Det hör till människans natur att alltid sträva efter någonting. I USA tycker jag att man märker det extra tydligt, ingen sticker under stolen med att de vill bli framgångsrika och tjäna mycket pengar, något som vi inte så öppet basonerar ut här i Sverige.
För ca 10 år sedan kom Rhonda Byrnes bok ”The Secret” som lovade att vi kan uppnå vad som helst bara vi lär oss att använda lagen av attraktion. Jag var redan då skeptisk till påståendet att man kunde bli frisk från vilken sjukdom som helst genom att tänka ”rätt”, och det är jag fortfarande. Men visst märker man att de flesta framgångsrika människor har ett fungerande koncept, medans de som alltid har motvind brukar göra vissa systemfel. (Nu tar jag dock inte hänsyn till globala orättvisor, ifall någon skulle vilja ”sätta dit mig”.)
Visualisering är inne i USA just nu. Tänk konkret vad du vill uppnå och visualisera det (se det framför dina ögon) varje dag, så kommer du att uppnå det du önskar. Det låter som en repetition eller förenkling av The Secret.
Men vad ska man sträva efter då? Som finsk/svensk och barn av Jantelagen känns det otacksamt att sträva efter så mycket mer. Borde man inte lära sig vara nöjd i stället?
Och framför allt, vad är det jag vill av mitt liv? Jag vill vara lycklig! Min lycka består av goda mellanmänskliga relationer, framför allt med de närmaste. Familjen och vänner, arbetskamrater också. En meningsfull sysselsättning, jobb och fritid i lagom balans. Och god hälsa såklart, tackar för det. Och till sist, möjligheten att hjälpa andra och bringa dem nytta eller glädje.
Sinnesro och rent samvete, lagom dos snällhet i grunden och lagom dos jävlar anamma därpå för att kunna försvara sig och säga stopp när det behövs. Guldkorn i livet, i både vardag och fest. Tron på människan, hoppet om framtiden, och kärleken i hjärtat.
Vad vill du uppnå i ditt liv? Har du några konkreta planer på hur du ska ta dig dit?
Goda tankar och som jag kan stämma in i. Nu har jag levt så länge och aft så många guldkorn att d emöjligen kan vara på upphällningen. I varje fall får jag nog leta efter dem mer noga. Tron på människan har jag och hopppet om en framtid och kommer den inte så får det väl vara ok. ändå. Kärleken i hjärtat finns och den delas mellan de "mina".
I övrigt har jag inte så mycket mer jag vill uppnå. Jag känner mig ganska nöjd. Men visst finns det några saker jag gärna skulle vilja uppnå och de jobbar jag på.
Tänkvärt det du skriver. Nu får jag fundera vidare.
Jag är fönöjd! Jag har kärlek, glädje, sinnesro. Vad kan man mera önska? Småsaker ja, men har man de första tre så kommer det mesta av det andra också med.
Kram ❤ Comsi Comsa
Å vad jag känner igen detta med att måla upp positiva tankar och lägga in möjligheter i detta att visualisera. Ett tag inbillade jag mig att jag blev bättre, men det fanns ingen äkthet i det och jag miste mitt sunda vanliga tänk som ju ansågs vara "fel" eftersom jag mådde så dåligt och blev så stressas – fy fan säger jag – jag föll direkt ner i djup depression och ja det blev som det blev.
I dag är jag lycklig, även om om jag har sämre dagar och får ta det mycket lugnt. Når jag var i din ålder hade jag många av dessa funderingar om livet, vad jag ville och hur – nu ser jag det som att det hör till … och så hälsar du till Poppe!
Återigen ett intressant ämne du tar upp.Det ligger absolut i människans natur att aldrig bli nöjd.För en kort stund kan man känna sig nöjd men ganska snart infinner sig åter en känsla av missnöjdhet och att vara otillräcklig.Det är nog väldigt viktigt att kunna dela upp livet i arbete och fritid.Bor man på jobbet som till exempel jag gör känner man sig aldrig ledig.Man känner sig aldrig riktigt klar.Tittar man ut genom fönstret ser man genast något som man inte gjort klart.Det stressar något.Visst har man fortfarande drömmar kvar.Det bästa är att inte prata om dem för då blir drömmen till slut helt urvattnad.En dröm jag har är att flytta till ett bättre land,den drömmen är oerhört stark.Det är svårt att lämna de närmaste släktingarna som jag har nära kontakt med annars hade jag nog varit iväg.
Så stor Sisu är.Vilken bamse!
Ja, du har ju verkligen en konkret dröm. Du har kanske rätt i att du hade bättre passat in någon annanstans (Finland? inte omöjligt) men alla länder har sina för- och nackdelar och vi finländare finns även här i Sverige, vi etniska och ni "hallonbåtsflyktingar" (fast tvärtom, kanske salmiakbåtsflyktingar…) Men du kanske ska tänka ut drömmen mer konkret så den går att visualisera. Då kanske blir det någonting av det! (Du kanske skulle haft en fritidsbostad någon annanstans- även ett sätt att slippa jobbet omkring sig någon gång…) Katten är Salomo.
Ja, jag är nöjd!
Jag tror att missnöjdheten kommer när man själv lägger förväntningarna alltför högt. När de sedan inte slår in och det inte går som man har tänkt sig känner man missnöje, otrygghet m.m.
Är man tillfreds med det man har och tar livet som det kommer i den mån man kan, är man nöjd. Hälsan är oerhört viktig men även om den saknas kan man känna sig nöjd, det kan ju alltid i jämförelse med annat vara mycket värre.
Det allra viktigaste är att de närmaste mår bra, då mår man själv bra.
Förbättringar vill jag ha, men det får ta sin tid.
Mycket handlar om tillförsikt, om tillit till vad livet ger en..att det man är med om lär en saker om sig själv
En intressant och viktig fråga som man kanske borde ställa sig själv med jämna mellanrum.
Det bästa är klart att man känner sig nöjd med livet just nu. Sen är det inte fel att fortfarande ha önskningar kvar. Det är ju det som sätter piff på hela tillvaron att man fortfarande är nyfiken och vill upptäcka mer och kanske skaffa sig lite annat. Det får inte ta över helt, men på vägen när man letar så dyker det alltid upp en del guldkorn som man aldrig hittat om man inte varit på jakt efter något nytt.
Fina klokord.
Jag kan väl säga att jag är nöjd, men är öppen för ifall det finns något bakom knuten. Att ha sinnesro men ändå vara lagom nyfiken på framtiden. Än är jag inte färdig.
Kram ♥
Att vara nöjd med vardagen är oerhört viktigt för mig för det är trots allt den som är livet. Sedan finns det alltid saker att drömma om…
Så klokt skrivet.
Sådana tankar brottades jag med när jag blev sjukpensionär. Kom fram till samma slutsats som du, efter en tid. …
vad är livskvalitet??
Tror att jag är mer lycklig över det jag har än värsta karriäisterna. Man kan aldrig jämföra upplevelser.
Elitiska tankar har jag lite svårt för. Folk som offrar allt. Sedan pratar de om framgång. Allt går bara om man vill.. Precis som att det vore något kollektivt.
Lite ödmjukhet vore att önska. det saknar inte du..
kramis
Åh, du skriver ju alltid om sådant som känns väldigt nära mig! Tack.
I USA hade jag hur många bekanta som helst som levde "the Secret" och alla kallade sig coacher eller livskonstnärer eller något annat spejsigt. Några av dem lyckades mycket bra med sina föresatser, men huruvida det var dessa visualiseringar som fixade det låter jag vara osagt.
Jag fixar annars inte den amerikanska synen på vad som är "lyckat" – i nästan alla fall är det pengar, prylar och "lyckade" barn (barn som även de har mycket pengar, prylar och tjusiga titlar).
Numera bor jag hemma hos mina cancersjuka föräldrar på heltid. Det gör att jag dagligen påminns om att inte ta livet för givet och hur lätt det är att prioritera fel. Jag ägnar återigen stunder till "medveten tacksamhet" för att boosta mig själv och se allt fantastiskt i mitt liv. På det viset känner jag mig nöjd samtidigt som att jag är min egen uppmuntringscoach.
Saker att vara tacksam över? Hälsa, barn som mår bra (a mother is never happier than her most miserable child), kärleksfulla relationer, upplevelser som rör själen, musik, att glädja sig tillsammans och för andra…
Nöjdheten, den går nog i vågor. Det viktigaste för att jag ska vara nöjd är att jag själv och min familj mår bra, att hälsan är med oss eller åtminstone under kontroll. Jag känner mig oftast nöjd men lika ofta inte alls nöjd eftersom livet ständigt för med sig en hel massa motgångar som ska hanteras…
Men nöjd vill man ju vara..
Här i UK är det lite annorlunda, man talar gärna om sin framgång öppet. Men jag tycker det är lite konsigt att det oftast bara gäller goda studier och välbetalda jobb, inte om lyckan. Det är för personligt och det vill man inte gå in på.
Jag tycker verkligen inte om Jantelagen. Visst ska man kunna säja att man gjort något bra och var stolt över sig själv. Det gör jag!
Precis. Som om lyckan var höga lön och befattningar…
Jo jag är NÖJD, måste säga det till mig nästan varje dag, för att inte hämna i tycka dåligt om mig själv fasen.
vad jag har åstadkommit, vänner som jag har skaffat mig mm
Livet är värt och viktigt att leva.
Ska vi ses på IKSU någon dag ?
Har du Iksu-kort nu? Vad kul, och jag hoppas att vi ses där! Vi kanske kan höras och matcha något pass? Yoga har gjort mig mycket gott! Men glöm inte bort Sisu! Han vill så gärna träffa er igen. Intressant att se om han kommer ihåg. Han tycker väldigt mycket om små flickor så jag tror faktiskt att han saknar Cajsa ibland!
Fake it til you make it… Jag har absolut planer, delmål och mål. Jag är fokuserad på vardagen och relationer.
Fake it til you make it… Jag har absolut planer, delmål och mål. Jag är fokuserad på vardagen och relationer.
Som barn, som småbarnsförälder är man väldigt uppbunden. Jag njöt obeskrivligt av att vara småbarnsmamma… Det var lycka för mig. Ett så uppbundet liv skulle inte alls kännas bra för mig idag… Vi förändras över livets åldrar.
Idag när jag är i pensionsåldern känns det oerhört lyxigt att kunna uppfylla andra mål i livet. Jag gillar att utforska nya platser, att då ha förmånen att bo perioder på andra orter, det känns väldigt bra, även om det kanske inte är lycka! Däremot ger det en viktig del i det liv jag har och som jag tycker är helt OK. När jag filosofierar över livet vill jag nog påstå att jag har och har haft ett lyckligt liv. Men med sorger och allt har givetvis inte varit bra… Det är nog så i de flestas männskors liv, framgång och motgång varvas.
Tror att våra personligheter spelar in. Alla vill ha lycka, känna att de har ett lyckligt liv. En del har lätt att uppskatta olika saker, även om allt inte blev som de önskat, de har förmåga att se det goda i det som sker. Andra uppehåller sig mycket i det som gick fel… ältar, känner skuld osv… klart livet känns mörkare då. Kärnan i denna tanke blir… vad är det hos människan som gör att vi kanske uppfattar samma sak så olika? Handlar det om genetik? Eller är det mest hur föräldrarna är och varit? Alltså hur de som varit viktigast i livet för en, hur de påverkat oss?’
Kanske hamnade jag utanför ämnet litet… men sådant här kan jag fundera på ibland… Varför vi blir den vi blir… 🙂
Trevlig helg till dig!