Kategori: Böcker

Regnet luktar inte här

Jag läste Duraid Al-Khamisis kritikerrosade debutbok Regnet luktar inte här, som tydligen hör till baslitteraturen vid svenska universiteten numera. Duraid kom till Sverige (Gotland) med en flyktingbåt år 1994, 8 år gammal.
Hans far är en skicklig guldsmed och i Irak tillhörde föräldrarna en högre samhällsklass, men integrationen i Sverige blev svår. Svårt blev det även för Duraid, och i tonåren hamnade han i destruktivt leverne och dåligt sällskap, något som inte var så svårt i familjens bostadsområde Husby. Hans yngre bröder tycks dock ha haft det något lättare.
Duraids bok genomsyras av väldigt mycket hat, ffa mot förhållandena här i Sverige, uppenbart mer än mot orättvisorna i hemlandet Irak. En del kan jag tycka är oförtjänt- det är ju inte Sveriges fel att naturen är karg, havsvattnet kallt och kulturen mera tillbakadragen. Jasmindoften saknas och den härligt bullriga atmosfären på marknadsplatserna lyser med sin frånvaro. Vi kan bara beklaga det och jag kan också sakna vissa irakiska element här.
 
Men visst finns det även riktiga problem för en invandrare i Sverige. Den fruktansvärda racismen som förolämpar, hotar och slår, och som Duraid så väl beskriver, kommer alltid som en överraskning för mig- jag som mest känner människor som förhåller sig vänligt eller åtminstone neutralt till invandrare. Angående mig själv är min uppfattning att jag behandlar alla vänliga människor ungefär lika oavsett ursprung, och jag är inte allför rädd för om någon t ex har en schjal. Men visst, om vederbörande inte kan samma språk som jag, så blir det ju en barriär mellan oss, hur man än vänder och vrider på saken. Men jag har nu hört och läst så många gånger om den fula racismen, att jag börjar tro på att det är sant, och inte bara resultat av lättkränkthet.
 
Även ett annat riktigt problem beskrivs i boken, nämligen den hard core-segregationen som automatiskt uppstår i en förort som t ex Husby. Där finns det mindre racism grannarna emellan då invånare är ”i samma båt”, men omvänt så hamnar de ännu mera i motsättning mot de ”svenska” områden.
 
Sverige har tagit emot miljontals invandrare under en relativt kort tid, utan en tanke på alla problem som kan uppstå- och som nu har uppstått. Alla som får en tår i ögat så fort någon säger någonting kritiskt om invandringen (alltså som fenomen, snarare än mot enskilda människor) borde tänka efter både en och två gånger. Tror de att det är så himla kul för föräldrar till en 14-åring som dras med i gängkriminaliteten och dör en ond bråd död? Eller för ungdomen själv för den delen? Eller alla grannar, troligen invandrare, som lever ett otryggt liv mitt i våldet. Nej, så länge invandringen inte får diskuteras kommer saken inte bli bättre heller. Vi kan inte blunda, och vi borde aldrig ha blundat.
 
Jag skrev nyligen om identitet, och om min egen identitetslöshet. Det kan hända att Sverige är närmare Finland än Irak på många sätt, men Finland är fortfarande inte Sverige. Och det lever många finska invandrare i Sverige, som har kommit hit på 60- och 70-talet, och aldrig egentligen integrerats. De kan ingen eller dålig svenska och kan vara gravt isolerade och har diverse problem. Skillnaden mot många andra invandrare är kanske att de flesta finnarna ändå har varit med i arbetslivet, då det ju också var arbete som ursprungligen förde dem hit.
 
Jag vet att jag är privilegierad, som har kommit hit helt frivilligt för att studera, och som har förhållandevis lätt för mig att lära mig nya saker, t ex ett nytt språk. Men jag kan inte sticka under stolen med att det var jobbigt att flytta hit och tappa min 20-åriga identitet. Bitvis kan jag t om känna igen mig själv i Duraids berättelse. Bara genom att inte kunna det perfekta språket och svenska kulturen (typ vem är Lill-Babs?) blir man ju automatiskt lite av en andra klassens medborgare.
 
Men livet tackar och belönar ingen. Det är ohyggligt orättvist och ber ingen om ursäkt. Alla har sina sorger att bära, och för varje stukad människa finns det många rimliga förklaringar, varför det gick så illa. Så det hjälps inte! Vi måste kämpa vidare och göra det som vi känner är rätt för oss, alltså just för mig, idag.
 
Någonstans tycker jag ändå att de som bäst kan flykting- och integrationsfrågorna måste vara de etablerade invandrarna själva. Det finns ju gott om begåvade och driftiga personer i den gruppen (såsom Duraid och hans lillebror Rami) som måste få komma till tals då man parallellt med brottsbekämpningen även försöker komma åt roten av det onda, dvs förebyggande åtgärder mot racismen, segregationen och brottsligheten.
 
 
Jag rekommenderar boken såklart!

Fjäll- våra skönaste turer till fots och på skidor

Erika Enequist och Lena Hedman står som författare till denna underbart vackra bok som utkom 2020.
Jag är sällan avundsjuk men känner nu mig nästan som det, då de har haft möjligheten att göra denna fina bok och dessutom upplevt alla dessa vandringar. Författarna arbetar som journalister och skriver i olika friluftsmagasiner på regelbunden basis. Att boken är så vacker beror huvudsakligen på de talrika och underbara fotografierna. Sådana foton skulle jag knappast någonsin kunna ta.
 
 
Bokens upplägg är väldigt mysig. Den omfattar 16 fjällvandringar i Sverige/Norge, från norr till syd. Den börjar i Abisko och slutar i Rogentrakten. Först kommer vandringsberättelsen, sedan ruttbeskrivningen inkl en liten karta, och sist ett litet avsnitt fullproppat med fakta, såsom om fjällens flora och fauna, mat på fjällen, packtips eller orientering i dimman. Man får även tips på kartor och litteratur.
Jag köpte boken till min man då han fyllde 50 och vi båda har bara bläddrat i den, aldrig läst. Så jag bestämde mig för att läsa den från pärm till pärm.
Och lite kritik får jag väl komma med, om det nu skulle bli en nyupplaga.
För det första skulle jag uppskatta om det stod när på året (och kanske även vilket år) vandringen är gjord. Åker man skidor är det troligen vinter, men fortfarande vill jag veta när. Och barmarkssäsongen är lång, och skillnaden mellan sommar- och höstvandringen är stor. Tidpunkten ska inte läsaren behöva ”klura ut”.
Resebeskrivningarna är vackra och målande, nästan för målande. Jag fastnar inte riktigt för dem då de är för spretiga. Det blandas naturbeskrivningar och glimtar från historien och egna upplevelser i en salig röra, och det är svårt att hänga med vad författarna egentligen vill få fram i varje avsnitt.
Den allvarligaste bristen med boken är ändå resebeskrivningarna. Kartorna är fullständigt undermåliga och förvirrar mer än informerar. Gällande Jämtlands- och Härjedalsfjällen som ändå sitter ganska tätt ihop hade det varit skönt att se någon form av helhetskarta.
 
 
Vad gäller faktakapitlen så är de ju utdömda att bli för ytliga ändå, för den som söker information på riktigt. Därför hade jag kanske vinklat dem lite annorlunda och gett dem snarare ett upplägg som någon form av ”take home-message” som man ändå kan ha någon nytta av. Nu blir det för mycket och för lite på samma gång.
Sammanfattningsvis är boken mycket vacker och fascinerande, men i sitt försök att vara lite av varje blir den mest mellanmjölk som man hellre vill bläddra i än läsa på riktigt. Och det tycker jag är lite synd, då jag älskar vandringsberättelser och brukar sugas med i dem hur lätt som helst, men det händer tyvärr inte när jag läser den här boken.
Men en viss nyfikenhet- och sug- till Jämtlands- och Härjedalsfjällen lyckades boken dock väcka hos mig! Får se nu hur det blir med den saken då jag läste bara i veckan att STF kan behöva stänga sina fjällstugor där nere, pga att det har blivit för mycket vandrare och turister vilket krockar med rennäringens intressen.
 

Charles Dickens- Lysande utsikter

Great Expectations, här på finska. Jag fick den här boken för decennier sedan, och nu är den slutligen läst. Och jag kan bara fråga- Charles Dickens, varför lever du inte längre idag? Jag saknar dig, eller, kanske snarare, sådana som dig!
 
 
Trots att boken är närmare 200 år gammal är den helt relevant idag. Det jag känner att jag saknar från ”förr i tiden” är viss sorts heder, som inte längre verkar vara ”på ropet”. Jag saknar också, efter Dickens underbara beskrivningar, en ren och altruistisk vänskap! Visst måste ett sådant fenomen fortfarande finnas? 
Respektfullt beteende och goda seder hade man också gärna kunnat återinföra för mig.
På 70-80-tal då jag växte upp, var den här typen av böcker helt alldagliga och normala. Ingen drog på mungiporna fast det var lite gammaldags. Det är först nu som det har hänt någonting i samhället och vi har glidit ifrån det som jag bäst skulle beskriva som en typ av anständighet och som tidigare var kanske lite gammaldags men ändå på något sätt självklart.
Och även om jag uppskattar en form av trovärdighet i litteraturen, så visst är det härligt med dessa fantasifulla berättelser, mättade med ÖDET, och fulla av sammanträffanden och till synes synkrona händelser, som min barndoms litteratur vimlade av… En sådan historia kan t om rymma ett spöke utan att det stör!
Det är någonting magiskt över Dickens böcker, som om han bara hade råkat skriva ner en förutbestämd, redan existerande berättelse.
Med andra ord, jag är glad att jag tog mig tiden och mödan och läste genom boken! Det var en tidsresa till min egen barndom.

Läsa om köpfritt

Köpfritt till ära köpte jag två böcker om köpfrihet.
 
 
Den första, Shopstop, är redan från 2014, en form av föregångare och trendsättare i den köpfria världen. Gunilla Brodrej arbetar som musikkritiker på Expressens kulturredaktion, och jag kan inte annat än avundas hennes jobb. En massa resor och kulturevenemang dagarna i ända! Jag förstår dock att resandet lätt medför extra shopping. Men en kulturkritiker lär också behöva en hel del plagg att klä sig i, till motsats till en som arbetar inom vården i sina arbetskläder, nedgrävd i sjukhusets djupa kammare…
Boken är välskriven, och till tals kommer inte bara författaren själv utan även sakkunniga från tjänstemän på Finansdepartementet till ärkebiskopen.
Jag kan tänka mig att om jag hade bestämt mig för ett totalt köpstopp skulle mitt år se ungefär likadant ut som Gunilla Brodrejs. Något förtvivlat köp här och där, men klart ökad sinnesro och omprioritering av min tid. Jag reagerar dock på att hon på riktigt verkar ha brist både på det ena och det andra. Som nylonstrumpor, regnbyxor och ordentliga skor. Det problemet skulle jag knappast ha haft!
 
Den andra boken, Klädfyllot, skriven av Karin Larsson, är från 2021, då de flesta av oss redan hade kommit underfund med att det här med överdrivet shoppande kanske ändå inte var ”the shit”! Karin Larsson arbetar som speciallärare, och även hon kan förstås tänkas behöva mera kläder än en som har arbetskläder. Hennes bok är väldigt självutlämnande och även rolig. Jag anar dock att hon är just en sådan verklighetsfrämmande stadsbo från södra Sverige som vi norrlänningar har lite fördomar mot. Det finns ju folk som bor i sin lilla lägenhet mitt i stan, äger inte någon bil och har slutat flyga. Därtill försöker de äta veganskt och ersätter mjölkprodukter med sojaprodukter, och skinnskor med syntetiska. Och sedan tänker de att det här var ju lätt. Och när personens arbete inte heller har med sk ”produktion” att göra, är den lilla bubblan sluten.
I den här boken möter vi dock någonting som börjar gränsa mot shoppingberoende. Kanske inte helt manifest, men likaså i riskzonen, och det är även författarens egna analys.
Jag har tidigare skrivit om att jag själv har drag av beroendepersonlighet, och jag vet verkligen hur en dopaminkick känns. Men när jag läser boken känner jag tilltagande frustration- varför slutar hon inte bara att köpa dessa förbaskade kläder?? Hur svårt kan det vara?? Konmari hade hon testat, och det verkade inte alls hjälpa henne. Även psykologen som hon går till verkar ganska mjäkig. 
Det verkar onekligen så att Karin Larssons köpberoende mest handlar om kläder. Gällande mig själv så har jag även andra svaga punkter, böcker till exempel.
Dessutom kan jag snöa in mig på nästan vad som helst. Sedan jag köpte mina akvarium har jag knappt köpt någonting annat än fiskrelaterade saker, men de är ju också inköp. Men bättre akvarieväxter än en tröja till, som jag verkligen inte behöver. Akvarium är i alla fall på något sätt lärorikt.
 
Jag personligen har fått hjälp av vissa saker mot mitt köpbeteende. Först, Konmari. Att gå genom vad jag äger och på ett konkret och handgripligt sätt se att det är för mycket. Att istället för att köpa nytt ta fram det jag har och börja använda det. Och göra mig av med resten.
Jag har också haft ekonomi som morot. I stället för att shoppa saker som jag inte behöver och som jag håller på att drunkna i, kan jag använda pengarna på annat. T ex akvarium och resor. Eller amortera lån.
Tredje saken som hjälper mig är det som jag nämnde ovan- rikta min uppmärksamhet åt annat håll. Det kan vara fjällvandring, träning eller akvarium, spelar ingen roll vad, huvudsaken är att tankarna skingras. Inspirationen blomstrar och livet blir mindre trist. Fjärde saken som hjälper är second hand-intresset. Om jag verkligen vill känna dopaminkicken av att shoppa, är det kanske dags att scrolla lite på Marketplace eller Blocket. Lagom besvärligt! Femte tipset kommer också från Konmari, nämligen att när jag för en gångs skull behöver någonting, så köper jag just en sådan sak som jag vill ha, även fast den skulle vara dyrare. Det handlar om filosofin ”spark joy”- om jag redan har min drömhandväska, är det mindre troligt att jag trånar efter en ny. Det funkar faktiskt för mig, otroligt nog. Slutligen, att skriva ner alla sina inköp inkl pris är ett utmärkt sätt att komma till analys och förstå sitt köpbeteende.
 
Ursprungliga orsaken till varför jag ledsnade på shopping var dock att jag tyckte att det tog för mycket tid. Inte bara själva ”researchen” och att leta reda på det jag ville ha och åka och köpa det. Utan också ”efterspelet”- fel storlek eller modell, saker som gick sönder för fort eller kom till rea dagen efter jag köpt dem till full pris. Ja, ni vet.
Min övertygelse är att konsumtionsfesten snart är slut. Om vi inte slutar shoppa frivilligt så kommer vi att tvingas till det, på ett eller annat sätt. Jag har aldrig förstått mig på iden av evig tillväxt. Lyckan finns inte där att finna.

Mera Elena Ferrante

Jag gav bort Neapelkvartetten efter att ha läst dem, eftersom jag inte kunde tänka mig att jag skulle läsa dessa överlånga tradiga böcker på nytt under min livstid.
Det är som att nuförtiden måste allt vara så långt, för att vara ”bra”. Det gäller både filmer och böcker. Ofta skulle hälften räcka, tycker jag!
Ändå är det något visst med Ferrante. Att läsa Neapelkvartetten väckte oväntat skuld och skam hos mig. Det måste komma från att läsa om saker som jag också har upplevt och känner igen, men aldrig hade fått för mig att skriva ner. Jag hade nästan inte vågat tänka så långt att jag hade kunnat formulera mig i text. Men där står det, gång på gång. Det handlar mest om saker som har att göra med att vara kvinna och mor.
Som en kritiker i DN så träffande skriver: ”Ferrantes sätt att belysa den kvinnliga erfarenheten, så att varenda liten skavank uppenbaras, behövs mer än någonsin i en tid då många drunknar i kraven på yttre och inre perfektion.”
 
 
Dessa tre böcker hänger ihop mycket löst eller inte alls, men de ska vara en trilogi. Alla tre böckerna är glädjande korta och överskådliga, och i mångt och mycket riktar sig till medelålders kvinnor.
 
1. Dagar av ensamhet berättar om en kvinna i yngre medelåldern i skilsmässa och i kris. Den börjar mycket bra och spännande men övergår snart till att vara nästan för obehaglig. Jag fattar aldrig riktigt tycke för den därefter igen. Precis som i Neapelkvartetten beskrivs den italienska grymheten hos föräldrar, mot sina barn, alldeles för väl. Och i den här boken är även djur (en hund) inblandade. Svenska motsvarigheten är möjligen Elsie Johanssons Kvinnan som mötte en hund. En psykologisk thriller.
 
2. Plågsam kärlek i sin tur berättar om en medelålders kvinna vars gamla mor dör. Efterföljande kris och genomgång av barndomen är intressant, men det hela blir lite väl surrealistiskt i min smak. Fantasi och verklighet, dåtid och nutid blandar ihop sig på ett kanske konstnärligt men inte alltid så tydligt sätt. På något sätt håller boken dock ihop och får inte helt underkänt av mig.
 
3. Skuggan av en dotter berättar också om en medelålders kvinna. På en semesterresa kommer hennes förflutna som mor och maka ikapp henne. Även denna bok är en psykologisk thriller, och en mycket bra sådan, från början till slut. Det hela snurrar på ett kusligt sätt runt en ful, sliten, försvunnen docka. Min absoluta favorit i denna trilogi!
 

Ålevangeliet och det nyaste från våra akvarium

Patrik Svensaon fick Augustipriset 2019 i facklitterära klassen för sin debutbok Ålevangeliet. Och eftersom mitt liv numera går i fiskarnas och vattnets tecken, var boken ett naturligt inslag på min läslista!
Boken är välskriven och väl värd sina pris. Att en ål är en så mystisk och speciell fisk hade gått mig förbi. Men smärtan över hur människan behandlar, och har alltid behandlat, sin omgivning och naturen känner jag igen sedan tidigare, och den återkommer när jag läser denna bok.
Boken innehåller mycket intressant fakta och jag kan tänka mig att författaren har gjort en enorm research. Den är även faktagranskad och i slutet av boken finns det en omfattande referenslista. På grund av personlig ”touch” blir boken dock en roman. Ålen får ett sammanhang och knyts ihop med författaren och, inte minst, hans far. Jag rekommenderar!
 
 
Om det är någonting som jag konstaterat med akvariehållning så är det nog att det är sällan någonting som blir som man tänkt sig.
Hastigt och lustigt blev 54 liters en 180 liters. Det berodde nog på någon form av svårdefinierat inre tvång.
 
 
 
Snäckan Jason flyttade över mellan akvarium på egen maskin. Fråga mig inte hur, men huvudsaken var ju att han kom över.
 
 
Ancistrusen Miracle flyttade också till oss på eget bevåg, från djuraffären. Hon hade gömt sig i en växt. (Foto tagen av min man.)
 
 
Några skumma dödsfall gjorde oss osäkra. Jag vågade dock köpa in flera fisk, främst en jättestor pansarmal som jag tyckte synd om, eftersom den funnits så länge i affären. Jag antar att ingen ville ha en som redan var så stor. Och när vi efter några dagar ångestfyllda spanade efter lik i akvariet, hittade vi massor av rom istället!
 
 
Vi antog att rommen inte skulle bli yngel, eftersom den brukar bli uppäten och vi inte orkade ta över den i en yngelbur. Däremot, mest pga behov för en reservoar för växter, köpte och startade vi ett nytt 125 liters akvarium.
 
 
Döm om vår förvåning då det efter knappt en vecka simmade två små yngel där! Ja, de ser ut som pansarmalar och måste rimligen ha flyttats över med växterna. Nu är min förhoppning att kunna fylla på med några små räkor i alla fall, så kan vi under dessa månader då vi väntar på att de ska växa, ha lite mera liv i den ”stora oceanen”. Det är svårt att ge lämplig mängd mat för två knappnålshuvudstora krabater, och då akvariet är helt nystartat har knappt några nitrifikationsbakterier kommit igång. Så någon fisk blev det inte där i veckan som jag hade tänkt- de små måste få en chans och växa upp så att de inte blir uppätna.
 
 
Men vi skulle i alla fall ha ”en krona” i det stora, gamla akvariet. Jag hade bestämt mig för vackra mosaikguramis, en hona och en hane.
 
 
Så visst var det en liten antiklimax då vi konstaterade att vi sitter här med två ORMSKINNSGURAMIS istället. En populär matfisk i fjärran östern, då den blir ännu större än mosaikgurami. Inte så värst snygg, och i synnerhet inte i jämförelse med mosaikguramin. Men snäll. Så det kändes lite taskigt att utsätta dem för en återfångning och tillbakaresa till affären. Det är ju inte deras fel att människan inte vet vad han gör.
Det får fortsätta som det har varit hittills i våra akvarium- det blir som det blir och då blir det bra.

Där kräftorna sjunger

Vissa hajpade bestsellers har jag svårt att låta bli. Delia Owens Där kräftorna sjunger är vald till årets bok 2020 och även om filmen som gjordes på basis av den inte var någon megasuccé, så tycks de flesta eniga om att boken var bra.
Författaren är en amerikansk zoolog, och förutom några faktaböcker är denna roman hennes första bok. Händelserna utspelar sig på North Carolinas Atlantkust, bland våtmarker och träsk som har ett rikt naturliv, framförallt fisk och fåglar. Detta ”sumpiga” och algdoftande upplägg med sina ebb och flod spelade på en viss sträng hos en nybliven akvarist, det måste medges.
För mig är det alltid viktigt att även en fiktiv roman är någorlunda realistisk. Skriver man om en händelse som hade kunnat vara sant och som läsaren ska kunna leva in sig i, så måste det hela vara trovärdigt, annars är det lika bra att läsa sagor.
Avseende denna punkt har jag (som vanligt) några synpunkter. Kya, som redan i småbarnsålder överges i träskmarken av alla sina familjemedlemmar en efter en, skapar sig eftersom ett otroligt fungerande liv och framgångsrik karriär. Även om hennes helt förståeliga anknytningssvårigheter väl beskrivs i boken så kan jag ändå luta mig åt det hållet att hennes framgångssaga är otrolig, ja, orealistisk.
Författaren verkar inte heller ha någon koll på husrenovering. Att länge och väl beskriva hur man ”renoverar” ett förfallet skjul med nytt helkaklat badrum med mera får mig att höja på ögonbrynen.
Och till sist, nog vet jag att rättssystemet bakom Atlanten skiljer sig från vårt- men kan det ens därborta hända, att någon skulle hamna i fängelse i väntan på en rättegång, åklagad för ett mord som kanske inte ens har skett, och som endast bygger på indicier har jag svårt att köpa. Att potentiellt bli dömd till dödsstraff för detta, nej.
Men själva grundidén om en enstöring, fördomar, utfrysning och återigen apartheid i ett ojämnlikt samhälle med uppenbart orättvist rättssystem är ett viktigt ämne. Det tackar jag boken för.
Slutligen måste jag konstatera, att romanen har en stor styrka, nämligen att den har ett mycket bra och spännande slut, som författaren skickligt sydde ihop!
Att läsa vad som helst efter Colson Whitehead (min förra bok) är förstås svårt för efterföljande boken, och gjorde mig kanske mera kritisk. Denna roman var en trevlig läsupplevelse som väckte en del tankar- men som jag läste ut mest för att jag ville få det klart, snarare än att jag inte kunde slita mig från den.
 
 

Colson Whitehead- Nickelpojkarna

Som tidigare framkommit, har jag och svenska folket, och även jag och många av dem som delar ut litteraturpriser och -utmärkelser i vårt land, många gånger vitt skilda åsikter om vad som är bra litteratur. Många av vår tids inte minst inhemska bestsellers (som iofs efter att ha varit mycket hajpade, ofta påtagligt snabbt har försvunnit ur radarn, vilket ju antyder deras litterära värde), har enligt mig varit fullständigt vidriga.
Jag läser gärna bra och intelligent litteratur, där författaren också kan skriva. Lyckligtvis har jag kontakter som kan rekommendera nya, bra böcker. Colson Whitehead är en nutida författare, som är mångfalt prisbelönad i sitt hemland USA. Nickelpojkarna är hans nionde roman, från 2020. Den har fått Pulitzerpriset, och författaren har även fått flertal andra pris. Colson har kallats för den bästa nu levande amerikanska författaren.
Jag blev förtjust i Toni Morrison (numera avliden, men innan dess Nobelprisbelönad) efter första läsningen för 15 år sedan. Med samma känsla i kroppen konstaterar jag att Nickelpojkarna är en blodstannande och hårresande läsupplevelse. Svarta amerikanska författare skriver i regel om landets rasistiska arv och den här boken är inget undantag på den regeln.
Elwood Curtis är en idealistisk, älskvärd svart ung man, som pga ett mänskligt misstag hamnar i en uppfostringsanstalt, Nickel. Nickel är en fruktansvärd institution som är alltigenom korrupt och brottslig. Dess verksamhet tål inte dagsljus. Berättelsen är fiktiv, men det finns en ”förebild” för Nickel i verkligheten, den numera nedlagda Arthur G. Dozier School for Boys, i Florida, där många hemskheter har avslöjats decennier efteråt.
Det var på gränsen om jag kunde läsa ut denna spännande bok, som samtidigt är så oerhört grym. Men pga att boken inte frossar med våldet och skickligt nyanserar med det ljusa i tillvaron, kunde jag just precis klara av att läsa den, med tårar i ögonen förvisso. Boken är ganska lättläst och inte överdrivet lång (vilket jag tycker blivit vanligare med böcker såsom med filmer, att de aldrig tycks ta slut numera) men ändå är varje ord full av betydelse. Det finns inte långa mångordiga natur- och miljöbeskrivningar, vilka ibland tycks vara ett måste i en roman, och språket är koncist och rakt. Hur handlingen är uppbyggd och sättet att berätta utpräglas av skicklighet. Även om det inte finns överdrivet med ord svämmar texten nästan över av innehåll. Läsaren reflekterar själv minst lika mycket som författaren berättar. 
Författaren leder läsaren som en katt runt den heta gröten, och man får en känsla att nu, alldeles strax, avslöjar han livets hemlighet med ett enda ord. Det gör han dock kanske inte, utan cirkulerar lite längre bort igen. Vad är det han cirkulerar runt? Jag fattar det först efteråt. Det ÄR livets mening, själva Gud, kärlek, kalla det vad man vill, som han nuddar på. Han skriver det aldrig rakt ut, men poängen finns just i finliret.
Det är inte svårt att förstå moderns kärlek mot ett litet barn eller förlust och sorg inför ett barns död. Men kärleken har sina egna vägar, och ibland uppstår den där man minst anar, bara ur sig självt, utan något syfte alls. Och det är det som gör den här boken så hjärtskärande. För mig skriver författaren om själva Gud.
Jag har svårt att recensera handlingen mera utan att spoila alltför mycket. Ondskan och likgiltigheten är ständigt närvarande, liksom att du aldrig känner en annan människas, om ens ditt eget, hjärta.
 
 

Elena Ferrante, Neapelkvartetten

 
Jag har redan skrivit om den första boken, Min fantastiska väninna,som handlar om väninnorna Elenas och Linas barndom.
Någon tusen sidor och hela hösten bakom mig är jag nu slutligen klar med hela kvartetten! Och har man läst en av böckerna, och någorlunda gillat den, så ska man så klart läsa dem allihopa.
Bok nr 2, Hennes nya namn, är ungdomsboken. Igenkänningsfaktorn hos mig är fortfarande hög! Så osäker man är som ung. Och inte alls förstår man hur unik just jag är, med fel och brister förvisso, men även goda sidor. Att man jämför sig med andra är dessvärre kanske någonting som man inte kan komma ifrån. Att ha en bra familj i den situationen underlättar förstås, men det hade inte mångt och mycket tjejerna i Neapel, och där känner jag igen mig. 
Till de unga människorna vill man bara säga, att ta det lugnt, du är så fin, allt ordnar sig. Och livet är en färskvara, det som ser ut på ett sätt idag är kanske inte längre så imorgon.
Tredje boken, Den som stannar, den som går, berättar om tiden som unga vuxna. Boken var trög i början då Elena berättar om Lilas liv i andra hand. Dessutom var det mycket politik, våld och saker från italienska historia som jag inte var så insatt i. Men mot slutet blev läsningen återigen lättare. Igenkänningsfaktorn att få barn var återigen hög! Det är inte så lätt alla gånger. I denna bok var Lila ganska frånvarande, och jag blev nästan less på Elenas eviga osäkerhet och ständiga negativitet. Det fanns knappt en mening i boken där hon var glad eller positiv. Sådant gör en trött även om det bara är en bok. Jag kan också tycka att Ferrante berättar mycket om sina gestalter men de förblir ändå lite avlägsna- de blir inte så levande att de nästan hoppar ut ur boken såsom det kan vara med vissa jättebra böcker.
Fjärde boken, Det förlorade barnet, vuxendomen och åldrandet, var också intressant. Lite bladigt och tradigt är det på många ställen, precis som i de tidigare böckerna också. Men aldrig så att jag funderade på att sluta läsa.
Överhuvudtaget tycker jag att eftersom böckerna spinner sig över hela människolivet är det rimligt att läsa dem alla. I alla fall för en ”mogen” kvinna belyser de vissa saker i livet som mer eller mindre är gemensamma för oss alla (kvinnor?).
 
Elena Ferrante är en pseudonym, och visst får man en känsla att böckerna måste komma ur verkliga livet, och de är ganska utlämnande. Jag förstår varför hon skriver bakifrån en pseudonym, även om de inblandade ändå måste känna igen sig.

Elena Ferrante Min fantastiska väninna

 
För ett antal år sedan läste jag några inhemska böcker som blivit väldigt prisade här i Sverige, författarna hette Wähä och Smirnoff. Då jag ansåg att böckerna var övervidriga och inte kunde förstå hur de överhuvudtaget hade kunnat ges ut eller ffa bli omtyckta, började jag tvivla på mig själv. Nog så att jag även hade de internationellt populära men i mitt tycke dåliga Da Vinci-koden och 50 Shades of Gray i ganska färskt minne, men ändå.
 
Så jag samlade ihop några författare vars namn återkommande dök upp, åkte på loppisar och inhandlade bestsellersen, och läste.
Jag började med Jojo Moyes, om jag nu minns rätt. (Livet efter mig.) Boken var ingen fullträff för mig, men ändå underhållande skriven och jag förstod på någon plan hennes popularitet. Men jag ska inte läsa mera av henne i första hand.
Jag fortsatte med Liane Moriarty, där jag tyckte att intrigen var bra men boken var alldeles för lång (En annan Alice). Dock har jag inte läst hennes mest populära verk ännu, vilket jag tänker göra.
Alex Schulman var, som alla som känner mig vet, en riktig succé hos mig. Jag slukar numera allt som han har skrivit.
Barack Obama var tråkig och trög, naturligtvis dock ändå i en helt annan klass än ovannämnda skräckexemplaren på svensk litteratur.
Sofi Oksanen däremot var någonting för mig, klart läsvärd och smart. Av henne läste jag två böcker på en gång.
Margaret Atwood då, kanske borde man ha sett serien The Handmaids Tale på HBO, men även boken var lysande, och klart före sin tid.
Jung Changs Vilda Svanar (som jag haft i min bokhylla halva livet utan att komma till skott), berättade om Kina och dess historia, och var väldigt allmänbildande och intressant även om den var något tungläst.
 
Nu har jag kommit till Elena Ferrante (som är en pseudonym). Det här var riktigt intelligent! Jag kan redan nu säga att jag kommer att läsa hela Neapelkvartetten.
 
Första boken Min fantastiska väninna är intressant då den beskriver en väldigt nära vänskap, vilket jag själv fick uppleva som barn och ungdom. Pendlandet mellan glädjen, beroendet, avundsjukan och det ständiga jämförandet minns jag så väl när Ferrante påminner om det. Och då förstod jag ju inte, som barn och ungdom, att en sådan vänskap kommer man inte möta varje dag hädanefter, utan den är once in a lifetime!
Det var inte lätt att vara barn, och framförallt inte ungdom. Som barn var man helt i händerna av den inte alltid så välvilliga omgivningen, familjen och lärarna. Och som ungdom var man (eller jag, och bokens Elena också) så otroligt osäker på sig själv. Man litade verkligen inte på att livet bär en, tvärtom. Vem skulle man tro på? Vems råd var goda och vems dåliga? Skulle man gå den lättaste vägen, eller skulle man kämpa, och i så fall för vad? Vilka skulle man identifiera sig med? Om man inte har några förebilder blir det inte lättare- även om en förebild också kan stjälpa en.
 
En resa tillbaka till barndom och ungdom, så fungerade denna bok för mig. Den var välskriven, av en uppenbart intelligent människa.