Sist pratade vi om lyckobringande saker. I samma studie avhandlades även vad som gjorde människan mest olycklig. Att vara sjuk hamnade föga överraskande på första plats. På andra platsen var Facebook (!) Det hade varit intressant att höra motiveringen exakt varför. Men så mycket kan jag hålla med om att Facebook inte heller gör mig lycklig. Jag var tvungen att ta bort en del av mina ”vänner” av den enkla anledningen att jag hade så mycket vänner att jag inte hann läsa tidslinjen. Jag hade absolut ingenting emot dessa människor, det var bara det att vi aldrig hade haft nära kontakt och inte hade någon kontakt alls längre. Det finns tydligen en knapp där man kan inaktivera vännen så att man inte längre ser hennes statusuppdateringer men fortsätter vara vänner ”på papper” men det ser jag ingen idé med. Jag var, som vanligt, systematisk. Jag behöll alla gamla klasskompisar från Finland, som jag inte alls känner idag och som jag knappt någonsin har känt. För att det är nostalgiskt och kul. Och jag behöll alla de jag jobbar med, eftersom man inte kan göra några undantag där.
Nu är Facebooken alltså mera överskådlig. Men det är ändå så mycket reklam och ”spam” att jag blir trött i skallen. Jag blir inte uppretad eller avundsjuk över människors resor eller fina måltider, och de flesta lägger inte ut sådant för att skryta, även om det finns undantag. Jag kan bli ledsen över hur vissa verkar ha det, så mycket kan jag säga. Det finns dock några underbara människor, som skriver relativt sällan men som lyckas pigga upp min dag varje gång de skriver någonting. Detta i samband med att hålla sig uppdaterad i vänskapskretsen och kunna skicka meddelanden gör att jag ändå stannar kvar på Facebook.
Jag har inte Facebook (eller ens internet) på mobilen, det skulle störa mig för mycket. Jag har nu dessutom gjort ett principbeslut att bara kolla min mail och facebook en gång dagligen. Detta pga att det är fullt tillräckligt samt att det är lätt hänt att det går en extra stund framför datorn på kvällen, en stund då jag hade kunnat göra någonting annat, som att byta ett par ord med någon i min familj till exempel. Reducerat nätanvändande är dagens ord för mig.
I forskningen nämndes även arbete och städning som mest lyckodämpande faktorer, och det tycker jag ger hela studien något opålitlig stämpel. Varför skulle man bli olycklig av att arbeta, eller omvänt, är det verkligen bevisat att man är lyckligare om man är arbetslös? Knappast.
Shoppingen nämndes inte i studien såsom Erkki Lampén refererade till den, men jag nämner några ord eftersom jag nyligen har begränsat även det. Jag tycker att hela fenomenet har gått för långt i vårt samhälle. Många bloggar handlar bara om prylar. Det är inte bra för naturen heller, att överkonsumera. Samtidigt är shoppingen, och har varit i alla tidigare högkulturer, en guldkant på tillvaron. Kvinnor har alltid älskat fina tyg, skönhetskrämer, sandaler. Och vem kan gå genom Ikea utan att någonting fastnar med? För männen heter väl likadana paradis K-Rauta, Biltema eller någon elektronikaffär.
Många som jag känner har försökt shoppa mindre, eller helt enkelt satt ett köpstopp för en längre period. När Master Card-räkningen från i somras kom var det dags även hos mig. Jag har inte varit olyckligare, men inte lyckligare heller. Det har inte varit någon idé att gå på stan bara. Mat har jag förstås köpt som förut, eftersom matlagning är som ett hobby för mig, och mat behöver vi ju för vår överlevnad. Men när man har frysen full är det ju klokt att någon gång kika in där och använda det man har, i stället för att köpa nytt. Jag klarar mig utan att shoppa, och det är någonting som går upp och ner helt naturligt. Jag behöver nya kläder och kosmetik ibland, och tänker fortsätta med det. Jag försöker dock hålla mig till vad jag verkligen behöver, så att lyx förblir lyx, och ger mig lycka när det sällan händer. Måttfullheten håller lyckokänslan levande.
Ett bra råd i en lista som vägledning till lycka från en gammal klok människa var: ”Under livets gång samlar du på dig många onödiga prylar. Gör dig av med det du inte behöver.” Där håller jag med. Till mig flödar det fina saker hela tiden från alla håll, och jag håller flödet igång genom att låta det jag inte behöver strömma vidare. Det är ingen idé att börja vänta på den dagen då man kanske får användning för sakerna, den kommer sällan. Och det är inte säkert att mina barn vill ha prylar som jag omsorgsfullt magasinerat dem åt dem. Nej, jag har aldrig ångrat att jag gett bort någonting som någon annan har behövt.
Överflöd av grejer kan ge mig svår ångest (”källarsyndromet”, ärvt av min far), försvårar städning och orsakar mera arbete, obetalt sådant. Rensa Facebook, rensa huset, rensa skallen, rensa livet.
Och vi skulle haft en myskväll med gubben. Vi skulle bara ta fram en matta från skrubben först. Det ena ledde till det andra och till sist hade vi rivit upp hela förrådet (hittade en del intressanta grejer förresten.) Och två irriterade svettiga människor i förrådet. (Visst är det konstigt och orimligt att husets enda ficklampa finns i min mobiltelefon???)

Där är mattan. Och returcentrum får ännu mera grejer!