Jag har sagt det förut och nu säger jag det igen. Jag och världslitteraturens klassiker går inte ihop. Det blir i regel en rejäl krock, och en besvikelse av kolossala mått.
Denna tegelsten på 750 sidor har jag nu släpat med mig i flera veckor. Att läsa den var inte precis plågsamt, men onekligen drygt.
Jag hatar krig! Det finns inget värre, hemskare och brutalare fenomen än krig. Alla krig borde upphöra på en gång. Hur kan människor bete sig så mot varandra? Och hur krigshärjat har inte Europa varit genom alla århundraden. När jag nu försöker läsa på om första världskriget, verkar det dessutom så att hela kriget var mer eller mindre helt onödigt, det fanns knappt ett motiv. Det fanns inga vinnare, bara förlorare. Och som vanligt, fanns det i grunden några ärthjärnor med makt som ville kriga, och lyckades dra med sig hela stora massan.
Frustrationen över kriget och det militära skiner genom texten. Jaroslav Hasek hade nog upplevt en hel del själv. Och visst, ska man skriva om kriget ska man helst göra det just i form av satir, som i denna bok. Lyckligtvis hinner vi aldrig till striderna, då Hasek dog innan han färdigställde sitt verk. Och Svejks sympatiska figur förmildar krigets meningslösa grymhet på ett bra sätt, och fungerar som en buffert. Även själva ideen med boken, där den lilla människan kastas hit och dit och mals ner av maskineriets och ödets kugghjul, och som blir extra tydligt mot krigets vansinne, är egentligen lysande.
Det dricks en hel del alkohol bland soldaterna och framför allt befälen i boken. Så var det säkert i verkligheten också. Ingen kan väl stå ut med krigets vansinne som nykter! Även Hasek själv dog huvudsakligen av sitt alkoholmissbruk, står det. Jag misstänker att det syns i bokens kvalitet. Texten blir väldigt bladig och bitvis osammanhängande. Vän av ordning, som jag, hade önskat en ordentlig redigering. En bok av den här typen, som är en enda tankeström och ordbajseri, kanske inte lider så mycket av att brytas mitt itu, som nu händer på sida 750. Men såklart hade man velat höra slutet också, även om jag måste medge att det var en lättnad att eländet tog slut någon gång.
Med dessa ord ser jag fram emot resan till Tjeckien i höst!