Kebnekaise runt dag 3. Nallo-Unna Räita.

Morgonen på Nallo. Alldeles för vacker för att sovas bort, i synnerhet då solen låg på tältet. Jag gick till Nallostugan för att få de sista instruktionerna av stugvärden, inför dagens vandring som innehöll vissa orosmoment.
 
 
Allra mest orolig var jag över vadet strax norr om Reaiddajavrri. Det är ett riktigt vad, klassificerat som medelsvårt, och det innebär att man får ta av sig skorna. Och eftersom jag och Greger ju har haft en del motgångar med just vad på sistone, så var jag på min vakt.
Dagens etapp till slutmålet Unna Räita-stugan var totalt 8,5 km. Guideboken avråder från denna strapats vid dåligt väder, då färdvägen är så stenig och utsatt. Men idag var en fin dag, så vi tackade för det! Eftersom vi också skulle till Tarfala, och gärna ville undvika en repris av Kungsleden, så hade det mest naturliga sättet för oss egentligen varit att ta oss från Unna Räita till Tarfala via sk Jojoleden=Trepassleden. Jag bedömde dock att vi inte hade fysiska förutsättningar för det.
Just Unna Räita är mina drömmars fjällmiljö, och fjälltrion Pyramiden, Knivkammen och Vaktposten är det vackraste jag vet. Miljön sägs likna Spetsiga bergen och vara det kargaste och mest unika som svenska fjällvärlden har att erbjuda (men det sistnämnda kan ju alltid diskuteras.) Att fjällen i denna dal har svenska namn står för att inte ens renskötare har haft något ärende dit, och fjällen har således förblivit namnlösa en lång tid. Fjällgurun Claes Grundsten tycker att det är anmärkningsvärt, att denna unika dal som ligger inom vårt land är helt okänd inom svenska kulturvärlden, såsom bildkonst, musik och litteratur. Så jag var verkligen glad att vi kunde förverkliga våra planer just idag och se allt detta som jag så länge drömt om, med egna ögon!
Färden från Nallo till öppningen av Unna Reaiddavaggi är 2,5 km och där ligger även vadet. Färdvägen var i övrigt fortfarande ingen Kungsled, utan lite brant, stenigt och besvärligt- tidsödande.
 
 
Vi kom till vadet, som efter all vånda var löjligt lätt.
 
 
Därefter lät vi fötterna torka, åt lunch och samlade krafter till förestående kraftansträngning, dvs att klättra upp i Västra Unna Reaiddavaggi som endast består av stenskravel.
 
 
 
Jag har inte uppfattat tidigare, att det är Tjäktjatjåkka som är kungen av de nordliga fjällen. Den var inte så prominent från själva Tjäktja, men sedd söderifrån och österifrån dominerar den precis hela sceneriet, trots sin modesta höjd 1826 möh. Den är också populär som topptursmål, alternativt kan man nöja sig med att kliva upp till landets näst högsta sjö 1501 möh, vid dess fot.
 
 
Vi människor är vana vid att omvärlden är, åtminstone till viss grad, anpassad efter oss. Det fick jag bittert erfara i Västra Unna Reaiddavaggi. Kan du tänka dig i termer sten, sten och ännu mera sten? Stora stenar, små stenar, medelstora stenar. Alla sitter inte fast. Varje steg är en ny bedömning. Man vill ju inte vricka foten där mitt i 6 kilometer långt stenskravelfält. Att sätta upp tält där är stört omöjligt, och en helikopter kan garanterat inte landa. Så ja, till sist börjar man känna- är alla dessa sten verkligen rimliga? Och sen kommer man på att, ja, det är de väl. Jag har kommit hit av egen fri vilja, och det är så här det ser ut. Det är ingen som har banat vägen för mig här, eller för någon annan.
 
 
 
 
Det fanns vissa stenrösen, dvs en ”led” som man kunde följa, men det alternativet var kanske inte så mycket bättre än något annat, och dessutom lätt att tappa bort emellanåt. Vi vandrade ju ändå inom en begränsad dal så kompass och karta behövdes inte. Långt på håll såg vi den lilla Unna Räita-stugan där den ligger bakom en glaciärsjö, med 150 meters stup bakom sig. Över stupet kastar sig ett vattenfall, och dalen delas tvärt upp i västra och östra delen. Det finns en till glaciärsjö i den nedre (östra) delen av dalen. Landets luftigaste boning, så har Unna Räita-stugan kallats, vid sidan av Kebnekaises toppstuga. Och dasset på Unna Räita har rentav vunnit en tävling, ordnat av en friluftsmagasin, avseende landets mest exotiska uthus.
Här är bild på Vaktposten från sidan.
 
 
Men sedan kom de första regndropparna. Och där slutade fotograferandet, och kampen om liv och död tog vid, åtminstone i mitt huvud.
Regnet var varmt, men gjorde vissa av stenarna extremt hala. Greger ramlade på rygg men det gick tack och lov bra. Och inte nog med regn, det blev dimma också. Stugan försvann ur vårt sikte, bitvis svävade den liksom i luften, dimtäckt bakom vattnet. Synd att jag inte kunde fota, då synen var spännande.
I vår jakt efter bästa vägen hamnade vi långt uppe vid Räitatjåhkkas brant, och in i riktigt besvärliga labyrintaktiga ravinsystem, där vi ibland fick vända om och gå tillbaka, ibland krypa på knä. Bredvid glaciärsjön låg det nämligen snölegor, och jag antar att de inte höll för att gå på, så vi valde att gå runt dem. Halvblind av regnet och extremt stressad av att inte riktigt hitta vägen i denna karga miljö kämpade jag mig framåt i dalen. Jag ville inte till stugan, jag ville HEM, men att hitta till stugan var nu ändå det mest rimliga steget i rådande situation. Blöta som hundar kom vi till sist fram, och vi ramlade inte ens över 150 m-stupet i dimman vilket jag i mitt stilla sinne befarat.
 
 
 
Stugan var fräsch och alldeles förstklassig. Och samma kan man säga om dasset! Inga efterlämnade sopor här inte. Det fanns några små tältplatser men eftersom vi var genomblöta och dessutom de enda ”gästerna” i stenöken, så resonerade vi att vi lika väl kunde uppehålla oss i stugan. (Lägg märke till benen som ligger bredvid stugan. Visst ser de lite illavarslande ut?)
 
 
 
 
 
 
Vad kunde vi göra? Vi hängde upp våra våta kläder, läste gästboken ock skrev dit våra egna namn, lagade mat, ögnade i guideboken och spelade lite UNO. Regnet lugnade ner sig, för att sedan ta om. Från fönstret såg jag hur dimmorna letade sig upp längs Räitatjåhkka, smekte den och löstes upp i intet.
Nu var det åter uppehåll och innan jag gick in i dasset fotade jag den fina glaciärsjön.
 
 
Efter 5 sekunder såg det ut så här
 
 
Jag hade redan sett Pyramiden, Knivkammen och Vaktposten, även om de till och från doldes i dimmorna. 
 
 
 
 
 
I naturen var de ännu vackrare än på bild. Dessutom hade jag på förhand inbillat mig att de är krävande och stränga. Men när jag mötte dem, upplevde jag dem som milda och förlåtande.
Uppgiven lade jag mig, vad annat kunde jag göra? Vi hade liksom inga andra alternativ just nu, än att gilla läget och befinna oss här inatt. Jag hoppades innerligt att vi kunde ta oss härifrån imorgon.
 
 

Kebnekaise runt dag 2. Vistas-Nallo.

På natten hände ett mirakel. Jag sov gott, som en stock, hela natten! Jag minns att jag t om var kissnödig på natten men struntade i det och sov vidare, tungt drömmande. En regnskur hörde jag genom drömmarna. Först på morgonen strax före kl 9 ragglade jag ut ur tältet, fortfarande sömndrucken. Under hela mitt vuxna liv har jag bara minnen av dåliga eller ännu mera dåliga tältnätter, därav den glada överraskningen!
 
 
Det var lite molnigt, men väldigt varmt och helt vindstilla. Dessutom fanns det inte en enda mygg. Vid brofästet hade jåkken format små stengrytor, liksom små badkar, där man kunde tvätta sig utan fara att hamna i den kraftiga strömmen. Vi hade inte kunnat ha en skönare morgon! Morgonbestyren tog ca 2 h som vanligt. Jag hade en känning av ryggskott/ländryggssmärta, men det blev konstigt nog bättre av att ta på mig 16 kg ryggsäck och knalla iväg.
 
 
Att morgonen var skön var turligt, eftersom de 5 kvarvarande kilometrarna till Vistasstugan var besvärliga och dyrköpta.
 
 
Och vilken fantastisk stuga! Vistasstugan ligger på kanten av lövskogen med magnifik utsikt över några av de allra finaste topparna, inte minst Nallu, ”Nålen”! Och går man bara över bron så är man på kalfjället och får njuta av ännu mäktigare fjällvyer. Vi pratade med en fin och vänlig kvinnlig stugvärd, som bjöd oss på saft. Fem tyska män kom från Mårmapasset, de var helt slut efter att ha gjort den krävande rutten i rasande tempo. Jag förstår att man kan känna en press på sig främst pga vädret, men rent generellt- vart har vi så bråttom egentligen?
 
 
 
Vi fortsatte över bron och åt lunch och sedan gav vi oss av mot Nallostugan. Det var en del uppför, och vi passerade ett stort vattenfall ganska nära rasbrant. Uppsynen av Räitatjåhkka åt vänster, Nallu rakt fram, Kugghjulskammen och Siehtagas åt höger (och Sielmmatjåhkka bakom dem, i dimmorna) och längre bort längs Norra Vistasdalen fortsätter bergskedjan med Påssustjåhka och Unna Vistastjåhka, ja, finns det någon finare syn, knappast!
 
 
 
 
 
Kugghjulskammen sedd från sidan
 
 
Mina bilder ser lite molniga ut, men jag upplevde att dagen ändå var solig, och det var rätt varmt, just på gränsen till shortsväder. Jag hade sett fram emot dagens vandring, och visst var den fin. Men den var inte lätt precis, då vägen var fortsatt kringelikrokig, stenig, uppochner, och bitvis blöt. Jag väntade verkligen på att komma fram till Nallostugan, då det ändå bara var 10 km vandring dit (plus de fem km som vi gått innan Vistasstugan).
Vi kom till en ytterst stenig parti, som vi inte då förstod var en begynnande strömfåra som vi var tvungna att korsa. Just där mötte vi en man som pratade finska. Han peppade oss och sade att vi skulle följa rösen. Tyvärr hade han redan försvunnit ur vårt sikte, då vi stod där, på stranden av en skummande och vild bäck. Nu hade goda råd varit dyra! Jåkken från Nallojavrrit beskrivs i guideboken som en rätt enkel passage, som man kan ta sig torrskodd över. Jag håller med om att den inte är så bred, men ganska djup och framför allt oerhört strid.
 
 
 
Om jag hade fått backa bandet hade jag kanske ändå bytt mot Crocs och vadat på vinst och förlust (liv och död??) på det ställe där leden gick. Nu började vi leta efter bättre och tryggare vadalternativ, där jåkken grenar sig i flera delar och strömmen inte är så otäck. Vad blir också alltid svårare med tung packning. Vi borde kanske också ha letat nerströms, nu letade vi bara uppströms. Jag hittade ett par ställen där man kunde ha hoppat över, vilket hade varit möjligt utan ryggsäckar, som man då hade kunnat skicka efter genom att byta dem över strömmen. Greger var dock inte så pigg på det. Jag skickade iväg honom uppför strömmen för att leta efter en bättre passage, men tyvärr kom vi inte överens om något ”signalsystem”, dvs jag såg honom irra längre och längre bort och där stod jag och visste ingenting. Om jag vinkade till honom vinkade han bara tillbaka och jag visste inte vad det betydde, och forsens dån hindrade all kommunikation genom att ropa. Det var knappt att man hörde sina egna tankar. Jag var duktigt irriterad då Greger till sist kom tillbaka. Han fann det iaf troligt att vi kunde passera högre uppströms.
 
 
Och det kunde vi också, med livet som insats. Först över en strid sidofåra där jag höll på att åka i men räddades av Greger, och sedan bara ett raskare kliv över forsen som just där var rätt smal, och till sist vanliga vad över de två kvarvarande fårorna, som inte var så strida- allt med skorna på.
 
 
 
Nu hade det redan blivit kväll (äventyret tog 1,5 timma) och vi hade hamnat väldigt högt upp från leden mot Kugghjulskammen, mot Nallojavrrit till. Men det struntade jag i, jag var bara så lättad över att vi hade löst situationen och kommit över bäcken. På mina knän klättrade jag uppför den ytterst branta sluttningen vid foten av Nallu. Om det är någonting jag lärt mig av fjällen så är det ödmjukhet, och jag har inga svårigheter att buga för dem. 
 
 
Så här ser Nallu (som betyder Nålen på samiska) ut från sidan. Själva nålen är inte Nallus högsta punkt (1614 möh), men den kan bara nås genom klättring. 
 
 
Kvarvarande vandring till Nallostugan var 3 km. Dessa kilometrar var väldigt jobbiga och steniga, och vi fick dessutom ta den branta nedförsbacken tillbaka till leden. Och inte nog med det, man måste vada till själva stugan också! Dessa vad är flera stycken, men vattnet är grunt och rinner ganska lugnt, och man kan behålla skorna på. Det var sent på kvällen (kl var närmare 21) när vi slutligen var framme.
 
 
Stugvärden var en yngre vandrarkille, som inte tyckte att Nallojavrivadet var så krävande. Det tyckte dock våra tältgrannar, trevliga ungdomar från Göteborg. De hade också letat efter ett bra vadställe en bra stund, och varit rädda precis som vi. Så det är så!
 
Kvällen var sval, men fortfarande vindstilla och myggfri. Vårt lilla tält (som heter Nallo förresten) fann sig inkilad mellan Räitatjåhka och Nallu, dessa branta tvärstup, i stendalen. Vi ”släckte ljuset” (sovmask för min del) och sov återigen ganska gott, där mitt i stenriket.
 

Kebnekaise runt dag 1. Nikkaluokta-Vistas

Vi övernattade i vännernas hus i Kiruna. Jag var fortfarande spänd och på min vakt, dels resfebrig, dels orolig över ryggskottet.
 
 
Vi gick upp tidigt på morgonen och körde bil till Nikkaluokta, där Sarris anläggning har långtidsparkering. Jag hade bokat båtskjuts uppför Vistasdalen kl 10. Det skulle förkorta vår vandring längs Vistasdalen hela 12 km och därmed skulle vi ha endast 23 km gångsträcka upp till Vistasstugan.
Båtresan var spännande, vi åkte så fort att kepsen höll på att flyga iväg. Vistasjohkan är bred och ringlande, och går ibland över i små sjöar. En älgskalle (skelett) dekorerade strandlinjen.
”Ångrar ni er, nu är er sista chans?” frågade den trevliga Göteborgskillen innan han lämnade oss mitt i ingenstans. ”ALDRIG!” sade vi enstämmigt!
 
 
 
Första kilometrarna går alltid i någon form av trans. Vi var ensamma, mitt i vildmarken. Vilken frihet! Kåkittjorro och Palkastak vaktade oss från västra sidan av floden. Vädret, som från början hade varit mulet, klarnade upp. Dagen blev varm.
 
 
 
 
 
Precis som guideboken hade informerat, så handlade det hela mest om en skogspromenad. Långa sträckor med spångar över våtmarken. In i skogen igen, upp och ner, ner och upp, ringlande kringelkrokig stig. Underväxtlighet och buskar, och åter skog. En massa myrstack och myror förstås. Väldigt lite mygg då året tydligen är myggfattigt! Mycket hjortron, de flesta kartar men även några mogna och goda. Och mycket blivande lingon! Enorma mängder älgbajs, vi såg ingen älg men antagligen såg älgarna oss. Några små vad, vilka var trevligare än de torkade steniga bäckfårorna som det också fanns gott om. Stigen var märkt, och ganska tydlig. Det är bra då jag alltid blir stressad av att tappa bort stigen.
 
 
 
 
 
Efter ca 13-14 km började jag krokna. Så även Greger, vars rygga var på tok för tung. Han ville redan stanna vid bron efter 16 km men jag ville absolut gå de 18 km som behövdes för att komma till den andra bron som vi aldrig skulle gå över, 5 km före Vistasstugan. Det var tur det eftersom lägerplatsen dit vi anlände ca kl 20 var fantastisk. Vi var helt ensamma och från västra sidan av jokken skuggades vi av Palkastak och Räitatjåhkka. Vi hade också rak insyn till östra Unna Räitavaggi på andra sidan, och kunde se Pyramiden och Knivkammen men den fina vassa kammen pekande mot oss. Åt nordväst började Kugghjulskammen och Siehtagas med sin glaciär synas. Vädret var oerhört varmt men behagligt, och konstigt nog fanns det fortfarande nästan inga mygg.
 
 
 
 
Men när jag -återigen, som det kändes-, stökade i ordning i vårt lilla tält, kände jag ett plötsligt och intensivt styng av ånger. Vad hade jag nu utsatt mig för, igen? 7 dagar kvar, och nu kom jag ihåg hur besvärligt det ändå är, det här med fjällvandringen. Hur skulle jag orka så många dagar till? Jag gjorde hastiga anteckningar i min lilla dagbok och kunde knappt hålla ögonen öppna, så trött var jag. Jag somnade med förhoppning att allt skulle kännas lite bättre imorgon.

Kebnekaise runt 2023

24/7-31/7 -23 genomförde vi (jag och maken Greger) vår tredje storskaliga fjällvandring, denna gång Kebnekaise runt, med utstickare till Unna Räita och Tarfala. Det var första året då vi gav oss utanför de större lederna, och det gav ju visst en känsla av lite mera äventyr om vi säger så. Vädret var på vår sida (efter fjolårets ständiga regn!) och medan folket här hemma hade haft en riktigt regnig vecka så blev vi väldigt solbrända på vårt håll. Kort och gott, allt gick som planerat, men inte utan motgångar och en del skräck. Mera om det senare.
 
Redan innan vandringen började hade vi en del motgångar. Katten Elli kom slutligen tillbaka från sin 2 veckors sommarvandring- hon brukar göra så här, men det här var ändå rekord och jag var orolig. Blogg.se tappade bort min bloggs säkerhets-id igen (vilket hände senast i påskas) men denna gång fick jag snabb hjälp(!) Två dagar innan vi skulle åka iväg fick jag tillbaka min hemska armbågssmärta från hösten -20, vilket lätt hade kunnat sabba en fjällvandring. Som tur var, var det dock bara första tecknet på en förkylning som jag åkte på samma dag- det är talande att jag senast var förkyld för över 1,5 år sedan! Men fjällvandra skulle vi, det var bestämt, åtminstone tills jag fick ryggskott i bilen på väg upp mot Kiruna. Men även det redde vi ut genom manipulation av bäckenet som jag lärt mig av bäckenspecialisten.
 
Tidigare åren har vi ju haft med 1-2 tonårspojkar på våra vandringar, vilket gjort att vi kunnat dela upp en del av bagaget, läs maten. Nu vägde min ryggsäck 16 kilo vid start, och Gregers 23,4 kg. Det är på tok för mycket. Och det enda som vi hade kunnat pruta på var faktiskt maten. Det här minskade min inspiration till utveckling av måltiderna påtagligt. När t om Greger, som älskar äggröra, konstaterar att äggen väger mera än vad de smakar, så är det illa.
 
Jag var ju väldigt orolig för att åter få svullna ben, vilket var ett jätteproblem i fjol. Det kom smygande mot slutet av vandringen och när jag väl kom hem kunde jag knappt gå på flera dagar. Jag undrade varför det blev så, om knäskydden stasade eller vad det var. Problemet var faktiskt något mindre i år, även om vi vandrade en dag mera. Min nuvarande tolkning är att benen svullnar pga den enorma fysiska misshandeln de utsätts för. Blåsor och skav på flera håll på fötterna, Compeed hjälper men man fortsätter ju gå. Och det är inte bara fötterna som täcks av Compeed, utan även höftkammarna, låren och axlarna- allt skaver. Men, som sagt, i år är jag ändå i skick för hundpromenader genast efter hemkomst.
 
Att packa, packa upp, tvätta och vårda utrustningen, något som i fjol kändes som ett jätteprojekt, har gått oväntat smidigt i år. Två dagar efter hemkomst börjar jag vara ikapp. Möjligen står det för rutin.
 
 
Under följande dagarna kommer jag redogöra för vandringen etapp för etapp. För den som eventuellt har tänkt göra samma vandring kan jag nog komma med en del matnyttiga tips.

Hemmapsykologi mitt i sommaren

Jag har läst Ingalill Roos Energitjuvar tidigare, och tyckte att den var riktigt bra, om än kanske lite pratig.
 
 
När jag nu fick tag på Kärlekens energi (på en loppis!) så tänkte jag att den här boken kanske handlar mera om kärleksrelationer. Jag skulle dock säga tvärtom, Energitjuvar handlade mera om kärleksrelationer, och Kärlekens energi handlar mera om vår uppväxt och hemförhållanden, och hur vi kan bli skadade eller helade av vår uppväxt. Men även kärleksrelationer tas upp i boken.
Boken liknar föregångaren Energitjuvar och man känner igen i texten att det är samma författare. Många saker kommer i repris, men det gör inget då det är viktiga saker som tål repeteras.
 
Det som var mest givande för mig med den här boken, var dels kapitlet om att släppa (alternativt inte släppa) taget om sina vuxna barn, och varför det är så ytterst viktigt att släppa. Troligen berörs jag pga att jag är i den fasen i livet.
Den andra saken som tilltalade mig mycket var det som skrevs om skuld och skam.
”Skamkänslan är svår att definiera. Det är som att bära en blytung väst, en sådan väst som man ibland får ta på sig när man ska röntgas. Man har en tung olustkänsla, man skäms och har dåligt samvete för både små och stora saker- i princip allt.”  (”Madeleine”, överlevare)
Samt en finfin citat från Tommy Hellsten: ”Jag tror att utgångspunkten är att skammen först måste bli identifierad som skam. Många som är bundna vid skam känner skam utan att vara medvetna om det. De har varit bundna vid skammen så länge att de inte längre har distans till den. De identifierar den inte som skam, utan ser den som ett karaktärsdrag och som en normal verklighet som alltid har funnits och som alltid kommer att finnas. Befrielsen börjar när skammen identifieras som skam.”
 
Jag har alltid tyckt illa om mantrat:”Vi måste våga prata om psykisk ohälsa.” Vad då våga? Och vilken psykisk ohälsa? Psykisk sjukdom är en sak, och resten kanske kan kallas livet. Efter att ha läst den här boken skulle jag vilja ersätta mantrat med: ”Vi måste våga prata om känslor!” Jag anser att det är mera rätt.
 
Gällande mitt eget lilla liv är jag just nu inne i en mera negativ period. Trots all kompetens som jag bevisligen har både i praktiken och på pappret känner jag mig inte särskilt uppskattad på jobbet. Om kompetent folk, som jag, fick jobba i fred hade jag varit väldigt tacksam. Att man är produktiv brukar tas emot med acceptans (om än inte med tacksamhet), men alltid är det ändå någon som ska komma med rentav inkompetenta synpunkter eller lägga ett krokben, och det får mig se rött. Det är kanske typiskt för icke-vinstdrivande arbetsplatser, att hög kompetens inte uppskattas fullt ut.
 
 
Jag vill gärna både förstå och bli förstådd, men jag talar förbi människor och de talar förbi mig. Allt skaver på något sätt för mig, just nu. Men det har hänt förut och kommer att hända igen. Sådana här saker och känningar brukar gå i vågor, och kallas väl också livet, inget konstigare än så. Har jag tur så går det över till semestern… (måtte semestern börja snart, det är ju snart höst!)
Fördelen med mitt arbete med mig själv är, att jag kan ta det lugnare numera, när jag inte längre ger efter för skuld och skam. Lite skav hör livet till, och även om självrannsakan är viktig behöver inte alla saker blåsas upp till maximum. Vattnet rinner under broarna och det stormar i många vattenglas även idag. Det behöver inte storma så värst i mitt. Jag säger bara Hakuna Matata.

Vi börjar dagen med mjukyoga på morgonen

Bloggvänner skriver sommarens bucket lister, och jag vill ju inte vara sämre. Lagom till juli kommer jag på att jag också har sommardrömmar.
Jag vill inte gå till stranden och vill varken sola eller bada, och jag ser inte fram emot någon koncert. Jag bryr mig inte så värst om bio eller sport. Och jag är helt likgiltig mot Umeå med omnejd, i alla fall dess ”sommarattraktioner”. Så jag får fundera ett tag, och då kommer det självklara.
 
-För det första vill jag sova gott, hela natten, och gärna även på morgonen! Tidigare var det självklart, men inte nu längre.
 
-Jag vill gärna klämma in ett pass ”mjuk-yoga” på förmiddagen. Tidigare ville jag göra rörelserna så bra och snyggt som möjligt, men nu vill jag bara känna att de gör gott mot min kropp. Det är också lite av en övningsfråga, att kunna känna efter. På youtube finns hur mycket enkla och korta pass som helst, det är bara välja och vraka, eller ta första bästa. Det viktigaste är att det är kravlöst, 20 minuter räcker.
 
-Jag vill äta gott, enkelt och hälsosamt. Den här sommaren vill jag koncentrera mig på smoothies, då jag också har införskaffat en ny blender. Och en smoothiekokbok.
 
 
-Jag ska gå naturpromenader med vår hund Nuusku. Det var sist när jag hade häst som jag fick uppleva naturen hemmavid. Alla dofter och ljud är underbara så här års! Det har varit magiska sommarkvällar.
 
 
-Som alla redan väl vet vid det här laget, så vill jag FJÄLLVANDRA. Årets tur går runt Kebnekaisemassivet, och mitt vandringssällskap är min man, den bästa tänkbara kompisen.
 
 
-Jag ska delta i årets ”Mannelopp”, byns egen löptävling till ära av en bybo som nu är 95 år och har motionerat exemplariskt under hela sitt långa liv. Jag springer 5 km.
 
 
-Jag ser fram emot att få gäster från Tjeckien! De ska även besöka Abisko innan de kommer till oss, vilket är en liten tröst då jag inte kommer mig dit själv i år. 
 
-Jag vill ha en rejäl grillkväll med hela familjen- barn och bonusbarn!
 
-Och jag tackar inte nej till trevligt umgänge med alla våra vänner, whenever! Det är faktiskt en av sommarens höjdpunkter.
 
-Jag vill gå på någon form av kroppsbehandling- massage, fotvård eller dylikt, och det får bli efter fjällvandringen. Naprapaten har redan fixat till min nacke, och ska anlitas vid behov.
 
-Jag vill gärna fortsätta vara ”köpfri” men ett enda sommarplagg kunde jag faktiskt unna mig, om jag skulle hitta någonting superfint. Ännu har det inte hänt.
 
-Jag vill läsa böcker och hitta nya som gör mig glad och inspirerad. Det vill jag iofs alltid!
 
-Jag vill träna ofta och mångsidigt på min träningsanläggning Iksu Spa för att behålla formen och må bra. Mycket kan man behöva avstå ifrån om hälsan krånglar.
 
 

Cesar och hans hundar

Just när jag börjar tro att jag har läst alla världens bra böcker, så dyker det återigen upp en ny bok som gör mig på riktigt gott humör! Dessa böcker är sällan Nobelvinnare, utan snarare praktiska böcker skrivna av människor med uttalad inre vision, ärlighet och sunt förnuft.
 
 
Jag, än känd suris, drog på mungiporna flera gånger när jag läste Cesar Millans hundbok. Nu har vi nyligen skaffat en hundvalp, men jag hade likväl kunnat läsa boken även om jag inte hade haft någon hund. Och Cesar börjar ju boken med att berätta, att han fått så mycket tack för boken och tv-serien av helt hundlösa människor, som i stället för hunden fått ordning på sina barn eller sin relation. Också gläds jag av hans analys om sig själv, den machokulturen som han kommer ifrån, och vilken mansgris han har varit.
 
Cesar Millan är ingen hundtränare som lär hunden ”sitt”, ”ligg”, ”hit” eller ”fot”. Han är en mexikansk emigrant som sin barndom levde med hundar på den mexikanska landsbygden och genom att observera dem lärde han sig förstå deras beteende. När han sedan utvandrade till USA- ett land där nästan varje familj har en hund- så blev han förbluffad över hur många problemhundar det fanns i detta land där hundarna ändå har det så ”bra”- med veterinär, otaliga leksaker, förstklassig mat och luxuös pälstrimning. I USA finns det väl fortfarande verksamma hundfångare, och ”shelters” fylls inte bara av katter som här i Sverige- utan framförallt hundar, ofta korsningar på olika högenergiska raser såsom pitbull. Cesar Millan är framför allt en hundrehabiliterare, som tar sig an problemhundar som han räddar från döden, alternativt hjälper familjer personligen, så att de kan behålla sin (problem)hund. Cesars väg till den ofantliga framgången gick framför allt via kändisvärlden- med tanke på att även många kändisar har problemhundar blev han snabbt berömd. Cesar är personlig vän med många höjdare och världsstjärnor, och har bl a medverkat i Oprah Winfreys show flera gånger.
 
Jag ska inte gå in på Cesars metoder så djupt just här men kort och gott pratas det en del om flockdynamik och ledarskap i boken. Cesar är bestämt emot alla former av våld och ilska, då de är förutom grymma, inte heller några riktiga ledaregenskaper. Han anser att ett av våra grundproblem är att vi förmänskligar våra hundar, och erbjuder dem först och främst ”kärlek”, i stället för naturlig sysselsättning (=motion, promenader i flocken) och regler/disciplin. Och visst, jag känner också instinktivt att det är fel att betrakta hunden som sin ”lilla bebis”. Inte ens ett människobarn mår bra av en sådan behandling i långa loppet, hur skulle då hundarna göra det? Min glädje ökade ytterligare av Cesars (säkert helt korrekta) påstående att det bästa hundlivet i USA i regel innehas av de hemlösas hundar, kort och gott.
 
Boken placerar sig i samma kategori som Monty Roberts, Klaus Hempfling och Pat Parelli (hästar), och Anna Wahlgren (barn). Alla dessa personer vet vad de talar om. Alla har metoder som fungerar till 99,99% och som slutresultat mår alla de inblandade bättre.
Tyvärr så finns det en konstig ”woke”-rörelse, ett fenomen som alltid dyker upp så fort en duktig expert presenterar någonting som uppenbart fungerar. Nämligen en grupp dårar som drar en ärta i näsan och slår bakut. Dessa människor skiter i att metoderna fungerar, de störs tydligen av att någon annan vet bättre. Är det avundsjuka? Metoderna får alltid kritik för att de bygger på grymhet, även om våld, ilska och tvång är det första som metodernas utvecklare och förespråkare tar avstånd ifrån.
 
Med Anna Wahlgrens (vila i frid) sova hela natten-metod får man faktiskt ett spädbarn i lämplig ålder börja sova hela nätter i 99% av fallen med 1-2(-3) nätters konsekvent arbete. Efter detta är hela familjen utvilade och glada, och barnet utvecklas mycket bättre pga att det är piggt. Men nej, motståndarna låter familjen hellre gå under av sömnbrist, så att de vuxna drabbas av depression och barnet får en jobbig barndom, alternativt tar till lugnande mediciner- men att lära barnet sova, nejdå, det är grymt.
 
Samma sak händer när Monty Roberts tar hästen som är paniskt rädd in i hästtransporten på första försöket. Någonting måste han ha gjort som skadat hästen. Och join-up-grimman är så fruktansvärd. Och rundpaddocken bara måste vara skadlig för hästens psyke. Bättre enligt dessa människor fortsätta nöta på med en livsfarlig häst som inte mår bra, år ut och år in. 
 
Och såklart har samma tröttsamma kritikstorm även drabbat Cesar Millan. Han kuvar hundarna och är så himla grym. Få av kritikerna är etologer, och skulle de vara det, så har de ändå inte några bättre lösningar mot hundproblem och problemhundar att komma med. Så låt mig slå fast att Cesar Millan är en stor hundvän med stor kunskap och erfarenhet om just hundar. Han har även sunt förnuft, och ytterst bra ”resultat”. Varje metod som brukas, kan även missbrukas. Och i en dum människas händer är även en bok någonting som man kan slå i skallen på någon annan, läs ett vapen. Naturligtvis måste man alltid använda även sitt eget omdöme, och som Cesar Millan säger, samvete, så fort man har med levande individer att göra. Men jag anser att var och en har ansvar för sina djur och sina barn, och då är det även ens ansvar att ta hjälp och försöka hitta lösningar då saker och ting inte fungerar som de ska.
Så tack Cesar Millan, du har min röst!

Resume över en hektisk semestervecka och en del annat

En god vän önskade idag att jag skulle blogga, så jag gör ett försök. Senaste veckan har mitt liv varit hektiskt men kanske inte så spännande. Samtidigt med sommarvärmen kom min första semestervecka som nu är ”förbrukad” och byts mot 4 veckors arbete. Det är egentligen bara de två senaste dagarna då jag har haft lite semesterkänsla. Men vad sjutton har jag gjort då??
– Om du vill ha ett lugnt liv, skaffa för Guds skull inte djur. Det jobbigaste med hundvalpen har nästan varit de olika bilburarna och dynorna som helst ska vara av rätt storlek både för bilen, buren och hunden. Och vi hann även träffa en hundcoach för att komma ihåg med ”träningen”…
 
 
Katterna har skött sig fint (bortsett från sporadiska fynd av kräkning/bajs/nya klösskador på interiören alltså) men ett veterinärbesök klämde vi in, jag väntar nu på resultaten.
 
 
Och gällande akvarium är det ju sällan själva firrarna som är bekymret- det är växterna, skräp och algerna som tar mest tid.
 
 
-Min bil är nu i behov av reparation för kanske femte gången under de senaste månaderna. Jag kanske borde byta ut den men har ingen lust.
 
 
– Vattensängens madrass gick sönder. Att byta mot en ny tog en hel dag, tur att det ändå var sommar.
 
 
-Familjens niondeklassare gick ut grundskolan. En stor fest med en massa gäster och planera och laga maten själv var ett större företag. Städat blev det också! Och, i samma veva införskaffade vi några köksmaskiner som present. Plus en blender för oss själva eftersom denna sommar ska bli en smoothie-sommar!!😃
 
 
-På det lite möten, naprapat och frissa… inte konstigt att jag hade vad jag gjorde!
 
I morse började jag dessutom rensa ut min mail! Jag hade kvar typ alla Ica-erbjudanden från 2020 så det var verkligen dags. Men vilket roddande det har varit med allt i mitt liv! Jag förstår verkligen att jag velat bli köpfri. En massa ärenden som har tagit min energi och uppmärksamhet, för många. En del har naturligtvis varit nödvändiga, men absolut inte alla. Jag vill ha lugn och ro!!
 
På sommaren småläser jag bara böcker som jag verkligen har lust med. Som den här trevliga om Tove Jansson.
 
 
Och nu har jag en hög som jag väljer ur när andan faller på. Helt kravlöst.
 
 
Fysiskt är jag väl i ok skick, och inget i kroppen bråkar jättemycket just nu. Men jag märker att varje krämpa drar mig ändå lite neråt i det långa loppet. Inte blir man yngre inte. Men sommarens fjällvandring runt Kebnekaise är i nuläget fullt görbar, det är ett faktum! Det blir bara jag och Greger så vi får väl traska på i lugn och ro… av någon underlig anledning ser jag fortfarande jättemycket emot det!!

Vandringen där allt gick fel!

Vi har tänkt ta några vänner till små vandringar i Hemavan-området till sommaren, och planen var att kolla på lederna lite på förhand. Atoklimpens kulturreservat kring den mäktiga Atoklimpen med sin samiska historia kändes som ett lämpligt vandringsmål, och 5/6-23, tidigt på säsongen, gav vi oss av på vår första vårvandring med sällskap av vår lilla men ack så duktiga hundvalp Nuusku, 4 månader.
 
 
Vi båda har varit på toppen av Atoklimpen tidigare och kring lunchtid steg vi åter uppför Atoklimpens förfjäll. Men denna gång fortsatte vi inte upp på själva Klimpen (som för övrigt har svårt provat mig tidigare, se inlägget från hösten -18) utan fortsatte vandringen västerut, förbi Klimpen och ut mot närliggande fjäll mot Norges gräns. Leden gör en slinga och efter en 9 km vandring kommer man tillbaka till Atostugan, fast från ett annat håll.
 
 
 
Vandringen var trevlig. Vi följde de orangea markeringarna, och fast vi nog var första vandrare för säsongen så var det alldeles gångbart. Snölegorna låg kvar men vi kunde följa leden i stort sett utan problem. Vi fikade och såg renvajorna med de gulliga små kalvarna springa på avstånd. Det gjorde gott att vara på fjället igen, och vädret bjöd på både blåst och vindstilla, sol, regn, snöblandat regn och lite hagel. Nuusku blev tokig av glädje av all snö. Vad mer kan en inbiten vandrare begära?
 
 
Vårfloden forsade vilt under broarna och det kändes gott att snart vara framme. Vandringen var på gränsen lång för Nuusku.
 
 
Men vad nu? 300 meter före Atostugan skulle vi passera den sista, och största, bron. Men bron var borta, trasig, dragen åt sidan! Det kunde inte vara sant! Misstroende skådade vi den och såg på varandra. Mellan oss och bilen strömmade den vilda våriga Risbäcken!
 
 

Kartan som vi hade sträckte sig inte så långt utanför området. Men vi tänkte ändå att kanske kunde vi komma till landsvägen genom att följa strömfåran. Men så verkade inte vara fallet. Bäcken grenade sig, för att åter förenas som ett ännu större vattendrag, och vände sig misstänkt mot vänster, bort från vägen. Och vi var på fel sida. Bitvis gick det bra att vandra längs strandbanken, men så småningom kom vi till ett område som nog kan mäta sig med Rapadalen, Sarek, när det gäller svårforcerad terräng. Tät vegetation, troligen mest vide, stod så tätt i backen, att man endast med enorm möda kunde forcera sig genom, i snigelfart. Jag ramlade handlöst åtminstone två gånger. Greger bar Nuusku i famnen. Ett färskt bajs, stort som ett människohuvud, låg på marken, en påminnelse om att det bor även andra varelser här. Som till exempel björn. Bävern hade också lämnat påtagliga spår efter sig.

 
 
Till sist kom vi till ett ställe där vi förvisso kunde fortsätta längs stranden, men det skulle innebära att vi ändå blev genomblöta upp till midjan, så vi gav upp och vände om. Genom riset igen, tydligen hade det kommit ut några svavelosande svordomar riktade mot Länsstyrelsen ur min mun vid det laget, berättar Greger.
Vi kom åter till stället där bäckfåran grenar sig, och vadade över de två första grenarna (till priset av blaskblöta fötter och underben) och hamnade på en ö. Tyvärr fanns det en tredje och största strömfåra bakom ön, som var för bred (åtminstone 2 meter), för djup (åtminstone till midjan) och för strid (skummande) för att forceras, och allra minst i nollgradigt vatten med en hundvalp i famnen.
Vad göra?? Vi vadade tillbaka, blev ännu blötare och gick tillbaka till brofästet, och deppade ihop. Telefonmottagningen var mycket dålig, vi kunde inte ringa någon eller ens googla fram en karta. 112 gick dock att nå så vi ringde till fjällräddningen. Mannen från Polisen informerade oss om att nej, bäcken går inte till vägen, och att de mest realistiska vadplatserna över Risbäcken fanns där vi redan hade provat vada. Det är ju vårflod. Så enda alternativet var att vandra tillbaka genom fjället, samma väg som vi kom.
Visst, vi var blöta och kalla, men klockan var bara kring 17.30. Minusgrader väntades till natten men vi skulle hinna före. Problemet var stackars Nuusku som vid det här läget hade tröttat ut sig alldeles! Hur skulle vi orka bära henne i våra armar, 9 km upp och ner på fjället, hon som väger säkert över 10 kilo och är så otymplig?
Jag packade ur vår lilla ryggsäck och placerade Nuuskus svans och båda höfterna i säcken. Resten av hunden var utanför säcken, men det funkade! Det viktigaste var att hon förstod allvaret i situationen och gick med på att dingla på Gregers rygg.
 
 
Så då var det bara att sätta fötterna framför varandra och ta vägen tillbaka. Vi slapp större motgångar på hemvägen, det var bara en gång vi var lite osäkra på var stigen gick, och vädret fick också godkänt. Atoklimpen betraktade oss illavarslande från varierande håll. Min högra höft gjorde så ont att jag kunde knappt gå, och när jag i slutet fick en murken gren mitt i skallen, grät jag ur hjärtats lust bittra tårar. Det sjukaste är att mina knän, som jag ju brukar oroa mig för så, höll hur bra som helst, de gjorde inte ens ont!!🤣
Till sist, redan före kl 21, var vi hos bilen igen, nästan stumma av utmattning och skräck. Vi skyndade oss meddela fjällräddningen att vi var i säkerhet. Sedan bilade vi till stugan, lagade mat av det vi råkade ha hemma, skålade med ett glas vin och bastade. Nuusku somnade gott för natten.
 
 
Men vi lärde oss saker. Googla, gör ännu mera research inför varje tur. Lita inte så mycket på samhällsservice. Rundturer har alltid sina risker. Ha alltid karta och kompass med. Och om du har ansvar för hund eller barn, tänk ut ett sätt hur du kan bära dem om nöden blir stor! Ta reda på farorna med vaden och ha respekt för naturens krafter. Det kostar alltid att bli blöt, och har man inte vandringsstavar så bör man tillverka sig sådana inför svåra vad. Ett bra eller ett dåligt beslut kan faktiskt skilja mellan liv och död i dessa förhållanden.
Ps. Länsstyrelsen beklagade det inträffade och skulle genast sätta upp en skylt. De trodde inte att någon dåre skulle ge sig ut på fjället så här tidigt på säsongen, då de hade hört att det fanns mycket snö kvar.

Montreux, Montreux

Maj 2023 fick jag göra en alldeles underbar arbetsresa!
Vartannat år går det en konferens om neonatal respirationsvård i Montreux, Schweiz. Montreux ligger på sk Vaud-rivieran, tillsammans med bl a Vevey och Lausanne. Medan Montreux ligger på den östra änden av den väldiga Genevesjön (Lac Lamon) så ligger Geneve i den västliga spetsen. På andra sidan sjön syns de franska Alperna, vid gynnsamt väder syns även bergkomplexet där Mont Blanc (Europas högsta berg) ligger. Området är franskspråkigt.
Montreux har en årlig jazzfestival. Bl a Charlie Chaplin och Freddie Mercury har bott i staden. Numera finns det ca 26000 invånare i denna lilla stad.
Schweiz är något av en paradis på jorden enligt min förhandsinformation, och så ser det ut också, i alla fall i Montreux. Små mysiga vingårdar, fungerande samhällsstruktur, rent och städat, och uppenbar frånvaro av brottslighet (förutom kanske ekonomisk sådan??) Människor är vänliga och positiva, och promenerar med sina små hundar längs strandpromenaden…
Någon direktflyg till Montreux går det förstås inte, utan man får ta tåg från Zurich med något tågbyte dessutom.
Om det inte bara var så förbaskat dyrt!! En måltid på Mc Donalds kostar minst 200 kr, en mindre meny… Det gäller hela Schweiz.
Som souvenir kan man köpa schweizisk choklad, som t ex Ragusa.
Jag njöt av tillvaron!!
 
 
 
 
 
 
För evigt tacksam över att jag fick uppleva denna stad!