Varje år överraskar sommaren mig. I och med att vi inte har en vår som jag är van vid här i norr, så kommer sommaren liksom oväntat.
Och nu är den här igen! Tanken att ljuset återigen minskar och att vi går mot vintern känns trist. Fast nog vet jag ju att i stort sett hela sommaren, inklusive semestern, är kvar.
Behöver jag ens säga att jag älskar sommaren? Jag saknar ingenting, förutom kanske en häst.
Det är alltid en vemodskänsla som sköljer över en när midsommar har passerats.Nu går det sakta på andra hållet men man kan ju hoppas på att det åtminstone blir en ordentlig vinter som omväxling.