Sonen tog examen häromdagen. Eftersom jag redan på förhand hade tänkt ut en klänning som jag skulle ha, och den passade hyfsat, så var jag glad. I sista stund hittade jag också passande skor, och en kofta som fick duga.
Vanlig smink, ett ögonkast i spegeln, mitt vanliga make-up, men vänta nu. Ögonbrynen, shit, dem hade jag alldeles glömt bort, det var länge sedan de plockades. Och inte hade jag rakat benen heller, tur att jag hade halvlånga leggings.
Sedan kom jag på att fast håret var fint så kunde jag omöjligt ha mitt ordinarie gummisnodd i håret. Var var det fina svarta hårspännet nu igen, senast använde jag den för flera år sedan…
Från det ena till det andra, smycken då! Guld eller silver? Örhängen, halsbandet, ringarna och armbandet i perfekt mix. Pust.
Men vad hade jag för väska då? Det här går inte, helt fel färg och stil, ut med allt. Ingen aftonväska dock, där ryms ju ingenting.
Men hej, på en finare fest borde man väl egentligen ha inneskor? Eller kan jag vara barfota? Ja, men då måste jag nog lacka tånaglarna innan, det gamla spruckna nagellacket ser inget vidare ut.
Det var kallt och regnade, ytterkappa måste man ha, nu ger jag snart upp.
Det sägs att problemet med att renovera ett hus är att blicken alltid fastnar i den mest slitna detaljen av huset och därmed leder den ena åtgärden till den andra och en från början tänkt liten renovering växer och växer, och blir ett allt större projekt.
Det verkar vara samma sak med mig själv. Jag får vara glad att jag inte är kunglig och inte behöver använda hatt i alla fall.
Till studentfesten gick en ”kompromiss”- ingalunda perfekt mamma, men åtminstone glad!
