På kvällskvisten visade de sig igen. Älgarna. Den här gången en mamma och två fjolårskalvar, antar jag. Varför de alltid söker sig ner till ängarna bakom vårt hus den här årstiden är ett mysterium för mig. Kanske är det allt gräs? De är väl inte brunstiga förrän till hösten? Vad tror ni?
Först hoppade mamman över diket och gick över vägen, sedan hoppade den över diket på andra sidan vägen och försvann in i buskarna. Sedan gick det i mitt stressade I-landshuvud rätt så lång tid. Så småningom sökte sig ena kalven precis samma väg. Först över diket, sedan över vägen, sedan över andra diket och slutligen in i busksnåret. Andra kalven var kvar på ängen och jag stressad. Skynda dig nu, du är ju ensam! Vad väntar du på? Och ja, så småningom förflyttade sig även han över vägen och försvann.
Varför går de en och en? Det hela tog väl någon minut, men jag antar att det var mest jag som tyckte att det tog lång tid. Naturen är programmerad, allt sker i den rätta takten och på rätt sätt.
Jag tror att jag har tappat bort naturens takt. Jag har alltid för bråttom och ett behov att vara effektiv. Det är väl därför våra hundar och hästar också får magsår nuförtiden (nej, min häst har dock ingen magsår diagnosticerad…)
Måndagen var trög och trött, som den brukar vara efter en skön ledighet. På kvällen hade vi dock hoppträning, en bana med små hinder. Jag är glad att jag hade pessoabettet för hästen var överlycklig. Och jag konstaterade återigen att jag inte behöver någon antidepressiv medicin så länge jag håller på med hästar. Oj så roligt vi hade!
Jag känner mig trött och seg idag. Ska arbeta kommande natt, men sedan ledig fem dygn! Ser fram emot det…
Naturen är underbar på mer än ett sätt, kanske dags att lära sig leva i takt med den. Men hur skulle det kunna gå till i vår tid?
Jag känner mig också trött och sliten idag. Ska arbeta kommande natt, men är sedan ledig fem dygn i sträck! Det ska bli väldigt skönt…
Vi skulle behöva lära oss leva i naturens rytm, visst skulle vi må bra av det. Men hur kan det gå till, det vet jag inte… 😉
Nog skyndar de sig älgarna med kalvar också, nära krocka med de på en kurvig bilväg med vatten på ena sidan en afton i skymning då de skulle dricka – el. simma? Jag körde sakta!
Naturens takt är sig själv närmast.
Härligt filosoferande kring egen stress, stressad i-lands huvud …
Sent i min behandling av stress och utmattningsdepression gick jag med i en grupp som heter Passage här i Skellefteå, i regi av psykiatrin, en " KBT i hästhagen" – fantastisk upplevelse!
Jag är seg både i går och idag, huvudvärk och frusen.
Rätt fascinerande att se älgar så där med ögat på en öppen mark… Kramen ♥
Jag tror att vi vuxna har mycket att lära av både djur och barn.
Du har älgar och kan säkert se renar. Vi har vildsvin. De har inget att lära mig. 🙂 Vill du ha upp dem? 😉
Kram Bosse
Jag har faktiskt aldrig sett vildsvin i naturen. Men man kanske kan jaga dem och äta upp? Ja, de är nog alltför lika oss människor för att vi kan lära oss av dem.
Älgar! Så Skandinaviskt!
Vi hade många runt där jag bodde i Sverige. Ibland var de ganska oredliga när de ätit jästa äpplan från marken och var på pickalurven och opålitliga. Nästan lite mänskliga,hi,hi!
När jag håller föredrag om Sverige i UK vill alla höra om älgarna och min härmning av fulla älgar (jag vinglande på alla fyra) går alltid hem.
Ha det bra!
Vad fint att ridningen ger dig så mycket enegi och glädje, en rikrdom; verkligen.
Vad gäller älgar så är de vackra på avstånd. Har mött en älgfamilj med kalv på nära håll och det var läskigt.
Så lungt och fridfullt det ser ut på era marker…
Ja det är allt lite läskigt med djur som skuttar över vägen. Vi var väldigt nära att köra på ett rådjur häromveckan. Det hade inte varit kul.
Jag känner igen mig det där med att rusa fram…. Det är nog inte så bra alls, men hur stoppar man det tro?!
Kram Malin
ps väldigt vacker bild!