgäves.
Flera år har gått, och nu är jag tillbaka. Det var så förbluffande lätt, och kändes som att jag aldrig hade varit borta. Jag måste ha färdats jorden runt och kommit tillbaka från andra sidan, för så här nära jobbet har jag aldrig varit, inte ens när jag var där förra omgången!
Jag har en djupt inneboende tendens att känna otillräcklighet. Ändå är jag tjurig och kämpar, och jag ger inte upp, så jag hankar mig fram år efter år och hackar på mig själv. Jag är själv mitt eget värsta fiende. Jag har så otroligt dåliga tankar om mig själv och min egen oförmåga, att det är nästan skrattretande. Jag KAN helt enkelt inte vara så värdelös. Jag upprepar för mig själv- JAG GÖR SÅ GOTT JAG KAN. Ingen kan göra mera än så.
Jag är egentligen väldigt nöjd nu, dock innebär nuvarande jobbet mindre ledigt och mera nattjobb.
Vandringssäsongen närmar sig nu! I vår familj blir det, om Gud vill (mycket kan gå snett), vandringen Abisko-Nikkaluokta i år. Som jag konstaterade till min man igår- jag ser så mycket fram emot det! Men vad ser jag fram emot egentligen? Ont, svett, blod (skavsår) och tårar. Olidlig värme och kyla, mygghelvete och trötthet. Obekväma nätter, tvätta sig i iskalla fjällbäckar. Varför i hela världen utsätter jag mig för det ens?? Och hur kan jag se fram emot det så mycket?
Förra sommaren vandrade vi Ammarnäs- Hemavan. Vandringen innehöll allt det jag listade upp ovan. När vi startade var jag bekymrad och sorgsen. Såklart löste sig inte mina problem på vandringen, men på något sätt känner jag ändå att jag lämnade den allra tyngsta bördan vid Äivesåives fot vid Aigertstugorna. Under resten av vandringen var jag medveten om problemen, men hade på något sätt höjt mig ovanför dem. Den bedövande sorgen jag initialt kände, var borta. Jag tackar det heliga fjället.
Hela året som har gått, har jag kunnat ösa kraft ur vår vandring. Om jag vaknar på natten och känner mig orolig, kan jag flytta mig i tanken till vår lilla lägerplats vid Tärnasjön. Den finns i mitt hjärta.
