SOS barnbyar

Jag öppnar min mail och ser flera brev i ”junk”. Nog är det väl förbaskat konstigt att så många afrikaner samtidigt vill donera mig flera miljoner dollars? Man kan inte förhindra det ständiga inflödet av pengar, säger vi i Finland. Dessvärre skulle inte detta inlägg handla om att bli rik, utan att donera bort lite av det goda som man har.

Att vara fattig är inte lätt, det förstår vi alla. Men att vara ”rik” är inte helt okomplicerat det heller, och att vara stormrik är tydligen en av de största utmaningarna som kan drabba en, har jag förstått.

Vårt förhållningssätt till rikedom och välfärd är otroligt tvåeggat. Hela samhället bygger på pengar. I bloggvärlden frodas ytligheten, och annalkande jul brukar ha en viss huvudapproach: konsumtion, på ett eller annat sätt. Köpa eller inte köpa, eko eller närproducerat, pynta, äta, återvinna. Vi människor består ju av materia och måste släpa runt våra fysiska kroppar. Vi kommer inte ifrån det fakta att materiella ting skänker oss glädje och tillfredsställelse, så har det varit genom hela världshistorien. Men låt oss acceptera det och ändå göra det bästa av situationen. Dock brottas många av oss med svåra skuldkänslor över att världen ser ut som den gör idag, att vi har det så gott ställt medans andra har ingenting alls.

Förra hösten fick jag ett brev, av Uno Svenningsson. Jag tror att vi var många som fick kopian, och den kom till rätt adress vad gäller mig. En resa för livet hette SVT-dokumentären, där 4 svenska artister tillika SOS-barnbyars ambassadörer gjorde en resa till Filippinerna, Manila, och bekantade sig med barnbyarnas verksamhet. Uno Svenningsson berättade om hur han med egna ögon hade sett Smokey Mountain, en soptipp som är hem för många fattiga familjer och främst barn, barn utan framtid, som inte får gå i skola och ofta är även föräldralösa, och hamnar i värld av droger och prostitution kanske redan innan puberteten. Som inte har ett tak över huvudet någonsin. På soptippen exponeras de för giftiga gaser och deras fötter får sår av glasspillror. Matsituationen är förstås eländig och hungern ständigt närvarande. Det är ett scenario som i vår värld är så absurd att det inte går att förstå.

Det verkar som att mänskligheten styrs av två huvudgrupper- den ena som krigar, bråkar, ser till sin egen nytta och fullständigt skiter i alla andra, inklusive kvinnor och barn, samt allt som är vackert i vår stora värld. En värld som borde räcka till oss alla om vi bara förvaltade den klokt. Och den andra gruppen är de som lappar, lagar, hjälper, tröstar och aldrig ger upp. SOS barnbyarna och människor som arbetar med detta tillhör den senare gruppen, den positiva kraften i världen. De har många olika lokalt anpassade projekt som stöttar familjer som har behov av hjälp, och framför allt upprätthåller de barnbyarna, där föräldralösa gatubarn får bo, och tas omhand av barnbyföräldrar, som är flera stycken i en by. Det finns barnbyar världen runt, på alla kontinenter. Jag blev barnbyfadder i Filippinerna och donerar en slant varje månad via autogiro. Det är möjligt att få ett personligt fadderbarn, men jag har i nuläget inget behov av det så jag stöttar helt enkelt barnbyn i sig.

Jag ser deras verksamhet som någonting odelat positivt och vill utmana alla som läser min blogg och känner att de vill bidra på något sätt att göra världen till ett lite bättre ställe att åtminstone googla på SOS barnbyar och läsa på om deras verksamhet, och kanske ge en annorlunda julklapp till sig själv eller någon annan.

Bara för att vi inte kan göra allt behöver vi inte låta bli att göra det lilla vi kan.

Här i Norrland har det slutligen blivit vinter och lite snö, inte bara frost. Dags att börja skrapa bilrutorna.