Jag måste säga att jag är rätt så kluven till den här boken. Den är iofs intelligent och lagom lättläst och kort. Absolut välskriven.
Men en äldre tjeckisk manlig författare, som bott en stor del av sitt liv i Paris, lyckas inte nå fram till mig. Möjligen har vi för liten gemensam kontaktyta?
Boken påminner mig om tiden när vi i skolan tvingades plöja genom olika världslitteraturklassiker. Ingen frågade oss om vi tyckte om dem. Om vi inte gjorde det var det ju något fel på oss.
Jag är nog inte tillräckligt intelligent och poetisk av mig. Jag läser hellre mera handfasta berättelser, där det är uppenbart vad poängen är.
Varför skriver jag inget om innehållet? För att jag lyckas inte definiera poängen. Jag fastnar inte, jag får inte några egna tankar. Chantal och Jean-Marc är ett äkta par utan barn med varsitt förflutna. De bor i Paris. Chantal är några år äldre än JM och har kommit i klimakteriet. Dem emellan uppstår en hel del olika missförstånd som jag inte riktigt kan identifiera mig med. De båda verkar vara väldigt kontrollerade människor som lever av mycket intellektualitet. Det finns gott om utrymme för hjärnspöken och funderingar i deras liv. De idealiseras inte av författaren, men jag finner dem rätt torftiga personer som inte gör mig nyfiken och som jag inte får minsta lust att lära känna I.R.L.