Vissa hajpade bestsellers har jag svårt att låta bli. Delia Owens Där kräftorna sjunger är vald till årets bok 2020 och även om filmen som gjordes på basis av den inte var någon megasuccé, så tycks de flesta eniga om att boken var bra.
Författaren är en amerikansk zoolog, och förutom några faktaböcker är denna roman hennes första bok. Händelserna utspelar sig på North Carolinas Atlantkust, bland våtmarker och träsk som har ett rikt naturliv, framförallt fisk och fåglar. Detta ”sumpiga” och algdoftande upplägg med sina ebb och flod spelade på en viss sträng hos en nybliven akvarist, det måste medges.
För mig är det alltid viktigt att även en fiktiv roman är någorlunda realistisk. Skriver man om en händelse som hade kunnat vara sant och som läsaren ska kunna leva in sig i, så måste det hela vara trovärdigt, annars är det lika bra att läsa sagor.
Avseende denna punkt har jag (som vanligt) några synpunkter. Kya, som redan i småbarnsålder överges i träskmarken av alla sina familjemedlemmar en efter en, skapar sig eftersom ett otroligt fungerande liv och framgångsrik karriär. Även om hennes helt förståeliga anknytningssvårigheter väl beskrivs i boken så kan jag ändå luta mig åt det hållet att hennes framgångssaga är otrolig, ja, orealistisk.
Författaren verkar inte heller ha någon koll på husrenovering. Att länge och väl beskriva hur man ”renoverar” ett förfallet skjul med nytt helkaklat badrum med mera får mig att höja på ögonbrynen.
Och till sist, nog vet jag att rättssystemet bakom Atlanten skiljer sig från vårt- men kan det ens därborta hända, att någon skulle hamna i fängelse i väntan på en rättegång, åklagad för ett mord som kanske inte ens har skett, och som endast bygger på indicier har jag svårt att köpa. Att potentiellt bli dömd till dödsstraff för detta, nej.
Men själva grundidén om en enstöring, fördomar, utfrysning och återigen apartheid i ett ojämnlikt samhälle med uppenbart orättvist rättssystem är ett viktigt ämne. Det tackar jag boken för.
Slutligen måste jag konstatera, att romanen har en stor styrka, nämligen att den har ett mycket bra och spännande slut, som författaren skickligt sydde ihop!
Att läsa vad som helst efter Colson Whitehead (min förra bok) är förstås svårt för efterföljande boken, och gjorde mig kanske mera kritisk. Denna roman var en trevlig läsupplevelse som väckte en del tankar- men som jag läste ut mest för att jag ville få det klart, snarare än att jag inte kunde slita mig från den.
