Första hästen i mitt liv hette Kapota, en fux med ljus man. Jag vet inte om hon var en finsk häst men hon måste ha haft mycket kallblod i sig. Jag var inte alls intresserad av hästar eller ridning men min bästa vän var väldigt envis och tvingade mig att följa med till stallet 1984 och jag lovade prova ridning en gång. Jag hade inte en tanke att det skulle vara någonting för mig och det hela kändes mest jobbigt, men vilken upplevelse! Jag hade aldrig i mitt liv upplevt någonting så häftigt! Jag var fast, det var som en drog. Kapota var första hästen jag red, första hästen jag travade, första hästen jag galopperade, och första hästen jag ramlade av. Hon var snäll men så här i backspegeln kanske inte alldeles pålitlig med en nybörjare. Hon var ganska gammal och skabbig och efter något år skickades hon till slakt, så fick jag höra. Jag var 11 år och ledsen.
Den tiden (tidigt 80-tal) var inte ridsporten så stor i Finland och jag fick rida hästar som var alldeles för stora, svåra och vilda för mig. Jag ramlade av flera gånger och blev lite rädd, ffa för galoppen. Hästen som hjälpte mig ur detta hette Nice and Easy, kallades Nasse, en svart valack som levde upp till sitt namn. Han var sur i boxen men fantastiskt snäll att rida, duktig också med bättre ryttare. Han fick mig släppa rädslan och fortsätta rida vidare, och än idag är jag tacksam mot honom.
När jag hade blivit lite duktigare red jag ofta en skimmelvalack som hette Dana Blue. Han var alltigenom trevlig och gjorde mig så lycklig! Fortfarande 30 år efteråt minns jag honom som från igår.
Jag och min bästa vän (alltid tillsammans, ja) bytte sedan mot ett mera välorganiserat stall, men fortfarande var det storhäst som gällde. Deras hästar var som robotar, i positiv mening. Kasan och Moritz lärde mig rida, utan stigbyglar hållande fast i sadeln, för vi red alltid utan stigbyglar, det såg vår stränga ridlärare till att vi gjorde. Så småningom kunde jag även släppa sadeln. Hästen jag hoppade för första gången hette Lacoda, och jag lärde mig till och med njuta av Kapo, en lite svårare och hetare drömhäst som var kritvit. Min favorit var dock Ceres, en ljusbrun valack som alltid var lika rolig att rida med.
Vår ridlärare blev med tiden alltmera sadistisk och vi bytte till ett ponnystall. Oj vad duktig man kände sig på ponny! Detta stall var försäljningsstall och hästarna kom och gick. Min första skötponny hette Bay-Boy och aldrig har jag älskat en häst som honom. Han var fin att rida också. Tyvärr blev han sur på ridskolan, och utvecklade någon form av sadeltvång, och såldes vidare. Min nästa skötponny hette Kotimäen Helene, född -82, ett stickelhårigt new forest-sto. Hon var envis som jag men vi hade det mycket roligt tillsammans. Nämnas kan också store svarte Danske, som jag red mycket barbacka på, och Lindebolets Khili, en fin skimmel connemara, som jag lärde mig hoppa lite större hinder med.
Jag skötte sedan russen Dina ett tag men hon kändes lite väl liten även om hon var trevlig att rida också. Jag skötte ett antal hästar och ponnysar av och till men visste inte riktigt vad jag ville.
Efter en paus började jag igen, jag var nu äldre tonåring och ponnyåren var över. Jag började på ett häststall, och även om det utmanade mig som ryttare så var det enda rätta kände jag. Jag kunde i och för sakna ponnysarnas bus någon gång.
I det nya stallet fanns många oerhört fina hästar. En jag aldrig kan glömma var ett ljusbrunt sto som hette Melbourne, en häst som dansade fram. Hon bröt senare benet och fick avlivas. Jag red mycket tröga Kreton, fuxvalack som väl egentligen var en ganska fin häst, och hans motsats, det eldiga stoet Idera som var lätt och het. Sen flyttade jag till Sverige och tio år hästliv försvann.
Som 29-årig tvåbarnsmor började jag rida igen. Min kompis Anders ”Igelkotten” Fredriksson tvingade mig. Den här gången började jag på Vännäs Ryttarförening. De hade också många trevliga hästar som jag borde nämna allihopa! Jag hade Izabella på hoppsatsningen och snart blev hon ”min häst”. Och fast hon var så sur på ridskolan så finns det ingen häst som är snällare, mildare och mera lyhörd än just hon, när hon får komma till lugn och ro. Jag hyrde henne sommaren 2006 och kom henne oerhört nära, hon ville verkligen vara min häst. Hon är kvar på ridskolan än.
Under hyresperioden lärde jag känna Pia och fick till hösten 2006 en enastående möjlighet att få hennes gamle Pireus ox som foderhäst. Han var skimmelvalack, kunnig, och snäll. Det var med honom jag tävlade för första gången, dressyr LB. (klubbtävling, eftersom han var triangelmärkt.) Jag hörde häromdagen att han fick flytta till de gröna ängarna i helgen, 24 år gammal.
Efter min sista graviditet började jag återigen på ridskolan, och när jag minst anade, så hände det. Jag träffade mitt livs kärlek, Payment. En högrest mörkbrun varmblod född -92, efter Strong Statement xx, (jag har senare förstått att han lämnade fin avkomma). Payments matte var gravid och han lånades till ridskolan en period. Det finns ingen annan häst som Payment. Gentleman ut i hovspetsarna i alla lägen, med världens mjukaste galopp. Jag har ridit många hästar men ingen som han. Jag var tvungen att sluta på Vännäs ryttarförening eftersom jag bara saknade Payment och det kändes ingenting att rida någon annan häst. Jag flyttade till Hippologum i förhoppning att återfinna någonting motsvarande och såklart var jag tagen av deras 25 väl utbildade hästar varav de flesta också hade fin stam. Jag älskade Zandro och det gjorde många andra med mig, Erona och Cassiopeia glömmer jag aldrig, inte Lucifer heller. Någon som Payment hittade jag inte, förstås, men livet hade någonting annat i bakfickan. Jag hittade Magic! Jag var rätt ensam att älska honom så mycket som jag gör, eftersom han är en ganska alldaglig, lugn, nästan trög, mörkbrun valack med spatt. Han passade dock mig och med honom har vi tävlat både dressyr och hoppning (50 cm). Jag drömmer än idag att han får komma till mig som pensionär, men ännu vill inte Hippologum sälja honom.
Det fantastiska är att Payment hamnade i LAs kompis mammas ägo, och jag fick träffa honom igen 2012 och red honom regelbundet som medryttare tills jag köpte egen häst! Sista gången red jag honom efter midsommaren 2013. Det var en fantastisk sommartur, Payment var pigg och vi flög fram på skogsvägen. Då hade hans ink redan förvärrats och efter några veckor fick man ta bort honom. Även om det var enda rätta grät jag. En sådan häst får jag bara träffa en gång i livet.
Hästar som jag bara ridit enstaka gånger men ändå minns är Call Me Hector, en torihäst i Åbo som jag råkade få som ”partner” på kandarkursen sommaren 2008. Han var fux, stor som få, jag kände mig nästan rädd för honom i boxen då hans ben var som trädstammar och han hade när som helst kunnat mosa hela mig med sin hovspets. Det konstiga var att han trots sin storlek var oerhört lätt och skön att rida! Därtill välutbildad och lydig. Tack för kursen, jag fick mycket för pengarna!
Att rida alla Pias hästar har gett mig en ny dimension i tänket- hur ska det egentligen kännas då man skruvar upp nivån till det högre? ”Kruttunnekänslan”- fast hästen är snäll…
Oktober 2012 köpte jag min egen Yade, och hon är förstås en av mitt livs hästar. Jag hoppas att vi har många år kvar tillsammans, hon har lärt mig så mycket och vi har haft det så roligt. Och jag är så tacksam!
(Jag och Hector i Åbo 2008). Bild A. Saario