Jag och mitt ex, eller snarare han, hade en liten stuga ute i Sorseles vildmark. Området är och förblir vildmark tack vare att det finns inga fjäll där, bara oländig terräng med en massa stenar. Det är med andra ord inte så många människor som vill ha en stuga just där. Således får området ha kvar sin egen charm, medans den vackra fjällvärlden blir hårt expanderad vilket ju inte bara är av godo.
I vår Sorsele-koja fanns vare sig vatten eller el. Den var liten (10 kvm plus ett lågt sovloft), välisolerad och hade en liten kamin. Snabbt varm, långsammare kall. Ibland för varm.
Maten lagades på gasolspisen och vattnet hämtades från näraliggande sjön. Drickvatten hade vi med oss i dunkar. Maten förvarades i en liten jordkällare, vilket gick bra under den kalla årstiden. Om man absolut ville tvätta sig fick man värma vatten och hälla vattnet i ett fat och göra så gott det gick. Utedasset funkade fint men på vägen dit behövdes ofta en ficklampa. Björn har observerats i omedelbar närhet av stugan ett flertal gånger.
Det fanns inget naturligt ställe att t ex läsa eller handarbeta. Antingen så skulle man sitta raklång på en stol eller ligga på sin madrass uppe på loftet. Den tiden hade jag bra närsyn men i brist på elektricitet fanns ju ingen läslampa heller. Inredningen var dock noga genomtänkt pga brist på plats.
Att vara på stugan byggde alltså på att man huvudsakligen sysselsatte sig utomhus, annars blev det långtråkigt.
Mobiltäckningen i området var åtminstone den tiden så gott som obefintlig. När stormen härjade ute fick vi leka fingerlekar för att hålla barnen i skinnet. Ofta berättade vi också historier, saker som hänt i släkten, och även spökhistorier. Kvällens höjdpunkt var att lyssna på radioprogrammet Karlavagnen från den lilla batteridrivna radion. När de levande ljusen släcktes var det godnatt. Oerhört befriande- jag förstår verkligen att människor förr i tiden inte hade sömnbesvär i samma omfattning som nu!
På vårkvällarna hörde vi pärlugglan, och räven skrek. När vi for iväg med skotern på morgonen, kunde jag förnimma hur de sista av skogens småknytt skyndade sig till sina hem. Natten är deras tid, och på dagen sover de.
På vår Hemavan-stuga är livet i många avseenden mycket lättare. Det är ju självklart att el och vatten underlättar tillvaron. Möjligheterna till alla sorters aktiviteter ökar drastiskt. Ändå gäller det att vara på sin vakt, så att man kan släppa på kraven och inte förvänta sig att livet och standarden ska vara som hemma. Om man spillde lite mjölk på golvet i Sorsele-stugan, märkte man det inte ens i brist på ljus. Och gjorde man det, så torkade man bort den helt enkelt med lite hushållspapper, eller, hör och häpna, med strumpan. Det var inte realistiskt att skura hela golvet för ett sådant litet missöde. Bordet torkades samtidigt då man diskade, då disktrasan var blöt och varm.
Gång på gång märkte jag hur några dagar på den lilla asketiska kojan gjorde att jag totalt lugnade ner mig och kunde släppa all stress.
Den effekten vill jag också ha av min nuvarande stuga. Inga större planer, bara vara, så att de dagliga vanliga sysslor räcker som livsinnehåll. Om jag vaknar mitt i natten (vilket ibland händer) försöker jag lyssna på vad vinden har att säga till mig. Det är en bra början.
Så bra beskrivet. Två likadana världar, men ändå olika, den senare bekvämare. Jag tror det är viktigt att få leva så som ni gör och att inte ha det så självklart bekvämt som vi alla har mera eller mindre varje dag. Man kan lätt bli lite avtrubbad rent mentalt. Närmare naturen man är närmare kommer man sig själv.
Ha en fin tisdag!
Jag har upplevt lite grand av det där vissa helger för många år sen och håller med att man mår bra av att lägga sig i tid och sover gott när det är trångt. Påminner mig lite om husvagnslivet också, där mådde jag finfint.
Jag läste lite grand i en länk du gav mig, fantastiskt. Kram!