Ja, det kan man fråga sig. För min del har det inte börjat bra. Just nu är jag så ledsen att hjärtat brister.
Nyår började i arbetets tecken, och det var ju bra.
Sen åkte vi till stugan, där det väntade fruset vatten, och inte bara det, utan trasig värmekabel och ganska omfattande rörmockeriarbete. Men världsliga problem likaväl, och jag är så glad att allt gick att fixa fort. -32 grader är inte att leka med. På köpet lärde vi känna fina stuggrannar.
Och vackert var det såsom alltid.
Jag tänker mig tillbaka till barndomens vintrar.
En liten skoterolycka hann vi också med, men tack och lov klarade vi oss helskinnade. Det hade kunnat sluta illa.
När vi väl kom tillbaka hade det kalla vädret slagit om till mildare. Salomo kom inte in. Dagen efter såg vi honom kring jordbruket, som vanligt. Vi trodde att han njöt av det fina milda vintervädret och ville bara vara ute.
Men sedan han kom hem på kvällen, och kunde inte kissa. Det var nog därför han inte hade kommit in natten innan. Vi for i ilfart till veterinären, som tappade blåsan och löste upp stoppet i urinröret. Tydligen ett vanligt problem hos kastrerade kattpojkar.
Men Salomo blev inte bättre. Inatt trodde jag att han var död. Jag bäddade honom på golvvärmen och bunkrade upp med varma riskuddar, han var alldeles kall. Han såg så oskyldig ut när han låg där, och jag tänkte att vi får samla oss runt honom som de sju dvärgarna gjorde runt Snövit. Jag försökte heala honom med mina händer. Jag försökte göra mitt allt för att ge honom en chans att få om inte annat så en bra död.
På morgonen hade han flyttat sig från dödsbädden, men var fortfarande så tagen, och urinblåsan var så stor igen, att vi fick åka tillbaka till veterinären. Han blev inlagd med dropp och kateter. Tur att vi har en kattförsäkring. Under dagen har han piggnat på sig, även om han är långt ifrån återställd. Den största risken är dock att urinblåsan aldrig mera börjar fungera, vilket lär visa sig imorgon. Det skulle innebära att vi måste ta bort honom, men vi är ju inte där ännu.
Sisu vaktade över honom när han var dålig. En riktig kompis är han.
I morgon får jag veta om jag förlorar vår lilla katt, som redan har hunnit vara med om så mycket tråkigt under sitt korta liv.
Det blir inte lätt att fungera på jobbet och vänta på det beskedet.
Jag försöker trösta mig med att han just nu är i bästa möjliga händer, och behöver under några omständigheter inte lida. Jag har gjort allt jag kunnat, även om jag förstås hade önskat att vi hade kunnat upptäcka problemet ännu tidigare.
Så väldigt trist att Salomo är så dålig. Önskar och hoppas allt jag kan att det ska ske ett mirakel.
Och att fungera på jobbet blr ju en utmaning men den stora är att Salomo ska bli piggare.
Skönt att veta att han inte behöver lida, men ni gör det.
Väldigt vackra bilder från stugan och kylan känns påtaglig genom dem.
Men jag förstår att det vackra nu kommer i skymundan .
MIna tankar går till Salomo, till dig och de dina.
Stor kram!
Du är en sann djurvän.Rörande och håller allt för att det skall bli bra med den lille katten.
Oj så trist mitt i det vackra, så går katt- och människoliven omlott.
Kallt och fruset
inget flyt må
så vara
men katten vill du/ni klara
Så mycket omsorg och kärlek
som flödar här
Tankar finns med i jobbet men när du väl kommer dit så
vill jag tro att ditt professionella läkarjag tar över – oron får en plats lite bakanför så länge!
Önskar det allra bästa!
Kram
Så gudomligt vackra bilder från din stuga och dess närmaste omgivningar.
En klen tröst när husdjuret är sjukt. Jag hoppas på det bästa, att urinblåsan börjar fungera igen, Måste hopppas så länge det finns möjlighet… även om möjligheterna är små.
Varma tankar, hoppas på det bästa!
Oh, vad tragisk kattberättelse! Känner med dej och den! Har själv haft katt.
Men vinterbilderna är väldigt vackra och fantastiskt ljus!