Kategori: Böcker

Familjen

Boken Familjen skriven av Johanna Bäckström Lerneby är lättläst, intressant och högst aktuell.
 
 
Här får vi följa en av Göteborgs mest kriminellt belastade familjer, som i boken heter Al Asim. Författaren har följt familjen över ett decennium och är väl påläst angående de hundratals rättprocesser som pågått mot familjen under årens lopp. Familjen är en sk klan med ett hundratal medlemmar. Familjens överhuvud är en respekterad imam och många av ättlingarna är grovt kriminella. Läs: mord, utpressning, grov kvinnofridskränkning, misshandel, olaga hot, narkotika- och vapenbrott.
Boken belyser från vilken bakgrund familjen härstammar och ger förståelse för hur det är att komma från ett land där staten är svag men familjen stark. Boken berör inte kvinnosaken men däremot hederskulturen- hedern handlar ju inte bara om kvinnans sk renhet utan allt annat också.
Att ändra på första generationen lär vara hopplöst, men andra och tredje generationen då? Tyvärr så verkar den här klanen vara så djupt insyltad i grov brottslighet att de överhuvudtaget inte är uppnåeliga för det samhället som gemene man lever i. Klanen lever i ett eget parallellt samhälle och har uppenbart helt egen verklighet, regler och moral.
Men de nöjer sig inte med den grova och lönsamma brottsligheten med t ex vapen och narkotika. Det mest taskiga inslaget är muckandet på gatorna, ffa i nordöstra Göteborg. En oskyldig förbipasserande tillrättavisar en lillebror som beter sig illa. Om 10 minuter finns storebröderna eller farbrodern på plats, grov misshandel och dödshot av stackars förbipasserande äger rum. Ingen vågar vittna, så fruktad är familjen. Går man vidare till polisen och vittnar i en rättegång är man hotad resten av livet. Många i Sverige lever med skyddad identitet efter en sådan händelse. Alternativt kan man bli utpressad för en skuld som man inte alls har (något som jag förresten såg också hände i Umeå bara i veckan enligt lokaltidningen).
Man kan tycka att det barnsliga bråkandet på gatan inte är särskilt strategiskt, vore det inte bättre att koncentrera sig på narkotikahandeln? Men det kanske ger klanen ett fruktat rykte, då ingen av oss går säker. Och därmed gynnar deras andra ”affärer”?
Jag tycker att det återkommande inslaget om utpressning i boken (om Maria) inte var särskilt bra, snarast segt, även om jag förstår att utpressning är ett stort problem. Ett annat problem för själva boken var slutet. Detta elände med kriminaliteten tar ju nämligen aldrig slut, och det går inte att avrunda boken på något stiligt sätt. (Polisens vision är att en sådan förändring tar 10-15 år.) Vissa framsteg görs dock, och man hoppas att situationen på gatorna blir bättre så småningom, för allas vår skull. Så jag tycker att boken pyser ihop mot slutet, och någon slutkläm kommer man aldrig till. Jag tycker också att det hade varit intressant om man hade kunnat lyfta fram någon i familjen som kommit loss från kriminalitet eller aldrig ens hamnat där (förutsatt att en sådan finns) och belysa de faktorerna som gynnar lyckad integration. Jag tycker att det är skrämmande hur det uppenbarligen går, mitt i svenska samhället, att uppfostra i stort sett alla små pojkar i familjen till kallblodiga kriminella, som sedan begår brott tillsammans med sina bröder, pappor, farbröder, kusiner och farfäder.
 
Som lösning till gängproblematiken erbjuds både hårdare lagar och hårdare straff. Och alla ropar efter flera poliser. Polisen själv tycker dock att det viktigaste är myndighetssamverkan. Dvs att skolan, socialtjänsten, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, tullverket, skattemyndigheten, polisen och rättsväsendet samarbetar effektivt över myndighetsgränserna. Det är bästa sättet att få lite styrsel över kriminalitet. Och det tror även jag på. Det går inte att förinta de kriminella, men gör det besvärligt för dem på alla fronter! Trägen vinner.
 

Alex Schulman- kappläsning

Nu läser jag ju i alldeles fel ordning. Jag började med ”mammaboken” Glöm mig, vilket gjorde att jag fick inre tvång att fortsätta med de andra böckerna. 
Således tog jag mig an ”pappaboken” Skynda att älska efteråt.
 
 
Boken har bra titel, och fint omslag. Tyvärr så är det pappabokens höjdpunkt. Tur att jag inte läste denna bok först, annars hade jag kanske inte fortsatt med de andra.
Schulman skriver helt ok och jag känner igen hans stil. Men boken haltar av andra anledningar, vilka jag förstår eftersom jag läst mammaboken.
För det första, varför blir en till synes välbalanserad man i yngre medelåldern så förkrossad när hans gamla och sjuka pappa går bort, att han måste totalförtränga det i 5 år. En hund begraven. Sedan tycker jag att sonen skriver om sin pappa väldigt idealiserande. För vem som helst vuxen läsare blir det ju snabbt solklart att pappan som beskrivs i boken (det här är en roman) inte har förutsättningar att fungera som en stabil förälder och rollförebild. Med en trygg och balanserad mamma i familjen hade han i bästa fall kunnat bli en lite komisk, välvillig och tokig- med Schulmans ord anekdotisk- bakgrundsfigur. Varför säger jag så? Ja, hans förmåga att sätta barnens behov framför sina egna, att se på verkligheten någorlunda objektivt och att kunna hantera sina impulser såsom sorg men framförallt vrede, är mycket låg. 
Och då kommer nästa fråga- var är mamma? Hon nämns både här och där, men man vet aldrig var hon står känslomässigt. Det är så att man anar ugglor i mossen. Det här är en roman, och vi behöver inte uttala oss om människor som funnits på riktigt. Men varför skriva en så ärlig och plågsam roman, om man inte är ärlig fullt ut? Svaret vet vi, mamman levde ännu och Alex Schulman var uppenbart inte redo för uppgörelse med henne. Pappaboken har säkert fungerat som ett förarbete för mammaboken.
 
Nästa boken, den efter mammaboken, heter Bränn alla mina brev. Där grottar vi ner oss i fenomenet Sven Stolpe, morfadern, även han här en romanfigur. Urondskan. Jag medger att det finns någonting djupt kusligt över denna figur, och Alex Schulman beskriver det mästerligt. Jag tror att det är någonting med att han är så oberäknelig. Han tar ju t ex inte helt avstånd från sina barnbarn, utan kan till och med visa vänlighet och intresse. Men man vet aldrig! Andra gånger är han inte vänlig alls, och vänlighet kan också skifta till sin motsats när man minst anar, fort. Det hade varit lugnare att förhålla sig om han alltid hade varit reservationslöst avståndstagande eller elak. Bevisligen är han, enligt romanen, också kapabel till att gå över gränserna, vilket gör skräcken större. Det kan handla om liv och död.
Boken är närapå obehaglig, så att man inte vågar läsa vidare. Utan att drista sig till alltför livliga spekulationer kan man nog gissa att det har varit, och fortfarande är, många kvinnor som sitter fast i ett destruktivt förhållande utan att kunna ta sig ur. Och det finns säkert många män också, som inte tycks ha något val. Hur jobbig jag själv än är som partner så hoppas jag att jag aldrig går över just den ultimata gränsen, att jag fråntar min partner sin rätt att lämna mig. Att jag alltid vet, att min partner är med mig för att han vill det, inte för att han direkt eller indirekt är tvingad till det. Jag anser att ta ifrån den andra sin frihet att bestämma över sitt eget liv är ett grundläggande brott mot mänskligheten, vad än motivet må vara. Såklart behövs det alltid två till tango, men det är bara att inse, att inte alla relationer bygger på ömsesidig frihet.
 
Efter dessa två böcker tänkte jag faktiskt att nu får det vara nog med Alex Schulman, och boken om hans fru tänker jag inte läsa. Men nu utkommer här i dagarna en ny bok om hans syskonrelationer, om än i roman/fiktionsform, och jag blev nyfiken igen. Troligen kan jag inte motstå den.
Att Alex Schulman är en etablerad författare som man ska ta seriöst, finns det ingen tvekan om. Det märks också en tydlig utveckling i hans författarskap och jag tror att han kommer att kunna förnya sig eftersom. Han kommer troligen inte att bli fast i familjeträsket för resten av livet, vad gäller romanskrivandet. Däremot så tvivlar jag på, även om det inte är min sak, om han någonsin kan lyckas bli hel efter en sådan uppväxt. Det är uppenbart att hans elakhet som bloggare och mediaperson beror på att han är så skadad från början. Det är mycket svårt att reparera en sådan tidig och djup skada, även om man naturligtvis inte kan säga att det är helt omöjligt.
 

Education

Tara Westover har skrivit en bok, som på svenska heter Allt jag fått lära mig, och som även ligger på Barack Obamas favoritläslista (vilket jag iofs fick veta först efteråt) och som hamnar på min top 3 sommaren 2020, tillsammans med Alex Schulmans Glöm mig och Tibetanska livs- och dödsboken.
 
 
Boken är redan en bestseller. Den berättar om en flickas uppväxt i en mormonfamilj i Idaho från 1980-talet. Men ytterst få andra mormoner i deras omgivning avstod från skola eller sjukvård, och således är Taras uppväxt nog mera präglad av hennes pappas psykiska problem än mormonläran i sig, vilket jag tycker tydligt framkommer i boken. När jag läser recensioner märker jag dock att boken har fått många mormoner hamna i försvarsläge.
En annan sak som slår mig är, att fast pappan är ”galen”, mamman är ”svag” och brodern Shawn är den ”mest sadistiska prototypen av en kvinnomisshandlare man kan komma på” så beskriver Tara dem alla, och deras gärningar, mycket konkret och nyanserat. Vi får se många, många glimtar av positiva sidor hos dem. Och det är ju just därför det är så svårt att, ffa som barn, kunna stå på sig mot förtryck- världen är inte svart och vit, och även de mörkaste själarna kan ha så oerhört fina, goda sidor som skiftar så fort mot det mörka igen! De andra recensenterna verkar inte ha läst med samma ögon som jag, de verkar mest bara ha uppfattat det negativa.
Boken är helt fantastisk, ärlig, öppen och intelligent. Det finns så många parallella teman att jag omöjligt kan lyfta upp någonting separat över allt annat. Om man vill ha insyn i en kvinnohatande mans liv eller varför någon blir fundamentalist, med behov av fullständig kontroll (gärna över kvinnor) så kan man kanske ösa ut mera förståelse här. Men också när Tara själv för första gången flyttade hemifrån, som resultat av sin revolt, och på det nya stället blev hon en mera troende mormon är någonsin, med sin pappa som hon revolterat mot som sin främsta förebild.
Tara har 5 bröder och bara en av dem verkar vara en kvinnomisshandlare- således ger gener och uppväxt ingen fullständig förklaring till varför vi blir som vi blir. Vare sig hennes mamma eller pappa var fysiskt våldsamma heller. Och samtidigt var den sadistiska brodern den mest snälla och nära till henne många gånger, och räddade bokstavligen hennes liv.
Boken sämsta litterära kvalitet finns i del 3 (av 3). Den avhandlar det oerhört smärtsamma uppbrottet med familjen och består av förklaringar av intriger och svek. Jag tvivlar inte alls på att Tara berättar sanningen, det är inte det. Men det känns att det har gått för kort tid, hon har inte nog med distans till ämnet. Kvaliteten i boken sänks till dagboksnivå, i stället för det tidigare nästan magiska fågelperspektivet.
Hur ska man undvika skriva en bok för tidigt eller för sent? Med att vänta riskerar man ju att minnena bleknar, men att skriva för tidigt sänker onekligen nivån. Boken blir inte mindre värd att läsa pga tredje delen, jag reflekterar bara.
Nu har Tara disputerat och med hennes talang och styrka kan vi säkert se fram emot nya böcker från henne. Hon kommer garanterat att utvecklas vidare, och det blir intressant att se vart hon hamnar! Jag rekommenderar hennes första bok varmt, egentligen till alla.

Liane Moriarty

Den här sommaren 2020 har jag haft som mål att INLEDA ett projekt, att läsa alla böcker som jag länge har tänkt att jag borde läsa.
Liane Moriarty från Australien har skrivit bl a Big little lies, som man gjort en tv-serie på. Hon har skrivit många böcker och är fortfarande fullt verksam.
Jag började med hennes bok En annan Alice. Boken var rätt lång (över 400 sidor) och jag kan tycka att man hade kunnat förkorta den lite, den är ju trots allt ingen världslitteraturklassiker. (Ännu.)
Men, i övrigt kan jag säga att själva historien och iden om minnesförlust var väldigt bra, man kunde identifiera sig med den (den kom t om till mina drömmar) och den väckte tankar, samtidigt som den var underhållande och välskriven. Intelligent feelgood.
Om Jojo Moyes sade jag att jag inte skulle läsa flera böcker av henne, men jag kommer definitivt läsa fler böcker av Liane Moriarty. Det är ett bra betyg.
 
 
Boken har flera olika parallella teman. För mig var kanske det viktigaste att vänlighet föder vänlighet, hat föder hat. Det blev så väldigt uppenbart under läsningens gång och ledde till intressanta tankegångar.

Kovändning av mig, Alex Schulman

Jag har aldrig gillat Alex Schulman och jag har gått omvägar så fort jag sett hans namn någonstans. Jag har inte tyckt om hela familjen med respektive och fd sådana helt enkelt. Allt jag sett Alex Schulman har skrivit har varit elakt och negativt.
Men bokens ”Glöm mig” presentation var till sist alltför lockande. Jag bestämde mig att ge Alex Schulman en chans.
Åsa Linderborg har recenserat boken Glöm mig när den var färsk (2016). Hon skriver att hon hela tiden hade velat fara fram med en rödpenna och ta bort små ord och upprepande adjektiver. Det känner jag inte alls igen, och ändå är jag rätt känslig för dåligt språk. Linderborg har ju själv skrivit en liknande barndomsberättelse (Mig äger ingen), och känner alltså igen problematiken, dvs dysfunktionell familj- i båda deras fall förälderns alkoholism. Hon sträcker sig så långt som att kalla boken riktigt bra, men påpekar dock att den är ingen stor litteratur.
Även jag, och många med mig som också vuxit upp i dysfunktionella familjer, känner genast igen sig. Medberoendet, rädslan, ångesten, den tillfälliga tryggheten och glädjen. Tilliten och åter besvikelsen. Skulden och skammen.
Jag kan inte ha synpunkter på innehållet i Schulmans bok. Denna är hans berättelse. Men vilken berättelse. Han har lyckats komma ihåg och formulera saker som hänt för länge sedan, otroligt exakt och levande, med hela känslan bevarad. Jag tror att jag aldrig har läst en så utelämnande och smärtsamt öppen bok i hela mitt liv. Jag kan inte förstå någon annan poäng med att skriva den här, än att det har varit terapeutiskt och kanske enda vägen mot att hela sig själv.
Personerna i boken och författaren själv, både som en liten pojke och vuxen man, blir alldeles levande. Dock är ingenting svart eller vitt, bara sant som det är beskrivet. Det finns inga hjältar eller bovar, inga vinnare i detta drama. Men visst känner man med barnen många gånger. Schulman analyserar, om än kort, även sin egen elakhet som han dock vill ta avstånd ifrån. 
 
 
Den här boken är otroligt bra, och jag beundrar Alex Schulman som har vågat och klarat av att skriva den. Boken är mera än en simpel berättelse om en olycklig barndom, vilka det ju finns gott om. Jag kallar den konst, och tvärtemot Linderborg tycker jag rentav att den når upp till stor litteratur av sitt slag.

Läsa mer, nu Jojo Moyes

Jag har en lista i bakhuvudet. Böcker eller författare som jag gång på gång har hört talas om och som verkar vara enormt omtyckta, men som jag inte har läst.
Från Finland tänker jag t ex på Sofi Oksanen och Ulla-Lena Lundberg. Globalt sett tänker jag bl a på Barack Obama och hans memoarer.
Och sedan har jag de populära, lättare böckerna, som gett upphov till serier och filmer. Jag börjar med Jojo Moyes som har förföljt mig länge. Nya böcker kommer och kommer. Är de värda att läsa? Bäst att gå till kärnan på en gång- med den första boken, Livet efter dig.
 
 
…och vad tyckte jag?
-Språket- helt okej, inget störande alls. Budskapet går fram.
-Storyn- proffsigt uppbyggd, lagom lång, naturlig. I slutet blir det nästan lite för mycket dramatik, i försök att bygga upp någon sorts spännande klimax. Det upplevde jag som lite orealistiskt och tillgjort.
-Research- jag är inte högsta expert på ryggmärgsskada eller eutanasi, men jag kan tänka mig att researchen är seriös och välgjord.
-Persongallerin- trovärdig och godkänd. Dock blir inte personerna så levande att de kliver ut ur boken, vilket ju också kan hända ibland.
-Djupare nivåer i boken- ja, de kan finnas. Verkligheten presenteras ur flera olika synvinklar, och det är snodd på att boken klarar av att väcka nya tankar och t om inspirera.
-Grät jag? -lite.
-Kommer jag att läsa uppföljaren Arvet efter dig eller något annat av denna författare- knappast. Jag går inte heller på bio för att se filmen.
 
Vad hände sedan?
 
 
 
 
Pimm’s likör är urbrittiskt och såg dagens ljus redan år 1823! Pimm’s no 1 Cup är den mest populära varianten. Receptet finns på nätet, och jag kan avslöja att förutom själva Pimm’s så är Ginger Ale en viktig komponent. Pimm’s dricks ffa på de stora eventen såsom Wimbledon tennisturnering och olika hästtävlingar.
Jag vet inte om drinken egentligen är godare än någon annan, men det är inspirationen och stämningen som räknas!

Den tibetanska livs- och dödsboken

Avskräckt av min senaste läsupplevelse letade jag efter recensioner innan jag började läsa ett nytt opus på över 400 sidor, men det fanns nästan inga recensioner om den Tibetanska livs- och dödsboken som jag kunde finna. Som min vän sade, kanske är det ingen som har läst boken- mycket möjligt.
Jag var livrädd att åter börja på en ”bästsäljare”, i detta fall en ”självhjälpsbok”, som någon New Age-bokförlag skulle ha skrapat ihop i förhoppning att tjäna lite pengar.
Mina farhågor visade sig dock vara helt felaktiga. Boken är skriven av en minst sagt seriös, och numera avliden, tibetansk munk, Sogyal Rinpoche, som vidge hela sitt liv åt att försöka hjälpa de andligt fattiga västländerna med buddhistiska läror. Det kan ju verkligen behövas. Han har även grundat ett nätverk, Rigpa, som fortfarande är aktivt överallt i världen för de andliga sökare.
Jag hade ingen större press på mig att bli klar med boken- lite i taget, tänkte jag. Ganska snart var jag dock klar, och läsandet kändes inte svårt eller motbjudande, snarast hade jag ett sug att få sätta mig med boken igen nästa gång.
Men hur ska man recensera en bok som denna?? Att säga att den var bra är ju ungefär samma sak som att öppet bekänna buddhistisk tro. Men då må det väl vara hänt. Denna fredliga religion har ju knappt gjort en fluga förnär. Buddhismen är också själv i grunden ett ekumeniskt fenomen. Bara i denna bok hänvisas det till såväl kristendomen som hinduismen, och t om till den moderna västerländska vetenskapen titt som tätt, som exempel på olika skepnader av sanningen.
Men jag sökte inte tro. Jag sökte en förklaring i livets och dödens snåriga stig. Varför lever vi, och hur fungerar det hela egentligen? Eller går det ens försöka förklara kognitivt?
På sistone har jag nämligen försökt luta mig mot den trösterika förklaringen gällande döden. Att allt blir ljust och bra, oavsett. Allt löser sig. Det finns inget att vara rädd för. Fine.
Men är det, och ska det verkligen vara, så enkelt? Strider det inte lite emot poängen med detta liv också? Är vi inte här för att lära oss någonting? Buddhismen och hinduismen talar om karma, och kristendomen lär ut brott och straff. Hur fungerar det? Och vad händer i självmord? Är det verkligen ett lika bra slut på livet som något annat, spelar det någon roll?
Min utgångspunkt, när jag läser boken, är den vanliga öppna, enligt mina känslor helt prestigebefriade. Jag vill tacka den trångsynta medeltida kristendomen som förmedlades i Finland då jag var barn, för att jag religionsmässigt har blivit en väldigt fri människa. Jag har aldrig kunnat växa in i en religion på ett för mig naturligt sätt.
Så jag köper det som Voltaire har sagt: ”När allt kommer omkring, är det inte mer häpnadsväckande att födas två gånger än att bara födas en gång.” Vad vet jag om livet? Jag minns inte tiden då jag var nyfödd och inte tiden innan dess. Jag minns knappt vad som händer nattetid, då jag sover. Jag kan verkligen inte titulera mig som en expert, som vet vad som har varit, vad som kommer att bli, och hur mitt medvetande fungerar eller egentligen ser ut.
Även till min egen förvåning reagerade jag redan på bokens första sidor genom att bli illa berörd! Döden, varför prata om den just nu? Sommar och allt. Det ska väl inte hända nu.
Men så småningom, medan läsningen fortsatte, blev jag faktiskt mera kompis med döden igen. Med stort intresse läste jag om de sk ”bardon”, läs medvetandetillstånd i livets kretslopp.
De är 4 stycken: Detta livs naturliga bardo, döendets smärtsamma bardo, dharmatas lysande bardo och blivandets karmiska bardo. Döden i sig är en kraftfull händelse, som innebär stora möjligheter till utveckling, och rentav upplysning. Extra värdefullt var det för mig att läsa om hur man kan underlätta för döende och anhöriga, med tanke på mitt yrke.
På buddhistiska vis har man i boken inte så mycket fokus på rätt och fel, utan snarare på kunskap och okunskap. Den här boken har ju som syfte att förmedla kunskap.
Men ingen kunskap fungerar utan övning, och det är den stora uppmaningen i våra liv: Hur kan man få till en fungerande andlig praktik som en del av vardagliga livet? Hur hittar man en lärare/mästare? Ingen bok kan ersätta en levande församling.
 
 
På ren svenska älskade jag den här boken. Så ovanligt att någon tar sig tid och möda att skriva om saker som är viktiga på riktigt. Och att man gör det på ett grundligt och häpnadsväckande tydligt vis, trots det komplicerade ämnet.
Jag vet att man inte får blogga om sex, politik och religion, men skulle jag bry mig. Det här är viktiga saker! Ingen skulle ju höja ett ögonbryn om jag hade tagit och lagt ut en massa selfies och foton på allt möjligt som jag har shoppat i stan, sånt onödigt trams.
Jag kommer att ha kvar denna bok i min bokhylla så länge som jag lever, och återgå till den flera gånger. Jag planerar rentav läsa om den! Jag vet att för den intresserade finns det säkert gott om buddhistisk litteratur att fördjupa sig i, men för en nybörjare som jag räcker denna bok långt.

Nina Wähä, Testamente, en kylig recension

En oerhört hajpad bok, deckare kallas den, dessutom nominerad till Augustipriset. Och här sitter jag, efter dryga 400 tröttsamma sidor, och undrar, är Sveriges litteratur verkligen på en så här låg nivå??
 
 
Vi börjar med ordbajseri. Oj vad hon skriver, Nina Wähä. Det finns ju inget slut. Över 400 sidor, 14 syskon i en syskonskara som alla tycks behövas för att bygga upp en mordgåta. Alla syskonen beskrivs noga i adjektiver och i detalj. Läsaren får inget utrymme att reflektera eller själv räkna ut saker om karaktärerna. Kanske just därför förblir de avlägsna och får aldrig något liv. Nej, ta bort hälften av ordmassan. Men vad ska bli kvar? Tyvärr kan jag inte lyfta fram några delar i boken som skulle vara mera värda att läsa eller utmärka sig som bättre kvalitet. För min del får man ta bort hela boken.
 
Sedan kommer vi till grymheterna. Mord, dråp, misshandel, mordbrand, våld i nära och fjärran relationer, mobbning, våldtäkt, tidelag, djurplågeri, i brist på annat åtminstone olyckor- ja, framförallt allehanda otrevligheter mot barn och djur beskrivna i detalj, genomsyrar hela boken och lämnar läsaren ingen ro. Grymhet kan användas i litteratur som en krydda, en kontrast, för att ge mening eller förståelse för en handling eller för att väcka upp läsaren. Men liksom alla starka kryddor måste den användas med omdöme. Jag undrar vad författaren egentligen vill säga med all denna ondska? Njuter hon av att skriva detta? Eller fiskar hon lättköpta läsare med sin obehagliga våldsporr? Och är det ens realistiskt hur enkomt ond fadern Pentti är? Det tycker inte jag, speciellt inte mot brevet som vi får läsa i slutet.
 
Jag får även funderingar kring sk research. Om jag vill skriva en deckare som utspelar sig i Borås, måste jag verkligen bo minst ett halvår i Borås och känna på stadens puls, för att kunna skriva en bra bok? Nej, hade jag svarat förut. Men efter att ha läst sörjan Testamente är jag inte längre så säker. Nina Wähä må ha besökt sina släktingar i Tornedalen, men hon har inte någon som helst bakgrundsfakta om eller känsla för grannlandet Finland, något som hon ändå vågar göra ett tappert anspråk på. För det första språket- döpa romanfigurer till finska namn som man skriver fel, klingar illa i mina öron. (Siri=Siiri, Annie= Anni, Anniki= Annikki, Juhanni=Juhani, till exempel.)
I tidigare recensioner får Nina Wähä dessutom cred för att ”ha skrivit ett stycke finsk närhistoria!” Men låt mig skratta. Om man är intresserad av krigstiden i Finland, är det nog bättre att läsa t ex böcker av Väinö Linna.
 
Vad är felet då? En gubbe född 1920 som krigar för fullt i Vinterkriget (mina mor- och farfar var födda -17 och -15 och de hann just så pass med, man måste ju hinna få utbildning först innan man börjar kriga). Samma gubbe, och hans något år yngre fru, får barn på 60- och 70-talet (!) Analfabeta normalbegåvade vuxna fanns inte i Finland under krigstiden (det fanns redan då någonting som hette folkskolan,  nu syftar jag på Siris mamma i Karelen.) En mamma dvs Siri, som på 60-talet, i en by i norra Finland, rakar håret på hela barnaskaran med en rakapparat, låt mig tvivla på det. Samma mamma föder barn i kammaren, planerat, utan en endaste levande människa till hjälp. Hon hinner t om koka saxen och placera den bredvid sig! Wähä verkar också tro att karelska folket bodde gladeligen i sina små kåk under kriget, och sedan var kriget slut, och så de fick ett meddelande att de skulle flytta, och sedan packade man flyttlasset på en kärra dragen av en häst, och sedan drog man i väg, och barnen småfrös uppe på flyttlasset, och vägen gick till Savonlinna, (där kalakukko verkligen INTE är nationalrätten) som planerat. Ingenting kunde vara mindre realistiskt. Nina Wähä går på väldigt tunn is när hon ger sig in på beskrivningar av krigshärjade Finland. Är det så noga då, kan man fråga? Ja, det tycker jag. Annars är det lika bra att Wähä håller sig till Teletubbies och Babblare.
 
In i det sista hoppades jag att Nina Wähä åtminstone skulle kunna leverera ett ordentligt slut, som på ett fiffigt sätt skulle knyta ihop trådarna och ge en finurlig förklaring till allt detta, och kanske göra boken ”mödan värd”. Men nej, en sådan lösning finns inte att erbjuda. Hon väljer låta ”läsaren avgöra” vilket känns fegt då grundstenarna är så dåliga, ja, omöjliga. Det verkar så att författaren inte kan få ihop berättelsen själv, och överlåter den till läsaren i brist på bättre alternativ, och det är ju helt logiskt.
 
Den här boken placerar sig hos mig i facket stora besvikelser. Tillsammans med DaVinci-koden, 50 shades of grey och En man som hette Ove. Men med skillnad att den här boken även innehöll det ständiga, otrevliga vålds- och perversionsinslaget, som fick mig må illa under den hela långa läsningen från början till slutet. Den duger inte ens som harmlös underhållning, och jag skulle absolut inte beskriva den som en bladvändare, tvärtom. Att dricka tjära är bättre beskrivning på läsupplevelsen, om vi nu ska vara lite finska här.
 
(Jag har blivit tillfrågad om exakta faktafel varför jag har gjort några tillägg.)

Favoriter till självhjälpsböcker

Bloggvännen Monnah.se går genom sin bokhylla. En annan vän Helena vill ha feelgood-läsning (hon har också en blogg, Änglakraft). Så jag har också tagit en titt i min bokhylla. Det är med böcker som det är med kläder- det kommer nya hela tiden i min bokhylla respektive garderob. Och eftersom jag vet att vissa böcker, även om de var bra, kommer jag aldrig att läsa igen, så är det många gånger lika bra att skicka vidare det goda. I bästa fall kan en medmänniska lika glad som jag blev en gång.
Men vissa böcker blir speciella för en, som en del av ens personlighet. Man vill återvända om och om igen, kanske med långa mellanrum, och varje gång hittar man någonting nytt.
Aleksis Kivi Sju bröderna, Mika Waltari Sinuhe egyptiern, Kahlil Gibran Profeten, Michael Ende Momo och Russell Hoban Musen och hans barn är några exempel.
Och naturligtvis mina favorit”rysare” Corinne Hoffman Vita massajen och Jon Krakauer Tunn luft. Samt alla Muminböcker av Tove Jansson! Alla dessa böcker har format min personlighet och tanke- och känslovärld såsom den är just nu.
Men det finns även andra typer av böcker- livstilsböcker, faktaböcker, uppslagsböcker, eller ska vi kalla dem självhjälpsböcker. Jag har några oersättliga favoriter som jag förvarar i min bokhylla.
 
 
1. Deepak Chopra: Livets 7 andliga lagar. Lite svårläst och svårbegriplig, men å andra sidan kort. Om man tar sig tid så kan man börja ana vad författaren menar, och varför det tar lite tid att komma in i boken beror på att saker han förklarar är subtila och svårbegripliga. Men inte desto mindre sanna för det. Jag har inte hittat samma vinklingar på livet någon annanstans än just i denna bok.
 
2. Rhonda Byrne: Hemligheten. Amerikans bestsäljare som bitvis är naiv och ”billig”. Tänk positivt så blir du fri från din cancer. Eller att vi alla har samma förutsättningar och de som har ”lyckats” har gjort det tack vare sin egen förträfflighet. Samt det eviga amerikanska idealiserandet av pengar. Oj, nu blev jag nästan provocerad. Men- boken är lite smårolig ändå, och uppmuntrar till positivt tänkande vilket man aldrig kan ha för mycket av.
 
3. Tommy Hellsten: Flodhäst i vardagsrummet. En klassiker där författaren myntar begreppet medberoende och ”flodhäst” i en missbrukarfamilj. Han befäster också ett begrepp, barnegenskap, som är helt grundläggande i hur vi lever vårt liv, hur lyckliga vi är, hur sanna vi är och vad vi har för förhållande till universums stora hemlighet.
 
4. Ingalill Roos: Energitjuvar. Allt omkring oss handlar om relationer, och energier. Vad känns bra och vad känns dåligt? Ger en kontakt mig energi eller tar den min energi? Vi alla kan vara både givare och tagare av energi, i olika konstellationer. Men gud bevare att fastna i att vara en ständig tagare, eller ständig givare för den delen. Det finns så gott om energitjuvar i denna värld, att det är viktigt att vara på sin vakt och lära sig sätta gränser. Ingen annan gör det åt en!
 
5. Dan Josefsson och Egil Linge: Hemligheten. En bok om anknytningsteorin i barndomen, och hur den tidiga anknytningen påverkar våra vuxna relationer. Anknytningsmönster delas i 3 huvudsakliga grupper: Trygg, Undvikande (otrygg) och Ambivalent (otrygg). Mycket pedagogisk och begriplig bok.
 
6. Dan Josefsson och Egil Linge: Den mörka hemligheten. Påbyggnad av förra boken. Denna gång inkluderas ännu mörkare barndomshistorier, dvs regelrätta trauman, som har tendens att spöka senare i livet. Många av oss har sådana. Tangerar Flodhäst i vardagsrummet, se ovan.
 
7. Marie Kondo: Kon Mari, Spark of Joy. Hur ska man kunna rensa och ordna effektivt om man inte har en metod att gå efter? Jag hade aldrig lyckats i närheten så bra utan en vettig genomtänkt filosofi i botten! Att sortera bland sina ägodelar och göra sig av med en del av dem är inte bara mekanisk rensning, det är en djupare process. Den stora rensningen hos mig var 2017 men effekten håller i sig ännu. Tack vare Konmari håller sig både bokhyllan och garderoben ständigt aktuella.
 
8. Anders Hansen: Hjärnstark. De gångerna då det känns motigt att gå och träna räcker det att jag påminner mig om den massiva bevisningen för positiva effekter av fysisk aktivitet, vilket är så bra sammanfattat i denna bok inklusive referenser. En viktig bok om än kanske inte en bladvändare.

Läsa kan man ju alltid

Jag tycker om biografier. De är alltid mer eller mindre aktuella.
 
 
Varför är Ester Blenda Nordströms biografi extra aktuell just nu? Kanske för att vi lever i oroliga tider. Kanske för att många av de positiva förändringar som vi upnådde i början av 1900-seklet fortfarande ständigt behöver försvaras. Jag menar då kvinnornas rättigheter, arbetarnas rättigheter, minoriteternas rättigheter och mänskliga rättigheter, för att lyfta upp några exempel.
Det här är naturligtvis kvinnornas bok. Ester Blenda Nordström är en kvinnosakskämpe om någon. Det är vetenskapligt bevisat att hon och hennes litteratur han fungerat som förebild för Astrid Lindgren, bl a för ”pojkflickorna” Pippi och Madicken.
Personligen tänker jag på min bästa barn- och ungdomsvän Mia, när jag läser om Ester Blenda. Helt orädd, beredd att offra mycket och allt, till synes opåverkbar gällande yttre omständigheter, ständigt på jakt efter nya äventyr, och oerhört begåvad.
Men de brände också sitt ljus från båda ändarna- världens snällaste människor som ändå högaktigt struntade i att orsaka sina nära och kära så mycket smärta.
Gällande Ester Blendas tilltagande missbruk tänker jag på Frida Kahlo. Vad är det som gör att missbruket tar så många av de finaste människor? Varför knäcker livet människor så? Var går brytpunkten- går fördärvet att förutspå och förhindra? Och i så fall hur?
En bok som ger så många flera frågor än svar. Tankarna for också till Tove Jansson många gånger, kanske pga att de var nästan samtida, och pga hur svårt (läs brottsligt) det var att vara homosexuell den tiden.
Ester Blenda hade fallit i glömska. Men boken, som baserar sig på hennes delvis bevarade korrespondens ocn foton, lyfter henne åter fram. Boken fick dessutom Augustipriset och lysande recensioner.