Kategori: Böcker

Tills alla dör

När världen gungar, känns det betryggande att skingra tankarna med hemskheter som händer i hemlandet, fast på betryggande avstånd, nämligen i Rinkeby.
 
 
Det har kommit ut ett gäng böcker om gängkriminalitet i Sverige de senaste åren. Jag har även läst Familjen och Gangsterparadiset. Men Tills alla dör koncentrerar sig på konflikten i Rinkeby, mellan Shottaz och Dödspatrullen. Av flertalet gängkonflikter i Sverige är den kanske mest känd.
Boken är en bladvändare som jag hade svårt att lägga ifrån mig. Det är en härlig känsla!
Författaren Diamant Salihu är själv flykting från Bosnien (kosovoalban) och i boken försöker han reda ut och förstå, varför dessa unga män mördar varandra.
Han berör ämnet att konflikten har uppstått i den svensksomaliska befolkningen, och har fått en del kritik för att han har sagt det högt, då det ansetts rasistiskt. Men, som han och även många svensksomalier säger, det är ju sant, och Salihu är inte ute efter att svartmåla en befolkningsgrupp (varav de flesta INTE är kriminella) utan förstå varför det har blivit så.
Somaliska blev skrivet språk först på 70-talet. Inbördeskriget har hindrat utvecklingen i samhället som inte alls liknar det vi har i Sverige. Samhället är svagt och klanerna starka. Om någon mördas, är det naturliga sättet att lösa saken klanerna emellan med ”blodspeng”, för att ”blod har spillts”. De flesta gängmedlemmar är födda och uppvuxna i Sverige, men kan ändå inte tala ordentlig svenska. De talar ”förortssvenska”. Deras föräldrar (med ofta frånvarande pappor, säger flera källor) kan inte lära barnen den somaliska kulturen fullt ut, men inte heller den svenska, eftersom de inte är en del av den själva. Låg utbildning, dåliga eller obefintliga kunskaper i svenska språket och om svenska samhället, fattigdom och trångboddhet är svåra att komma ifrån för en som inte har pengar, godkända betyg eller ens förebilder. Kriminalitet öppnar upp en dörr till gemenskap, status, makt och pengar.
Men kriminalitet är som missbruk, svår att lämna bakom sig och återfall är vanliga. I en parallellhistoria som en röd tråd genom boken löper en berättelse om före detta knarksäljaren Khaled, som nu lever med skyddad identitet efter att ha brutit sig loss från det kriminella livet.
Den aktuella gängkonflikten beräknas ha börjat 2015. Därefter har den bara eskalerat och nya generationer av kriminella växer fram. Gängen är dåligt styrda, och nu har även oskyldiga syskon och bekanta blivit mördade, samt att det har hänt att gängen mördat sina egna. Som extra krydda har även gangsterrapen uppkommit (Jaffar Byn, Yasin Byn, den numera mördade Einar, och många fler.) Sociala medier är ytterst viktiga inslag i konflikten och en stor del av gängens sätt att kommunicera.
Salihu har intervjuat insatt folk i Rinkeby, och även om nästan inga anhöriga eller vänner vill/vågar prata, så finns det gott om lärare och poliser som entydigt vittnar om att många av dagens kallblodiga mördare har en gång i tiden varit alldeles underbara barn. Så förflyttas gränserna för vad ett människoliv är värt, och vad man kan och inte kan göra. 
Hur kan man få slut på eländet? För det första måste man väl erkänna att problemet existerar. Då kan man genom myndighetssamarbete göra det svårare för dem som begår brott. Hårdare straff för gängbrottslighet likt i Danmark, sluta dalta med ungdoms/mängdrabatter och ”vård” som aldrig har hjälpt någon. Underlätta utredningsförfarandet för Polisen. Stötta familjer med barn och ungdomar, och inte först när det är för sent. Dagens bidragssamhälle uppmuntrar till passivitet och hjälper inte människor i långa loppet, är min bestämda uppfattning som det finns gott om belägg för. Människor måste även få hjälp med integrering på annat sätt.

Tjänarinnans berättelse

Har ni sett serien Handmais’s Tale? Här är boken som den bygger på.
 
 
Jag har ofta lättare för böcker än för film. Jag hade räknat ut att den här boken måste vara läsvärd, eftersom serien på HBO Nordic är så omtalad, och låter onekligen spännande.
USAs demokrati har störtats, och landet som bildats därefter heter Gilead. Många människor har blivit ofruktsamma och är inte kapabla att få avkomma, bl a pga miljögifter, aborter och sjukdomar. Gilead är ett patriarkat och kvinnorna ägs av män. Kvinnorna får inte läsa, äga någonting, förvärvsarbeta eller bestämma över sina egna liv. De mäktigaste männen i härskande klassen kallas Anförare, och de har vid sidan av sin hustru även en Tjänarinna, som inte är steril, för att kunna få barn med henne. Risken att mänskligheten ska dö ut är överhängande och eftersom det har blivit så svårt att få barn är tjänarinnorna sin underlägsna ställning till trots mycket värdefulla. Andra ”kvinnosorter” som finns i Gilead är bl a Martorna, som utför hushållsarbetet, Tanterna, som utbildar Tjänarinnorna, Okvinnorna, som skickas till kolonierna, och Hustrurna och Budgethustrurna förstås.
I Gilead har olika människor olika rättigheter, och alla kvinnor är underordnade män. Det är dock i mångt och mycket just kvinnorna som kontrollerar och straffar varandra. Någon systerskap är svår att finna, även om den säkert finns.
Rikets ideologi bygger på strikt bokstavlig kristendom där det mesta är syndigt och förbjudet (och straffas med döden) och själva idén om tjänarinnan kommer från den bibliska berättelsen om Jakob, Rakel och Lea och deras tjänarinnor.
Tjänarinnornas liv är kraftigt begränsat men vår berättare Offred kommer att få insyn i många saker så småningom. Allt är, som vanligt, inte bara som det ser ut vid första ögonkastet.
Min reflektion är att det är otroligt att boken skrevs redan på 1980-talet! Den kunde ju ha varit skriven idag. Jag hoppas verkligen att människor kommer till sans innan denna hemska dystopi eller något annat liknande blir verklighet! Men troligen hoppas jag förgäves, för det verkar många gånger som att västvärlden snarare kommer närmare Gilead eftersom tiden går.
Jag reflekterade också över den kusliga stämningen i boken, som gör att man knappt vågar läsa vidare. Insatsen växer dessutom eftersom man lär känna berättaren bättre. Författarinnan ger läsaren info pö om pö, här och där, i förbigående korta meningar och insinuationer, och bit för bit får läsaren mera information om den hemska verkligheten i Gilead. Man måste hela tiden läsa noga och hänga med. Och så sjukt ett samhälle kan man knappt föreställa sig. Ändå är alla hemskheterna i boken inhämtade från verkligheten, från den värld vi nu lever i…  Att ständigt leva under omedelbar rädsla för döden (och tortyr…) är en fruktansvärd upplevelse, bara genom att läsa en bok om det får jag nästan magsår! Så bra vi har det här i Sverige idag, som får tycka och tänka fritt, utan att någon dödar oss eller våra anhöriga för det.
Att bli osynliggjord är ett annat tema som författaren skickligt lyfter fram. Jag har faktiskt fått smaka på det, kanske till viss del oavsiktligt, då jag var au pair i Italien vid 20 års ålder. Jag var ung och ensam, och kunde inte ens språket. Jag placerades bland folk där de flesta var om inte fientliga så åtminstone likgiltiga mot mig. Jag fick sällan någon information och kunde inte styra mitt eget liv och vardag i någon större grad alls. Mobiltelefoner och internet var inte tillgängliga den tiden. Det var en väldigt jobbig upplevelse, och jag klarade mig en dag i taget, utan att veta hur min framtid såg ut på kort eller längre sikt. Nu efteråt förstår jag hur lätt det är att ta ifrån en människa hennes makt och identitet, bara genom isolering.
Dag som denna då Ukraina invaderats och ett krig startats i Europa inser jag, att linjen mellan krig och fred, ett demokratiskt samhälle och diktatur, är hårfin. Demokratin och mänskliga rättigheter kan aldrig tas för givna, utan måste erövras om och om igen, varje dag.
 
 

Milan Kundera Identitet

 
Jag måste säga att jag är rätt så kluven till den här boken. Den är iofs intelligent och lagom lättläst och kort. Absolut välskriven.
Men en äldre tjeckisk manlig författare, som bott en stor del av sitt liv i Paris, lyckas inte nå fram till mig. Möjligen har vi för liten gemensam kontaktyta?
Boken påminner mig om tiden när vi i skolan tvingades plöja genom olika världslitteraturklassiker. Ingen frågade oss om vi tyckte om dem. Om vi inte gjorde det var det ju något fel på oss.
Jag är nog inte tillräckligt intelligent och poetisk av mig. Jag läser hellre mera handfasta berättelser, där det är uppenbart vad poängen är.
Varför skriver jag inget om innehållet? För att jag lyckas inte definiera poängen. Jag fastnar inte, jag får inte några egna tankar. Chantal och Jean-Marc är ett äkta par utan barn med varsitt förflutna. De bor i Paris. Chantal är några år äldre än JM och har kommit i klimakteriet. Dem emellan uppstår en hel del olika missförstånd som jag inte riktigt kan identifiera mig med. De båda verkar vara väldigt kontrollerade människor som lever av mycket intellektualitet. Det finns gott om utrymme för hjärnspöken och funderingar i deras liv. De idealiseras inte av författaren, men jag finner dem rätt torftiga personer som inte gör mig nyfiken och som jag inte får minsta lust att lära känna I.R.L.

Vilda Svanar av Jung Chang

Böckerna i min bokhylla har jag antingen gjort mig av med eller bestämt för att läsa. Den här har varit i min bokhylla säkert i 30 år. Och nu var det dags.
 
 
Jung Chang var en av de första kineser som kom utanför Folkrepubliken Kina efter Mao Zedongs härskarperiod. Hon fick åka till Storbritannien 1981 och studera engelska. På ett sätt fri men ändå strängt övervakad.
Som tur var kunde hon skriva, och gav oss en unik skildring av sitt hemland. I och med att historien sträcker sig även till hennes mamma och mormor, får vi en autentisk berättelse om 1900-talets Kina, berättad av den yngsta av kvinnorna i 3 olika generationer.
1900-talet i Kina var väldigt orolig. Krigsherrar, japaner, Kuomintang och till sist kommunisterna utlöste varandra. Folket hamnade ständigt från pest till kolera och ingen var skyddad i det långa loppet då spelplanen hela tiden gjordes om.
 
Kommunisterna tog makten under Jung Changs mammas ungdom, men mycket av ideologin som var så fint tänkt blev så småningom ganska fel och rentav motsatt till de ursprungliga ambitionerna. Korruptionen dog inte ut. Livet blev inte alls mera rättvist. Och inte minst svårigheter fick de mest anständiga, brinnande kommunisterna, dit Jung Changs föräldrar tillhörde, i slutändan.
Det var inte mycket till familjeliv som de unga kommunisterna, som författarens föräldrar, fick njuta av. Föräldrarna var alltid bortresta, månader i sträck, och barnen växte mest upp i skolan från späd ålder och blev känslomässigt sett likt störda barnhemsbarn. Det som räddade Jung Chans familj var att mormor och faster till sist flyttade till dem och tog hem barnen som fick tillbaka sin anknytning.
 
”Det stora språnget” med början av 1958 varade till 1962. Hela befolkningen tvingades ta fram stål. Alla, även barnen, samlade muttrar och spikar på gatan och allt, även värdefulla bruksföremål av metall smältes ner i stora ugnar. T om jordbruk prioriterades bort på bekostnad av ”stålproduktionen”.
En annan kampanj som pågick riktade sig mot sparvar(!) Befolkningen gick runt skramlandes metallföremål. Teorin var att sparvarna inte skulle våga sätta sig ner pga oljudet och till sist falla döda på marken av ren utmattning. Vad vi vet dog dock sparvarna i Kina inte ut trots dessa enorma ansträngningar.
Sedan skulle man utrota all växtlighet. Kineser är många, men grässtrån i Kina är ännu flera! Författaren berättar hur alla var i full färd att slita loss gräsmattorna och blommorna för hand, ett hopplöst uppdrag som tänkas kan.
För att effektivisera jordbruket fick bönderna order att frångå sina rutiner och t ex plantera plantorna tätare, helt emot beprövad erfarenhet. Det Stora språnget skulle förstärka kinesiska ekonomin men resultatet var hungersnöd och miljoner döda.
 
Sedan kommer vi till den fruktansvärda ”Kulturrevolutionen”, med start 1968 och som varade ända till Maos död 1976, och som gick ut på att utrota kulturen och alla intellektuella, läs alla potentiella hot för Mao. T om skolgången upphörde helt under flera år, lärare misshandlades av elever, universiteten slogs sönder och brändes ner och det enda man fick läsa var Maos skrifter. Gamla föremål och statyer förstördes målmedvetet, böckerna likaså. Det gör alldeles ont i hjärtat att läsa. Inte att tala om alla människoöden- lärare, läkare, konstnärer, hederliga partifunktionärer och många andra råkade illa ut, misshandlades, misstänkliggjordes, plågades och fängslades.
Den maoiska uppfostran liknar lite min egen uppfostran i 70-talets Finland (eller vice versa?). Reglerna är uppbyggda så att hur du än gör så kan du vara säker på att i slutändan hamna i trubbel. Man får inte vara arg, man får inte vara ledsen, men man får inte vara för glad heller. Man ska vara duktig och intresserad, men även där ska man passa sig och inte vara det för mycket! Man ska vara flitig men ändå ödmjuk, och allt kan tolkas som högfärd och vändas emot dig. Reglerna i spelet ändras allt eftersom och oavsett hur du vänder på dig så är det fel. DU är fel.
Det lilla jag har läst om förtrycket av uigurer som pågår idag, känner jag igen det maoistiska sätt av behandla medborgare. Hjärntvätt av medborgare fullföljs till den grad att hemlig polis knappt behövs. Människor kontrollerar varandra och sig själva.
 
Författaren är inget skönlitterärt geni. Väldigt konkret och kronologiskt redogör hon för händelseförloppet, som hon har uppfattat det. Inte heller odlar hon någon vidare humor. Det händer att jag ler någon gång under dessa 550 sidor, men det är för all denna absurdhet som boken består av, snarare är att författaren har lyckats få mig skratta med någon underfundighet. Generellt tycker jag att boken var något tungläst och jag tog mig fram kapitelvis. Jag längtade inte efter att få sträckläsa den.
Men att boken fortfarande är rykande aktuell, och ytterst intressant och viktig, går inte att komma ifrån. En skildring inifrån Kina som knappt går att ersätta, då de kritiska ögonvittnen som någonsin yttrat sig är få.
Jag har blivit mera intresserad av Kina efter att ha läst boken. Dels det fantastiska landet, så stort och med så varierande magisk natur. Hav, berg, ängar, öken, skog, floder i olika färger, vattenfall, växtlighet, dygns- och årstider. Och dels historien, med alla dessa människor som återigen delas i de empatiska och i de grymma… så lär det vara överallt och i alla tider.
 

Jag kan ha fel

Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk
Så mycket lovord som jag hört om Björn Natthiko Lindeblads bok Jag kan ha fel. Jag anade att den kunde passa min buddhistiska grundläggning, och det gjorde den förstås. Jag vill sammanfatta bokens innehåll med några citat.
 
 
”Anledningen till att jag vill leva ett liv med ryggen rak, med en god inre etisk kompass, är inte för att det står i en bok. Eller för att någon gammal dammig, religiös skrift säger att man ska göra det. Det är inte för att jag vill verka god i andras ögon. Inte för att det sitter en farbror med silvrigt hår och skägg, och ett extremt långt pekfinger, ovanför molnen och för individuell balans-och resultaträkning över allt vi gör och säger. Utan helt enkelt för att jag minns! 
Saker som jag skäms över, som jag är rädd att folk ska få reda på, där jag vet att jag gjorde fel- det är tungt bagage. Det blir så slitsamt att bära på. Tänk att i stället få resa genom livet utan för mycket skuggor, utan för många plågsamma minnen av stunder då vi inte agerade på ett sätt som var oss värdigt.
Därför är det värt att inte föra någon annan bakom ljuset för egen vinning, att inte göra någon annan illa för att det gagnar ens egna syften just då, att undvika att frisera eller fuska med sanningen för att det är det mest bekväma.
Alla dessa saker är mänskliga. Det är lätt hänt att vi gör dem, mer eller mindre. Men det börjar hända något väldigt fint när vi på ett aktivt sätt väljer att ta ansvar för vad vi säger och gör. Vi får ett betydligt lättare bagage. Vi gör det inte bara för andras skull, utan allra mest för vår egen.”
 
Att författaren i denna samma stund är allvarligt sjuk i dödliga sjukdomen ALS skapar boken en kuslig ”kuliss” och ger bokens budskap ännu mera tyngd och trovärdighet.
Läsvärd, tänkvärd bok. Pga innehållet blir det hela 5/5 tigertassar, jag kan inte ge mindre.

Supermakten- vad varje svensk bör veta om USA

Frida Stranne (Forskare och USA-expert) och Sanna Torén Björling (journalist och USA-korrespondent) har skrivit denna bok som kom ut 2020, innan senaste presidentvalet. Den är fortfarande högaktuell, men blir såklart inte bättre av att ligga i bokhyllan i några år utan ska helst läsas NU.
 
 
Av recensioner förstod jag att denna bok är väldigt enkel, lättläst och basic, rentav populäristisk i nivå med varför amerikanerna gärna äter hamburgare i bilen och vilken burgare som är mest populär.
Jag håller inte med om detta. Då en stor vikt i boken låg på politiken och det politiska systemet, fick i alla fall jag läsa med koncentrerad eftertanke för att hänga med i svängarna.
Det är ju så som författarna påpekar- landet är stort och bara för att förstå hur livet är för en storstadsbo i NY förstår man kanske inte hur det är för en jordbrukare i Kansas. Författarna har dock försökt sy ihop historia och geografi på ett sådant sätt att man kan lite grann förstå vad som är GEMENSAMT för amerikaner, och jag tycker att de har lyckats ganska bra.
Jag hade inte haft någonting emot att få berättat lite mer om hur det är på olika ställen i USA- i alla fall i stan och på landet, i öst och i väst, norr och syd, bibelbältet och rostbältet eller vad dessa alla områden nu heter. I och med att landet är så enormt måste man ju ändå börja någonstans, även om det förstås blir förenklingar.
Att läsa om ett annat land hjälper en att förstå bättre sitt eget land och samhälle. Så även går det att se olika mönster i samhällsutvecklingen, och hur olika saker påverkar varandra. För en svensk/finsk är det t ex svårt att förstå denna iver för vapen, då vi vet hur bra man klarar sig utan eller i alla fall med mycket färre, både som individ och som samhälle. Det var också roligt att läsa om sport och umgänge, som verkar mindre pretentiöst än här i Europa.
Det man innerligt önskar ska ske i USA såsom i hela världen, är ju att naturens intressen och klimatförändringar ska tas på allvar i framtiden. Att politiska bruna influenser och konspirationsteorier inte får alltför mycket fäste. Och att Guden pengar ska styra lite mindre, hur det nu än är möjligt.
Mot slutet av boken blir det lite slarvigt rent redaktionsmässigt, vissa saker står 2 gånger etc, men det stör ju inte innehållet.
Av någon anledning har jag haft ett stort intresse för USA på sistone, kanske tack vare en viss ex-president och att det kändes otryggt när USA blev så oberäknelig. Jag har gärna med USA i världspolitiken, på gott och ont! Jag hoppas och tror att det blir mera gott av det trots allt.
 

Karin Smirnoff, jag gick i en fälla

Jag funderade redan efter första boken Jag for ner till bror om jag skulle ge uppföljarna en chans eller inte. Jag borde ha lyssnat på min inte röst och låtit dem vara. Vi for upp med mor och Sen for jag hem.
 
 
Ja, var ska jag börja. För mig fungerar läsning av litteratur som en lugnande och balanserande verksamhet, men detsamma kan jag inte säga om läsning av Karin Smirnoffs böcker nummer 2 och 3, Jag for upp till mor och Sen for jag hem. Stilen och jargongen är densamma som i första boken, och börjar nu tappa sin effekt, även om författaren verkligen inte tappar farten, snarast tvärtom. De här böckerna är värre för hjärnan än att toksurfa på internet- i varje kapitel händer det någonting ”etter värre”, i ilfart dessutom. Skillnaden mot Nina Wähäs Testamente är dock att det inte bara händer hemska saker, och Smirnoff frossar inte med våld och perversion riktigt på samma sätt- även om det tyvärr finns sådana tendenser. OCH det sker osannolikt många olyckor och dödsfall i en enda människas liv på ett par år. Vem dog INTE, liksom… I brist på annat slinker det med hipp som happ lite vildsvinsjakt, bussolycka, hundförlossning, våldtäkt x flera och ett marockanskt gatubarn, utan att egentligen tillföra själva berättelsen någonting. Det är bara så billigt och onödigt.
En annan sak som jag nu tröttnat på är Janakippos personlighet. Visst, hon är tuff och frän, präglad av sin hårda uppväxt, känsloskadad, knäpp. Men ändå med ett varmt hjärta, som slår för djur, barn, gamlingar, och alla som har det svårt. Med ett mod, eller snarare självdestruktivitet, utan dess like. Janakippo var spännande och explosiv i den första boken, men mindre spännande när det handlar om henne 350 sidor till. Och sedan 350 sidor till…  Den krassa sanningen är, att en känslostympad människa som i grund och botten lever i sina egna trauman, på reflex, fångar inte mitt intresse hur länge som helst. Det blir väldigt tjatigt i längden då hon inte alls utvecklas som människa.
Då författaren kanske ändå någonstans har en liten gnutta talang, och verkar ha viljan och förmågan att gestalta ffa våld i nära relationer, så tycker jag att det är synd att hon inte gör det fullt ut. Nu dränks ett trovärdigt och viktigt tema under en massa annat, onödigt trams.
Jag har lovat mig själv att aldrig mera läsa en bok av Karin Smirnoff, ett löfte som inte kommer att bli svår att hålla.

Om USA och brottslighet

Så glad jag är att vi hann åka till och uppleva USA innan allt elände bröt loss. Med elände menar jag Trump, raskrig, corona, konspirationsteoretiker med mera. Nog vet jag att problemen även har funnits där tidigare, men att de nu har blossat upp med en sådan enorm kraft gör ju att resa till USA inte känns lika roligt längre.
Roligt var det för några år sedan, ingen tvekan om det. Trots att det är bara i New York som jag kan känna mig så förbaskat FATTIG (”kan jag inte bara få vara miljonär…”) En sådan känsla brukar jag aldrig ha annars. Men ändå vill jag dit. Jag känner mig som en liten loppa i den stora hundens päls. Så liten och betydelselös, men jag får i alla fall vara med om ett stort äventyr!!
 
 
Jag har tagit USA alldeles för givet, och nu har säkerheten rubbats. Men visst känns det skönt att ha Biden som president. Jag hoppas att de kan reda ut situationen där borta… och för att bättre förstå det hela läste jag boken Amerikanerna av Björn Af Kleen. Intressant bok, kanske inte precis lättläst. Jag var så gott som utan förkunskaper, mindes knappt vem Steve Bannon är. Men nu vet jag!
 
Den andra boken, Gangsterparadiset, är en högaktuell dokument om gängkrigens Sverige, som alldeles för länge har blundat för sanningen och verkligheten. Att Sverigedemokraterna behövde uppstå och bli populära var väl onödigt men när man med ökande desperation vadar genom denna bok, förstår man att ökande polarisering är inte bara USAs problem. Problem med invandringen, alltså bristande integration, segregation, fattigdom och kriminalitet har totalt gått överstyr i Sverige.
Utan att peka ut någon speciell folkgrupp kan man konstatera att kriminellt ämne finns bland alla befolkningsgrupper men vissa omständigheter erbjuder en bättre grogrund för det. Där är vi nu.
Och eftersom man inte får prata om någonting i Sverige, har även lagstiftningen hopplöst halkat efter. Ett lite glädjande undantag i boken var dock polisens bestämda och preventiva krig mot MC-gängen, som bevisligen gav effekt. Tur att boken avslutades med det, för att jag funderade redan på att emigrera till Finland. Jag ska avvakta lite med det nu.

Jag for ner till bror

Jag varnades för Karin Smirnoffs böcker, eftersom jag tyckte så oerhört illa om Nina Wähäs Testamente. Jag får faktiskt känslan att Wähä har inspirerats av Karin Smirnoffs böcker i allra högsta grad. Temat är ju detsamma. Återkomst till barndomshemmet i Norra Sverige och minnena av dysfunktionell familj, med ond far och svag mor, jagar ikapp en. Barn och djur som kommer i kläm. Mörka hemligheter.
 
 
Boken börjar med en oerhörd laddning. Den är så full av känsla och berättariver att jag hinner bara irriterat notera författarens stil, med brist på kommatecken och versaler, alla namn ihopskrivna med små bokstäver, innan jag sugs med i berättelsen. Snabbt vänjer jag mig vid skrivstilen och upplever den inte längre som störande.
Författaren har mycket att säga, och mot slutet av boken tappar hon kanske greppet lite grann, men inte mer än att berättelsen ändå håller ihop och de många frågetecknen fortsätter räta upp sig ända in i sista sidan.
Visst finns det mycket mörker i boken, men inte på alla fronter. Ljusglimtarna är också många. Läsaren vet inuti sig att inte varje tråd behöver sluta med det mest mörka och perversa elände, som var fallet i Nina Wähäs Testamente.
Det finns redan två uppföljare till boken. Jag är inte säker om en bok hade räckt- troligen läser jag ändå uppföljaren till slut. Jag är lite rädd för att historien faller ihop och lämnar dålig eftersmak kanske. Mest av allt tycker jag svajar janakippos personlighet. Jag trodde mig redan känna henne i början, men hon blir mer och mer mänsklig eftersom. Mot slutet av boken har hon förlorat lite av den tuffa, motståndskraftiga, övermänskliga essensen som jag fastnade för i början. 
Men jag är i alla fall glad att jag gav boken en chans. 

Familjen

Boken Familjen skriven av Johanna Bäckström Lerneby är lättläst, intressant och högst aktuell.
 
 
Här får vi följa en av Göteborgs mest kriminellt belastade familjer, som i boken heter Al Asim. Författaren har följt familjen över ett decennium och är väl påläst angående de hundratals rättprocesser som pågått mot familjen under årens lopp. Familjen är en sk klan med ett hundratal medlemmar. Familjens överhuvud är en respekterad imam och många av ättlingarna är grovt kriminella. Läs: mord, utpressning, grov kvinnofridskränkning, misshandel, olaga hot, narkotika- och vapenbrott.
Boken belyser från vilken bakgrund familjen härstammar och ger förståelse för hur det är att komma från ett land där staten är svag men familjen stark. Boken berör inte kvinnosaken men däremot hederskulturen- hedern handlar ju inte bara om kvinnans sk renhet utan allt annat också.
Att ändra på första generationen lär vara hopplöst, men andra och tredje generationen då? Tyvärr så verkar den här klanen vara så djupt insyltad i grov brottslighet att de överhuvudtaget inte är uppnåeliga för det samhället som gemene man lever i. Klanen lever i ett eget parallellt samhälle och har uppenbart helt egen verklighet, regler och moral.
Men de nöjer sig inte med den grova och lönsamma brottsligheten med t ex vapen och narkotika. Det mest taskiga inslaget är muckandet på gatorna, ffa i nordöstra Göteborg. En oskyldig förbipasserande tillrättavisar en lillebror som beter sig illa. Om 10 minuter finns storebröderna eller farbrodern på plats, grov misshandel och dödshot av stackars förbipasserande äger rum. Ingen vågar vittna, så fruktad är familjen. Går man vidare till polisen och vittnar i en rättegång är man hotad resten av livet. Många i Sverige lever med skyddad identitet efter en sådan händelse. Alternativt kan man bli utpressad för en skuld som man inte alls har (något som jag förresten såg också hände i Umeå bara i veckan enligt lokaltidningen).
Man kan tycka att det barnsliga bråkandet på gatan inte är särskilt strategiskt, vore det inte bättre att koncentrera sig på narkotikahandeln? Men det kanske ger klanen ett fruktat rykte, då ingen av oss går säker. Och därmed gynnar deras andra ”affärer”?
Jag tycker att det återkommande inslaget om utpressning i boken (om Maria) inte var särskilt bra, snarast segt, även om jag förstår att utpressning är ett stort problem. Ett annat problem för själva boken var slutet. Detta elände med kriminaliteten tar ju nämligen aldrig slut, och det går inte att avrunda boken på något stiligt sätt. (Polisens vision är att en sådan förändring tar 10-15 år.) Vissa framsteg görs dock, och man hoppas att situationen på gatorna blir bättre så småningom, för allas vår skull. Så jag tycker att boken pyser ihop mot slutet, och någon slutkläm kommer man aldrig till. Jag tycker också att det hade varit intressant om man hade kunnat lyfta fram någon i familjen som kommit loss från kriminalitet eller aldrig ens hamnat där (förutsatt att en sådan finns) och belysa de faktorerna som gynnar lyckad integration. Jag tycker att det är skrämmande hur det uppenbarligen går, mitt i svenska samhället, att uppfostra i stort sett alla små pojkar i familjen till kallblodiga kriminella, som sedan begår brott tillsammans med sina bröder, pappor, farbröder, kusiner och farfäder.
 
Som lösning till gängproblematiken erbjuds både hårdare lagar och hårdare straff. Och alla ropar efter flera poliser. Polisen själv tycker dock att det viktigaste är myndighetssamverkan. Dvs att skolan, socialtjänsten, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, tullverket, skattemyndigheten, polisen och rättsväsendet samarbetar effektivt över myndighetsgränserna. Det är bästa sättet att få lite styrsel över kriminalitet. Och det tror även jag på. Det går inte att förinta de kriminella, men gör det besvärligt för dem på alla fronter! Trägen vinner.