När det börjar växa spindelnät på sadeln vet man att någonting har varit riktigt på tok. Och det har det ju varit! Tre långa, hemska månader har gått sedan min häst fick den nästintill värsta diagnosen som man kan tänka sig för en häst, om man nu bortsett från de direkt dödliga åkommorna förstås. Fång, denna djävulens sjukdom, vad är det bra för frågar jag bara. Hela sommaren har farit iväg, den härliga varma sommaren utan att jag fått så gott som ta ut min häst från hagen. Och nu har vi, mest jag och Lis-Marie, men även Camilla, under de senaste två veckorna börjat ta ut henne, på allt längre promenader och tömkörningspass, och att hon har mått bra av det råder ingen tvekan om.
Det stora jobbet har förstås min man gjort, som utfodrat henne alla dessa månader mer eller mindre helt själv.
Och idag var det dags, så hade jag bestämt. Dags att sitta upp och ta det första trevande skrittpasset. Jag var så rädd att hon skulle kännas halt eller ojämn på något vis, eller så som hon gjorde i våras- konstigt trög men inget man riktigt kunde sätta fingret på. Nojade mig också över att tre av hovarna var lite varma, och vänster bak var iskall (har aldrig känt efter så noga som nu…)
Men, hon dansade fram!
Jag hade glömt hur himla fin hon är!
Stackars ni som går, joggar, släpar på era hundar, cyklar eller tar er fram på något annat sätt än på en häst överhuvudtaget. För ni ska veta att det här är livet!