När jag var barn minns jag att vissa katter kunde faktiskt vara lite oberäkneliga. Där satt man och klappade dem i godan ro och de spann och sen helt plötsligt slog de till.
Numera är de flesta katterna inte sådana, inte i allmänhet och inte våra i synnerhet. Salomo får aldrig nog av klappning…
Det kan Sisu få, men då reser han sig bara och går sin väg.
Jag tror att det beror på att det numera finns en lag på att kattungen måste vara minst 12 veckor gammal innan den skiljs från sin mamma och sina syskon. Förr i tiden tog man ju ofta katterna från sin mamma mycket tidigare, redan när de var 8 veckor gamla eller så. Och då var risken stor att de blev mer eller mindre socialt handikappade, eftersom deras sociala träning inte var färdig.
Hundarna däremot får fortfarande vara 8 veckor vid avvänjning, men det är ju en annan djurart.
Att katten skulle präglas mera av sin nya familj om den tas tidigare är bara trams. Man kan ju få en oerhört tillgiven katt även när man tar dem i vuxen ålder, som det har blivit av Salomo som vi köpte från Djurskyddet. Jag upplever faktiskt att han är väldigt tacksam och medvetet nöjd. Han spinner varje gång när han kommer in i huset eller bara får syn på oss. Månaderna han levt som övergiven utekatt har gjort att han uppskattar sin nya tillvaro.
En annan som däremot tar livets goda alldeles för givet har vi här, får jag presentera Sisu.
Oerhört omysig och asocial katt. Skiter fullständigt i oss människor. Antingen så är han ute, eller sen sover han i källaren (i en låda högst vid taket). Däremellan äter han högt smaskande. Han kan vara social kl 02-04 på natten då han lägger sig på ens ansikte. Lystrar inte till sitt namn eller något av sina tusen smeknamn. Är dock inte till salu för alla pengar i världen.