Så tänkte jag när jag kom hem kl 22.30 igår kväll, trött men ack så lycklig! Det kändes som vanligt motigt att fara till markarbetsträningen. Jag kände mig lite kymig till mods. Tänk om det ändå skulle gå dåligt? Om jag inte skulle klara av att rida bra och hjälpa hästen?
Det är någonting i skräcken och glädjen som ligger nära sammanbundet. För nästan aldrig är jag så förbaskat glad och upplyft, ja upprymd, som när jag kommer från just hoppträningen! Till skillnad mot för några veckor sedan har jag dessutom börjat rida. Min stora fina häst måste ridas ihop, bit för bit, och då blir hon riktigt fin! Att hon är snäll och schyst räcker inte, hon måste framåt för att det ska bli vettig hoppning av det hela…
Det går nästan bättre när man höjer hindren lite, jag tror att det var kring 60 cm igår. På tredje hindret ser man det hemska fenomenet då galoppen är dålig och jag sitter på halsen och håller andan och väntar på att hindret ska komma, motsats till ridning. Sen går det bättre även om vi kommer lite i otakt till kombinationen, hästen räddar allt. Och sista hindret ser ju ut lite som… ja, hoppning!