När världen gungar, känns det betryggande att skingra tankarna med hemskheter som händer i hemlandet, fast på betryggande avstånd, nämligen i Rinkeby.
Det har kommit ut ett gäng böcker om gängkriminalitet i Sverige de senaste åren. Jag har även läst Familjen och Gangsterparadiset. Men Tills alla dör koncentrerar sig på konflikten i Rinkeby, mellan Shottaz och Dödspatrullen. Av flertalet gängkonflikter i Sverige är den kanske mest känd.
Boken är en bladvändare som jag hade svårt att lägga ifrån mig. Det är en härlig känsla!
Författaren Diamant Salihu är själv flykting från Bosnien (kosovoalban) och i boken försöker han reda ut och förstå, varför dessa unga män mördar varandra.
Han berör ämnet att konflikten har uppstått i den svensksomaliska befolkningen, och har fått en del kritik för att han har sagt det högt, då det ansetts rasistiskt. Men, som han och även många svensksomalier säger, det är ju sant, och Salihu är inte ute efter att svartmåla en befolkningsgrupp (varav de flesta INTE är kriminella) utan förstå varför det har blivit så.
Somaliska blev skrivet språk först på 70-talet. Inbördeskriget har hindrat utvecklingen i samhället som inte alls liknar det vi har i Sverige. Samhället är svagt och klanerna starka. Om någon mördas, är det naturliga sättet att lösa saken klanerna emellan med ”blodspeng”, för att ”blod har spillts”. De flesta gängmedlemmar är födda och uppvuxna i Sverige, men kan ändå inte tala ordentlig svenska. De talar ”förortssvenska”. Deras föräldrar (med ofta frånvarande pappor, säger flera källor) kan inte lära barnen den somaliska kulturen fullt ut, men inte heller den svenska, eftersom de inte är en del av den själva. Låg utbildning, dåliga eller obefintliga kunskaper i svenska språket och om svenska samhället, fattigdom och trångboddhet är svåra att komma ifrån för en som inte har pengar, godkända betyg eller ens förebilder. Kriminalitet öppnar upp en dörr till gemenskap, status, makt och pengar.
Men kriminalitet är som missbruk, svår att lämna bakom sig och återfall är vanliga. I en parallellhistoria som en röd tråd genom boken löper en berättelse om före detta knarksäljaren Khaled, som nu lever med skyddad identitet efter att ha brutit sig loss från det kriminella livet.
Den aktuella gängkonflikten beräknas ha börjat 2015. Därefter har den bara eskalerat och nya generationer av kriminella växer fram. Gängen är dåligt styrda, och nu har även oskyldiga syskon och bekanta blivit mördade, samt att det har hänt att gängen mördat sina egna. Som extra krydda har även gangsterrapen uppkommit (Jaffar Byn, Yasin Byn, den numera mördade Einar, och många fler.) Sociala medier är ytterst viktiga inslag i konflikten och en stor del av gängens sätt att kommunicera.
Salihu har intervjuat insatt folk i Rinkeby, och även om nästan inga anhöriga eller vänner vill/vågar prata, så finns det gott om lärare och poliser som entydigt vittnar om att många av dagens kallblodiga mördare har en gång i tiden varit alldeles underbara barn. Så förflyttas gränserna för vad ett människoliv är värt, och vad man kan och inte kan göra.
Hur kan man få slut på eländet? För det första måste man väl erkänna att problemet existerar. Då kan man genom myndighetssamarbete göra det svårare för dem som begår brott. Hårdare straff för gängbrottslighet likt i Danmark, sluta dalta med ungdoms/mängdrabatter och ”vård” som aldrig har hjälpt någon. Underlätta utredningsförfarandet för Polisen. Stötta familjer med barn och ungdomar, och inte först när det är för sent. Dagens bidragssamhälle uppmuntrar till passivitet och hjälper inte människor i långa loppet, är min bestämda uppfattning som det finns gott om belägg för. Människor måste även få hjälp med integrering på annat sätt.