Jag har förstått att jag är lyckligt lottad. Hos mig är nämligen känsla och förnuft goda arbetskamrater med varandra. Jag behöver sällan gripa in och agera som domare för dem, eftersom de sköter det där helt själva. Och det förstår jag väl, eftersom båda är schyssta typer. Känslan är i högsta grad levande, oftast medkännande och varmhjärtad. Ändå förstår hon att även förnuftet har ett ord med i spelet, och lyssnar gärna till hans goda råd.
Vad gäller förnuftet då, så är han fullkomligt rimlig, oftast rentav klockren, i sina bedömningar. Han har inget behov att lägga sig i och kontrollera allt, utan är ”stora linjernas” person. Samtidigt har han även förståelse för känslan, låter henne leva ut inom rimliga gränser och kastar sig ut i det okända ibland.
En problematisk situation finns dock, och det är när känslan börjar leva helt sitt eget liv, stökar, bråkar och gråter, och förnuftet står bredvid och skakar på huvudet, tittar vädjande på mig och säger:” Jag har ingenting med det där att göra.” Och sen drar han till garaget eller någon annanstans och lyser med sin frånvaro, tydligen bär han på någon sorts konflikträdsla ändå. Jag har försökt uppmuntra förnuftet att ta en mera aktiv roll i dessa situationer, styra upp och förstå att han faktiskt också har ett ansvar här, och att han rentav måste ta styrningen. Det har haft viss effekt även om jag fortfarande har en del att jobba med.
Jag har dock i färskt minne en mindre konflikt mellan känsla och förnuft. Det var när jag skulle sälja mitt hus där jag bott i 8 år med mina barn och som jag älskade. Känslan hade blivit kär i en man och förnuftet godkände detta med god marginal. Det var en bra karl helt enkelt. Och eftersom karln var jordbrukare, var enda alternativet för mig att flytta till hans gård, om man nu inte ville vara särbo, vilket vi inte ville. Så det var bara att sälja huset. Så fort känslan började lipa, påminde förnuftet henne om att det här skedde för hennes egen kärleks skull. Dessutom, påpekade förnuftet, var det faktiskt rätt befriande att slippa pelletspannan och all renovering i den åldersstigna kåken. Känslan fick snällt hålla tyst men hon snyftade i smyg länge, länge. Det hände dessutom att hon vid ett par tillfällen anklagade förnuftet för att vara dum i huvudet, och även förnuftet började tvivla på sig själv. Nu har de lagt konflikten på is, och förnuftet påpekar att huset nu faktiskt är sålt, och det bor nya människor där så det är ingen ide att fortsätta på det här spåret.
Så länge var allt frid och fröjd. Men häromdagen blossade det upp en ny konflikt! Jag skulle nämligen byta bil. Jag behövde en något större bil, en tryggare pendlingsbil, eftersom jag pendlar 6 mil dagligen. Och jag ville ha en dieselbil. Och min bil hade redan gått 10000 mil och var 5 år gammal, så det var dags. Så när bilförsäljaren ringde, var jag glad, och ingen av oss hade räknat med problem av något slag. Allra minst att det skulle vara känslan som skulle sätta sig på tvärsen!
Hur mycket kan man inte älska en sådan här liten manick? Den har ju för sjutton en själ! Den har varit med mig under den mest händelserika perioden i mitt liv. Den har aldrig krånglat, inte en gång. Den har bara svikit mig en gång, och det var mitt eget fel, eftersom jag inte hade förstått då hur lätt den var, men även då räddade den mig med sitt anti-sladdsystem. När jag kör den vet jag var jag har den, vi är som ett, en enhet. Jag trivs med den och den trivs med mig.
Med en klump i halsen och tårarna i ögonen snubblade jag ut ur bilaffären. Bilförsäljaren strålade som en sol och undrade nog vad det var med mig. Jag suckade tungt och sade, ja, ”Sälj den till någon snäll människa.” Det lovade han gladeligen att göra!
De nya nycklarna kändes tunga i handen. Jag ska nu mobilisera både känsla och förnuft för att lära mig älska även den här. Och köra tryggt och bra.
Konflikten mellan känsla och förnuft är direkt synlig i alla förråd och utrymme där man sparat all världens skräp. Ja det är bara att erkänna att mycket är skräp som man sparat bara för att "det kan komma till användning-någon gång".
Jag har också gått i lite bilbytartankar och känslan att jag skulle vilja behålla den gamla har infunnit sig. Jag hoppas verkligen att förnuftet får råda om det blir aktuellt med ny bil och att jag då verkligen inte stoppar in den gamla i något garage
Undrar egentligen vad det beror på att man har så svårt för att göra sig av med sånt man inte längre egentligen behöver? Det ligger ju ändå där och bara skräpar och varje gång man städar flyttar man runt det.
Din nya bil är en tjusig liten sak,jag lånade en dieselbil för ett tag sedan och blev väldigt överraskad över den låga bränsleförbrukningen samt den sega motorn. I stigningar drog den så fint.
Ni kommer nog snart att bli goda kamrater till varandra,den nya bilen och Du:)
Fd
Som ying och yang, ungefär. Så fint du beskriver två av dina personligheter och dessutom som hon och han.
Nu ska jag skrolla ner på din blogg, läsa och lära, njuta och bara vara.
Trivs redan riktigt bra här inne 🙂
Karin
Vad trevligt att höra, välkommen!
Jag förstår dig så väl. Jag har gått gråtandes från en bilfirma en gång då min golf skulle bytas till en större bil i samband med mitt barn nr 2, bagageluckan var då i minsta laget för en liggvagn. Men det var många minnen med den bilen. I några år efteråt så höll jag koll på var den var tom. En bilstalker 😉
Jag tror att alla har något slags personligt förhållande till något fordon man ägt. Jag köpte min första MC 1982,under några år efter att jag sålt den höll jag koll på den men sedan glömdes den bort tills jag idag genom Ditt inlägg kom att tänka på den och eftersom jag minns reg-numret än idag var det att gå in på trafikverket och kolla om den fortfarande "levde". Gissa om jag blev glad då jag såg att den till och med fortfarande var i trafik och besiktigad i april i år.
Fd
Hejsvejs. Kan verkligen känna igen mig lite, inte för att jag skaffat ny man utan trivs ypperligt med min Rantafar från Jeppis. Nej mera då det där med bilen , hade det inte varit för just Rantafar så hade jag nog suttit å kört min gula passat som jag hade när jag tog körkort för 100år sen (känns så iafall…)
Men huset som vi byggt sålde vi för åtta år sen och det var vi så färdig med och överens om att sälja att vi nog mest bara var lyckliga.
Hade bott på landet i 30år och när vi blev sjukpensionärer hade vi ju blivit folkskygg där i skogen,
och säkert rätt konstiga också.
Vi typ slängde pil i den svenska kartan och hamnade från Timrå till Nordmaling, köpte ett radhus vid havet och trivs precis som fiskarna i havet.
Vi har grannar som är pratsamma och toksnälla.
Vi har ungarna 3st överallt i Sverige att hälsa på, vi har 3st underbara barnbarn 8-3-1år.
Varför jag sitter å skriver allt detta 04:07 vet jag inte men det blev bara så…
Tjingelingen från Rantamor.
Så bra du beskriver dilemmmat man råkar ut för lite då och då. Det gäller ibland att stålsätta sig, så man inte väljer fel….men hur kan man vara säker på vad som är rätt? Kul med en ny blogg att läsa i. Åtekommer gärna. Ha en mysig advent