Att vara lycklig, på ett enkelt, rent och okonstlat sätt, är kanske människolivets högsta mål. Vad annat kunde målet vara? Och människan är ju uppbyggt på ett så finurligt sätt, att alla de lyckliga som fått äkta lyckan känna, definierar den på ungefär samma sätt.
Man har gjort forskning om lycka, och min favoritkolumnist Erkki Lampen refererar den i sin blogg. Jag lånar direkt, genom honom.
Lyckobringande saker för en människa kan enligt denna forskning uppdelas i tre olika kategorier.
Ett, kortvarig njutning. Det kan betyda god mat, dryck, drog, sex, shopping. Alla dessa saker kan vara beroendeframkallande, och gemensamt för dem är att de inte orsakar någon bestående lycka, utan kan i överflöd rentav fungera som en snabb genväg till icke-lycka. Måttfullhet med njutning är av någon anledning en fundamental regel för att en människa ska ha en chans att bli lycklig. Titta på alla kändisar. Många av dem är så uppenbart olyckliga, trots att de är rika, vackra, berömda och kan göra till synes vad de vill.
Lyckans beståndsdel nummer två, engagemang. När man gör någonting, man koncentrerar sig, sakerna går framåt, ja, det kallas väl FLOW. Vissa dagar kan jag finna mig själv på jobbet, eller någon annanstans, och bara njuta av tillvaron pga min härliga koncentration. Jag tror också att detta är orsaken till varför hästsysslorna gör mig så gott. Det tar ofta emot att gå ut till stallet en mörk och kall kväll då tröttheten genomsyrar hela kroppen. Men alltid, utan undantag, mår jag bättre då jag kommer tillbaka från stallet. Pysslet med det stora djuret både från marken och ryggen kräver total koncentration och engagemang. Det tvingar fram lycka och får mig i balans. Och för någon annan kan t ex träning eller målning fungera så.
Lyckans sista, och absolut svåraste beståndsdel är en känsla av alltomfattande mening. Jag kan säga att jag ända fram till den här dagen inte har kommit på något knep hur man tar sig dit, förutom genom att undvika dåliga saker förstås, vilka sabbar lyckan automatiskt. Det verkar nästan som att känslan av mening kommer spontant, och ofta när man minst anar! Det sägs att meditation och mindfullness hjälper en dit, men jag har ännu inte lyckats få dessa till mina dagliga ritualer.
Tiden efter separationen var mitt livs enstaka tuffaste tid. Inte bara att jag hade så oerhört mycket att göra, saker som jag inte ens kunde eller hade gjort tidigare. Jag visste inte heller hur eller om jag skulle klara mig, ekonomiskt, praktiskt, känslomässigt. Tröttheten värkte i kroppen och varenda ledig stund fylldes med jour eller någon annan aktivitet som jag tagit på mig. Det konstiga är, att denna tidsperiod, tänkt efteråt, är en av de allra lyckligaste i mitt liv. Jag hade en ständig känsla av djup mening, och orkade engagera mig i allt och alla. Att läsa en bok tio minuter innan ögonen föll igen på kvällen var vardagslyx, en stund av djup lycka. Jag var sällan rädd, jag levde bara.
Livet och lyckan är en färskvara. Det är väl därför det finns en mening med mitt liv fortfarande, fast jag har sett, upplevt och förstått så mycket. När jag var ung, hade jag någon form av hybris och storhetsvansinne. Jag trodde mig vara riktigt bra, och bättre skulle jag bli. Numera är jag fullkomligt desillusionerad. Inte på något område kommer jag någonsin ens närma mig någon sorts världstopp. Ju mer jag lär mig desto mera förstår jag hur lite jag egentligen kan. Att leva med den här kunskapen är utmanande, och såklart har livet mist sin guldkant efter denna desillusionering.
Men jag jagar fortfarande lyckan, som en katt sin svans. När jag springer efter den, flyr den undan. Och när jag glömmer den för en stund och gör andra saker, följer den efter mig.


