Vissa gånger är det alldeles uppenbart. Man har kommit till vägs ände och något alternativ till att stanna och vända om finns inte. Vare sig man vill det eller inte.
Andra gånger är valet betydligt svårare. Eller snarast så har man ett val. Det kan handla om en sak i livet , som i grunden var, och kanske fortfarande i mångt och mycket är, bra. Men som antingen har blivit alldeles för energikrävande och slitsam. Eller alternativt blivit mindre intressant med tiden.
Vad kan det då handla om? Jag menar saker som kärleksrelation, vänskap, hobby, att ha djur, volontärarbete eller arbete. När vet man att det är dags att kasta in handduken och sluta med någonting här i livet?
Tyvärr finns det nog inte något riktigt bra svar på den frågan. Man vill inte ge upp för lätt eller för tidigt. Det kanske finns någonting bra, oupptäckt runt hörnet? Att ge upp blir lätt synonymt med att misslyckas, och att vara svag.
Jag har hittills varit med om och slutat så gott som med allt som jag brinner för, åtminstone en gång! Jag har förlorat så enormt mycket i mitt liv. Och jag ÄR ju i grund och botten en kämpe!
Jag tror att jag har behövt lära mig lämna avsked just därför, att jag är en sådan kämpe. Jag hade annars kunnat kämpa helt slut på mig själv, med saker som jag inte alls eller bara otillräckligt kan påverka. Jag behöver nämligen leva i harmoni med mig själv, och det innebär att de uppoffringar och kompromisser som jag gör gällande min inre sanning måste vara på en rimlig nivå.
Inte ett enda avslut i mitt liv har enbart varit av godo. Jag vet vad det innebär att förlora. Men jag vet också vad det innebär att vinna genom att ge upp. Vinna sig själv och sin inre sanning, kunna titta i spegeln utan att se bilden av ett offer. Av allt spirar ändå upp en ny kraft, tacksamhet. Att kunna se vad man fortfarande har kvar. Och minnena, erfarenheterna och insikterna av det som man förlorat och gett upp finns kvar.
Om morgondagen vet vi inte. Ibland får saker och ting en andra chans. Men det kanske spelar mindre roll, hur det blir med det. Poängen är att kunna och våga leva i en ständigt föränderlig verklighet och följa med i flödet utan att drabbas av alltför mycket ångest. Livet ÄR förändring! Att saker förändras gör ont, men att acceptera det är också enda hållbara vägen till personlig utveckling. Trots allt jag har avslutat med, har det ännu inte blivit tomt i livet.
Avslut är jobbiga och jag har varit med om vissa. Allt är inte av ondo, det kan t.o.m. bli bättre, mycket bättre, även om det är svårt att inse just då.
Just nu tycker jag att det är en massa pausande (vilket kan leda till avslut) .
Gillar att läsa dina tankar, har också en del som jag bollar med här och nu.
Trevlig lördag, kram!
Vilken fin text, Annukka! ❤️ Jag pratade med en vän om detta idag. Vi pratade om gränsen, när den ska dras, och varför. Hon pratade om ungdomarnas relationer, hur de träffar någon en gång för att genast släppa. Önskelistan uppfylldes inte, det finns kanske någon bättre bakom nästa swipe, är det värt ansträngningen att jobba på en relation? Jag är tyvärr ingen kämpe, men har använt min envishet några gånger för att inte ge upp för tidigt. Hoppas att ddt bara är en filosofisk text du skrivit och att du inte är mitt i en jobbig process. Ta hand om dig! 🌻
Din text är så träffande för mig just nu. Det här första halvåret har bestått av så många avslut och avsked, och det har varit så enormt svårt att veta när det är dags att ge upp, för det är så det känns, att man ger upp. Men jag fungerar nog som du, att jag vägrar se mig själv som ett offer och jag kämpar ibland (oftast) för länge. Det gäller att kunna acceptera sina beslut, eller ickebeslut, och gå vidare även om det är tungt.
Läste din text om Nina Wähäs roman också. Jag tyckte väldigt mycket om den, så det var extra spännande att läsa att du tyckte så väldigt illa om den. Jag måste gå tillbaka till vad jag skrev om den boken och jämföra.
Önskar dig en fortsatt fin helg!