Gargoylen

Här ser ni boken som förhindrat mig från att ta tag i någon annan bok sedan i somras!

Andrew Davidson, Gargoylen.

”Kärleken är stark som döden, hård som sten.”

Den här författaren kom från tomma intet år 2008 och skrev en 452 sidor (med minimala bokstäver) lång bestseller.

Boken balanserar hela tiden hårfint mellan bra och dålig, och alltför ofta faller den till den dåliga sidan (enligt mig alltså.)

Boken är för lång, för tjatig och för långtråkig! Personskildringar är väldigt endimensionella och historien alldeles för naiv i min smak. Därtill ”smaskar” författaren med det hemska på ett, enligt mig, manligt sätt (vården av brännskador, olyckor, tortyr, död).

Snygg kokainberoende porrskådis blir svårt brännskadad och förlorar allt, det vill säga allt. T om hans penis brinner upp. Mot all förmodan börjar en underskön kvinnlig konstnär besöka honom på sjukhuset. Hon berättar att de varit älskande i ett tidigare liv. Kärleken mellan dem är så äkta och så stor att den vinner över all skepsis och ur läsarens synpunkt tvivlar jag inte på att dessa två hade verkligen träffats och älskat varandra i ett tidigare liv!

Eftersom jag på äldre dagar har faktiskt börjat tro på den eviga stora kärleken, (om man bortser från min bästa vän som jag kände igen och älskade sedan tidigare men tänkte inte på saken då jag var så ung), så har denna berättelse Gargoylen två viktiga poäng i min värld.

Kärleken och tron på reinkarnation.

Dessa saker gjorde att jag trots allt bestämde mig läsa färdigt.

Boken väckte tankar och känslor hos mig, vilket alltid är bra. Den behöll samma ojämna bitvis tjatiga profil ända till slutet.

Låt er dock inte avskräckas! Boken är en bestseller, gillad och älskad av många, har fått bra recensioner och tigern är ofta rätt skoningslös i sin kritik.