Min åsikt är att alla män och kvinnor oavsett åldern borde vara rädda om och ta hand om sitt utseende. Om ni undrar varför, så är bästa svaret jag kan ge att det är bara en förlängning av åsikten att alla borde ta hand om sin personliga hygien.
Men jag måste medge att mina 25+ timmars arbetspass utgör en ordentlig utmaning för denna ambition.
För det första de vita sjukhuskläderna. Urtvättade tröjan och illa sittande byxorna, för inte att tala om den för stora läkarrocken, kunde få vem som helst se spökaktig ut. Överallt hänger det sökare och telefoner i en sådan mängd att kläderna nästan tänjs ut till marknivån. Mitt på huvudet sitter läsglasögonen, inskaffade pga allmer avtagande närsyn, för att jag ska hitta dem genast då det väl krisar till. Glasögonen gnuggar upp mitt fjuniga pannhår och får mig likna ett piggsvin.
Mot slutet av kvällen börjar dagens makeup ge upp. Att tvätta bort den helt är riskabelt med tanke på att det grånande spöket i spegeln kunde därefter se ännu glåmigare ut. Men att lägga en ny krigsmålning på kvällen, just innan eventuella sömnen, kommer inte heller i fråga. Oh vad karlarna har det enkelt. Tur att jag inte (ännu) behöver bry mig om rakning i alla fall.
Att duscha som jour lockar mig inte, hemska tanken. Om sökarna börjar yla just när man bäst står och sjunger i duschen, finns det en risk att jag får en trauma som blir omöjlig att bota. Så jag står ut och springer i duschen morgonen efter, så fort jag blivit av med mina jourattiraljer.
Slutligen problemet att tillbringa ett helt dygn inlåst på en avdelning där det knappt finns ett fönster, och följdaktligen kan det väl gå ett dygn utan att man har en aning om vad det är för väder utanför. Jag äter mina lunch och middag, och kanske lite godis emellan för att helt enkelt stå ut, men känslan man får är inte precis den fräscha, hälsosamma, uppfriskande som man kan uppnå efter en promenad eller en ridtur. Nej, känslan man får är, att man är tjock, blek, försoffad och totalt instängd.
Inatt när jag kröp ut ur min håla, bara med ett seende öga dessutom (hade tagit bort kontaktlinsen innan sömnen) var jag allvarligt talat rädd för att skrämma någon som skulle få syn på mig. Tur att föräldrarna inte brukar vara uppe den tiden på dygnet- mina arbetskamrater borde väl ändå känna igen mig. Det som oroar mig är, om jag så småningom blir mitt ”jour-jag”, i andras ögon och mina egna. Tänk om jag blir detta spöke även när jag inte går jour, på jobbet, och kanske även hemma! Då vill jag i alla fall med mina sista krafter påminna er om att det inte var frivilligt!
Idag tömkörning igen. Rätt avslappnad och lösgjord häst på en lång lina, hon gjorde allt precis som hon skulle! Skritt, trav och galopp, och bara lite bus i galoppen. Vi var såå glada!
Och hon är ju alltid snygg, tröstar jag mig. Hon får vara snygg för oss båda.