Jag läste Duraid Al-Khamisis kritikerrosade debutbok Regnet luktar inte här, som tydligen hör till baslitteraturen vid svenska universiteten numera. Duraid kom till Sverige (Gotland) med en flyktingbåt år 1994, 8 år gammal.
Hans far är en skicklig guldsmed och i Irak tillhörde föräldrarna en högre samhällsklass, men integrationen i Sverige blev svår. Svårt blev det även för Duraid, och i tonåren hamnade han i destruktivt leverne och dåligt sällskap, något som inte var så svårt i familjens bostadsområde Husby. Hans yngre bröder tycks dock ha haft det något lättare.
Duraids bok genomsyras av väldigt mycket hat, ffa mot förhållandena här i Sverige, uppenbart mer än mot orättvisorna i hemlandet Irak. En del kan jag tycka är oförtjänt- det är ju inte Sveriges fel att naturen är karg, havsvattnet kallt och kulturen mera tillbakadragen. Jasmindoften saknas och den härligt bullriga atmosfären på marknadsplatserna lyser med sin frånvaro. Vi kan bara beklaga det och jag kan också sakna vissa irakiska element här.
Men visst finns det även riktiga problem för en invandrare i Sverige. Den fruktansvärda racismen som förolämpar, hotar och slår, och som Duraid så väl beskriver, kommer alltid som en överraskning för mig- jag som mest känner människor som förhåller sig vänligt eller åtminstone neutralt till invandrare. Angående mig själv är min uppfattning att jag behandlar alla vänliga människor ungefär lika oavsett ursprung, och jag är inte allför rädd för om någon t ex har en schjal. Men visst, om vederbörande inte kan samma språk som jag, så blir det ju en barriär mellan oss, hur man än vänder och vrider på saken. Men jag har nu hört och läst så många gånger om den fula racismen, att jag börjar tro på att det är sant, och inte bara resultat av lättkränkthet.
Även ett annat riktigt problem beskrivs i boken, nämligen den hard core-segregationen som automatiskt uppstår i en förort som t ex Husby. Där finns det mindre racism grannarna emellan då invånare är ”i samma båt”, men omvänt så hamnar de ännu mera i motsättning mot de ”svenska” områden.
Sverige har tagit emot miljontals invandrare under en relativt kort tid, utan en tanke på alla problem som kan uppstå- och som nu har uppstått. Alla som får en tår i ögat så fort någon säger någonting kritiskt om invandringen (alltså som fenomen, snarare än mot enskilda människor) borde tänka efter både en och två gånger. Tror de att det är så himla kul för föräldrar till en 14-åring som dras med i gängkriminaliteten och dör en ond bråd död? Eller för ungdomen själv för den delen? Eller alla grannar, troligen invandrare, som lever ett otryggt liv mitt i våldet. Nej, så länge invandringen inte får diskuteras kommer saken inte bli bättre heller. Vi kan inte blunda, och vi borde aldrig ha blundat.
Jag skrev nyligen om identitet, och om min egen identitetslöshet. Det kan hända att Sverige är närmare Finland än Irak på många sätt, men Finland är fortfarande inte Sverige. Och det lever många finska invandrare i Sverige, som har kommit hit på 60- och 70-talet, och aldrig egentligen integrerats. De kan ingen eller dålig svenska och kan vara gravt isolerade och har diverse problem. Skillnaden mot många andra invandrare är kanske att de flesta finnarna ändå har varit med i arbetslivet, då det ju också var arbete som ursprungligen förde dem hit.
Jag vet att jag är privilegierad, som har kommit hit helt frivilligt för att studera, och som har förhållandevis lätt för mig att lära mig nya saker, t ex ett nytt språk. Men jag kan inte sticka under stolen med att det var jobbigt att flytta hit och tappa min 20-åriga identitet. Bitvis kan jag t om känna igen mig själv i Duraids berättelse. Bara genom att inte kunna det perfekta språket och svenska kulturen (typ vem är Lill-Babs?) blir man ju automatiskt lite av en andra klassens medborgare.
Men livet tackar och belönar ingen. Det är ohyggligt orättvist och ber ingen om ursäkt. Alla har sina sorger att bära, och för varje stukad människa finns det många rimliga förklaringar, varför det gick så illa. Så det hjälps inte! Vi måste kämpa vidare och göra det som vi känner är rätt för oss, alltså just för mig, idag.
Någonstans tycker jag ändå att de som bäst kan flykting- och integrationsfrågorna måste vara de etablerade invandrarna själva. Det finns ju gott om begåvade och driftiga personer i den gruppen (såsom Duraid och hans lillebror Rami) som måste få komma till tals då man parallellt med brottsbekämpningen även försöker komma åt roten av det onda, dvs förebyggande åtgärder mot racismen, segregationen och brottsligheten.
Jag rekommenderar boken såklart!
Jag älskar dina bokrecensioner! De liknar inga andra jag läst och jag blir alltid intresserad, vare sig det är ett ämne som är mig nära eller främmande. "Vi har varit naiva" gör mig arg, och jag är ingen arg människa. Har pratat länge och ingående med min goda vän från USA som forskar om migration. Vi står så långt ifrån varandra då det gäller hur man löser de problem som vi båda ser måste lösas, men vi pratar djupt istället för att försöka övertyga varandra om att vi har rätt. Nu är ingen av oss politiker, men jag hade önskat att de som är det kunde öppna sig för pragmatiska lösningar istället för att stånga pannan i väggen i sin iver att få göra sina röster hörda.