Alex Schulman- kappläsning

 

Boken har bra titel, och fint omslag. Tyvärr så är det pappabokens höjdpunkt. Tur att jag inte läste denna bok först, annars hade jag kanske inte fortsatt med de andra.

Schulman skriver helt ok och jag känner igen hans stil. Men boken haltar av andra anledningar, vilka jag förstår eftersom jag läst mammaboken.

För det första, varför blir en till synes välbalanserad man i yngre medelåldern så förkrossad när hans gamla och sjuka pappa går bort, att han måste totalförtränga det i 5 år. En hund begraven. Sedan tycker jag att sonen skriver om sin pappa väldigt idealiserande. För vem som helst vuxen läsare blir det ju snabbt solklart att pappan som beskrivs i boken (det här är en roman) inte har förutsättningar att fungera som en stabil förälder och rollförebild. Med en trygg och balanserad mamma i familjen hade han i bästa fall kunnat bli en lite komisk, välvillig och tokig- med Schulmans ord anekdotisk- bakgrundsfigur. Varför säger jag så? Ja, hans förmåga att sätta barnens behov framför sina egna, att se på verkligheten någorlunda objektivt och att kunna hantera sina impulser såsom sorg men framförallt vrede, är mycket låg. 

Och då kommer nästa fråga- var är mamma? Hon nämns både här och där, men man vet aldrig var hon står känslomässigt. Det är så att man anar ugglor i mossen. Det här är en roman, och vi behöver inte uttala oss om människor som funnits på riktigt. Men varför skriva en så ärlig och plågsam roman, om man inte är ärlig fullt ut? Svaret vet vi, mamman levde ännu och Alex Schulman var uppenbart inte redo för uppgörelse med henne. Pappaboken har säkert fungerat som ett förarbete för mammaboken.

 

Nästa boken, den efter mammaboken, heter Bränn alla mina brev. Där grottar vi ner oss i fenomenet Sven Stolpe, morfadern, även han här en romanfigur. Urondskan. Jag medger att det finns någonting djupt kusligt över denna figur, och Alex Schulman beskriver det mästerligt. Jag tror att det är någonting med att han är så oberäknelig. Han tar ju t ex inte helt avstånd från sina barnbarn, utan kan till och med visa vänlighet och intresse. Men man vet aldrig! Andra gånger är han inte vänlig alls, och vänlighet kan också skifta till sin motsats när man minst anar, fort. Det hade varit lugnare att förhålla sig om han alltid hade varit reservationslöst avståndstagande eller elak. Bevisligen är han, enligt romanen, också kapabel till att gå över gränserna, vilket gör skräcken större. Det kan handla om liv och död.

Boken är närapå obehaglig, så att man inte vågar läsa vidare. Utan att drista sig till alltför livliga spekulationer kan man nog gissa att det har varit, och fortfarande är, många kvinnor som sitter fast i ett destruktivt förhållande utan att kunna ta sig ur. Och det finns säkert många män också, som inte tycks ha något val. Hur jobbig jag själv än är som partner så hoppas jag att jag aldrig går över just den ultimata gränsen, att jag fråntar min partner sin rätt att lämna mig. Att jag alltid vet, att min partner är med mig för att han vill det, inte för att han direkt eller indirekt är tvingad till det. Jag anser att ta ifrån den andra sin frihet att bestämma över sitt eget liv är ett grundläggande brott mot mänskligheten, vad än motivet må vara. Såklart behövs det alltid två till tango, men det är bara att inse, att inte alla relationer bygger på ömsesidig frihet.

 

Efter dessa två böcker tänkte jag faktiskt att nu får det vara nog med Alex Schulman, och boken om hans fru tänker jag inte läsa. Men nu utkommer här i dagarna en ny bok om hans syskonrelationer, om än i roman/fiktionsform, och jag blev nyfiken igen. Troligen kan jag inte motstå den.

Att Alex Schulman är en etablerad författare som man ska ta seriöst, finns det ingen tvekan om. Det märks också en tydlig utveckling i hans författarskap och jag tror att han kommer att kunna förnya sig eftersom. Han kommer troligen inte att bli fast i familjeträsket för resten av livet, vad gäller romanskrivandet. Däremot så tvivlar jag på, även om det inte är min sak, om han någonsin kan lyckas bli hel efter en sådan uppväxt. Det är uppenbart att hans elakhet som bloggare och mediaperson beror på att han är så skadad från början. Det är mycket svårt att reparera en sådan tidig och djup skada, även om man naturligtvis inte kan säga att det är helt omöjligt.