Min mamma är från Österbotten och pappa från Karelen. De träffades i centrala Finland där jag föddes. Men ändå är jag uppvuxen i Åbo, Egentliga Finland.
När jag var 20 år flyttade jag till Sverige, Västerbotten. Sverige var inte mina drömmars mecka, och än mindre var Västerbotten det, men jag tänkte att det kunde vara nyttigt att byta vyer en stund.
Jag älskade dock sol, sommar och värme, och kallare somrar och ännu längre mörk period kändes helt onödiga. Dessutom förlorade jag årstidernas drottning, Våren. Och värre skulle det bli.
Mina pojkars pappa kommer från Västerbottens inland, lägg till ännu kallare myggiga somrar, läs ingen sommar alls, och ännu mera mörker. Snö har varit en klen tröst, och även den har tidvis svikit ffa mot kusten här i Västerbotten.
Mina åldermässigt allra bästa år har jag tillbringat i Västerbottens inland, egentligen mer eller mindre mot min vilja, och t om blivit lite fäst vid inlandet, måste erkännas.
Av och till hör man människor berätta vad är deras smultronställe. Inför detta har jag alltid varit lite villrådig. Var är mitt smultronställe?
Som liten bodde jag i Österbotten men dit saknar jag verkligen inte. Karelen, pappas föräldrahem, är otroligt vackert, men jag hör inte hemma där heller. Mina släktingar är många och viktiga för mig men de är utspridda lite överallt så där får jag ingen hjälp heller. Att Umeå skulle vara mitt smultronställe är närmast skrattretande, ännu mindre Sorsele. Jag skulle ju inte ens ha stannat i Sverige!
Så jag har någonstans enats med mig själv att mitt smultronställe ändå är Åbo, eftersom mina ungdomsminnen är därifrån, och dit återvänder jag ju. Men min bästa vän finns inte längre där… Jag har faktiskt en enda riktigt god gammal vän kvar där.
Så jag har slutligen tänkt att mitt smultronställe är där mina barn är, och numera även där min man är, eftersom jag känner mig mest hemma då jag är tillsammans med honom. Så Vännäs då, fucking Vännäs…
Men sedan hände ett mirakel, ja, jag kallar det så!
Som ni vet har jag sedan flera år haft dragning åt Tärnaby. Jag älskar stället! Vi har fått låna våra vänners stuga på Solberget, och vi har nog sneglat efter en egen. Men det finns nästan inga stugor till salu där, och de få som finns är oerhört lyxiga och dyra. Vi skyller på norrmännen. Någon renoveringsobjekt kan man kanske också hitta.
Men nu råkade jag kika in på Hemnet, och där var den, vår stuga, vid Artfjällets fot! Med el och vatten, men ändå med den genuina stugkänslan, gammalt, litet, och långt ifrån ett ”hem nr 2”. Tvätt- och diskmaskin vill jag inte ha.
Därmed inte sagt att leken var billig, och det är nog tack vare att vi aldrig inbillade oss att den skulle bli det som vi är lyckliga ägare idag. Det går nämligen inte att få fina grejer halvgratis.
Jag har ändå aldrig ångrat mig. Nu har jag (vi!) ett smultronställe, och det känns rätt, bara rätt. Det här är jag i ett nötskal, och hela familjen delar min passion. Vi är lika entusiastiska allihopa och det är många aktiviteter som väntar på oss däruppe.
Stugan ligger i Klippen, en liten by efter Hemavan på väg upp mot Norge. Den ligger ganska ensligt till med några få grannar, nära vägen men ändå omgiven av en skog. På ena sidan finns Umeälven och Artfjället, på andra sidan finns Norra Storfjället. Vi ligger i en kanjon.
En vän har sagt att stugan liknar mig- mörk utanpå och vit inuti. All nödvändig renovering är gjord, men lite små pyssel finns ju alltid här och där (kanske beskriver det också mig?), men inget som behöver göras just här och nu och kommer att ta en massa tid eller pengar. Det är bara att bo in sig och börja leva stugliv från dag ett!
Gåtan kvarstår om jag är ett geni på inredning eller om jag är en sällsynt förnöjsam människa. Efter bara några dagar däruppe ser allt nämligen redan helt perfekt ut!
Innan jag flyttade ihop med Greger, in i hans hus, hade jag ett eget hus i Vännäsby. Det var långt ifrån färdigt där; jag såg fram emot att renovera både fasaden, köket och hallen till att börja med. Men de som besökte mig tyckte alltid att vi hade det så mysigt, ett pepparkakshus kallades det. När jag flyttade till Gregers hus, fint och modernt javisst, men inredning präglad av ek, stål och tegel, så fick jag stuva undan mina vita, rosa och ljusblåa allmogegrejer in i källaren. Tack och lov jag hade förvarat dem! Allt passar nämligen som hand i handske i vår nya stuga. Den här stugan är allt jag förlorade i Vännäsby för 4 år sedan. Den här stugan är jag!
Vilket underbart ställe Ni har skaffat Er !
Smultron ställen måste man ha, det är det som kallas andnings hål mellan dagarna på NUS
KRAM
Ja, det känns verkligen som du Annukka, stället ni har skaffat er.
Jag tror att jag också skulle trivas förträffligt där och om ett hav fanns utanför knutarna så skulle det kännas ännu bättre. Stort grattis till ert smultronställe. Jag är väldigt glad för din skull. Det är så viktigt att må bra där man är och bor.
Helt underbart Annukka!!!!
Farmor blir glad 🙂
Vilken fin och mysig stuga.Så skulle också jag vilja ha det,ett ställe att åka till och bara koppla av utan krav.Perfekt!
Men så underbart! Jag gillar Hemavan och stugan ser mysig och välkomnande ut. För mig är det så självklart att Sturkö är mitt Hemma, men jag har förstått att många känner sig rotlösa. Grattis till ert hem iväg från hemma! Kram.
Vad roligt! Jag blir så glad av att läsa detta! Hemavan har jag besökt några gånger och då vintertid och har tyckt det varit då fint. Vad gäller tärnaby hade jag i Peking två elever därifrån och har sett många bilder. För egen del har jag baar passerat där.
Nu har du och de dina fått ett nytt smultronställe att njuta av.
Och provbott i vännernas stuga i trakten har du ju gjort.
Härligt!
Vilken underbar stuga! Ser verkligen supermysigt ut!
Njut och ha en fin söndag!
Jag vill instämma i gratulationerna! Det ser ut att vara jättemysigt, ligger högt så utsikt har ni som ni kan njuta av när ni vill, antar jag.
Grattis!