En uppfriskande modebok!

Intresse föder intresse, och efter att jag läste Martina Bonniers Fashionista har jag blivit mera och mera intresserad av mode. In my own way.
På bokrean hittade jag en uppfriskande bok, skriven av en rejäl dam som inte är rädd för att säga vad hon tycker, Camilla Thulin!
 
 
Spontant känner jag glädje och samförstånd när jag läser hennes bok. Hon är en framstående kläddesigner, känd för sina underbara kvinnliga klänningar, och har därmed inte bara åsikter, utan också kunskap.
Var ska vi börja? Ålder? -Våga bli medelålders eller gammal, du har redan varit ung! 
-Det finns lika många gamla vackra som unga fula. 
-Det finns lika många unga vackra som det finns gamla fula.
-Ålder har ingenting med skönhet att göra.
-Rynkor är fint!
…Och vikt… -Skönhet har inget med storlek att göra. Håll den vikt du trivs med, oavsett vad omgivningen säger.
-Bli vän med dig själv!
-Acceptera din kropp!
Camilla Thulin undrar varför allt flera smarta, helt normalt funtade skandinaviska kvinnor väljer att skönhetsoperera sig och frivilligt efterlikna monsterkvinnan Donatella Versace, och det undrar jag med. Vem vill se ut så, förutom att det är fult, så ser man ju ut som att man har alla komplex i världen.
Att acceptera de gråa stråna kan jag väl också köpa, dock tycker jag att jag själv har för mycket grått hår för att det ska vara fint eller ens charmigt.
Hon är less på att de flesta kvinnor klagar på sin alldeles normala, fina, friska kropp som fungerar klanderfritt i alla avseenden. Varför inte vara tacksam i stället för att ständigt gnälla över ett par extra kilon? (Eller, som hon påpekar, vem vill se ut som stackars sönderbantad Victoria Beckham?)
Hon påpekar också, i egenskap av sömmerska, att det är lika bra att acceptera sin storlek och köpa den storlek som passar bäst, i stället för att försöka tränga sig in i ett för litet plagg. Vem bryr sig om en siffra? Tackar för det.
Hon avhandlar hudvård och sminkning med handfasta tips och bilder. Även tips på hennes favoritprodukter finns med. Hennes åsikt är att en äldre kvinna behöver mera smink än en ung kvinna.
Underkläder tas upp också, och det på ett mycket sakkunnigt sätt. Märken som återkommer är Maidenform och Spanx, har ni hört talas om gördel och midjeformare?
Thulin är förespråkare för kvinnlighet, det är naturligt för henne att bära långt hår och dramatiska klänningar. Sådan är jag själv också så jag har mycket lätt att förstå vad hon pratar om. Hon kritiserar trenderna att kvinnorna ska klä sig som män (ja, precis!) eller som småflickor. I boken visar hon upp fantastiska klänningar i lite olika stilar. Jag kan inte se mig mätt på dem!
Medans många andra modeskribenter utgår från ständigt pågående förändring och förnyelse, tycker Thulin att man helst ska bygga upp sin egen stil och hålla fast vid den. Den inger trygghet åt andra människor och åt en själv, och blir som ett ”varumärke”.
Camilla Thulin låter dock sina kläder gå runt och rensar regelbundet i garderoben. Medans Martina Bonnier verkar spara alla sina kläder i formalin som museumföremål (pga ”starka personliga band”) har Thulin helt osentimentalt förhållningssätt till sina kläder. In med nytt först när det gamla är ute!
Hon satsar mera pengar på sina skor och väskor, och ser dem som livstidsinvesteringar. Kläder, i synnerhet basplagg, kan gärna vara billigare för henne.
Ett mycket bra tips från henne, åtminstone för dem som bor i större städer, är att köpa dyra märkeskläder second hand! Det finns sk kommissionsbutiker, där säljaren får betalt först när varan är såld. Priset kan gå att förhandla, och man är rätt skyddad mot felaktig prissättning och kopier, i och med att butiksinnehavare brukar vara proffs. Däremot så sågar hon helt t ex Myrorna vad gäller klädrecycling, och där kan jag bara hålla med. Fantastiska överpriser är regeln!
Vintage ska vara minst 30 år gammalt, allt annat är second hand. Men det finns en poäng med att köpa fina märkeskläder second hand, inte minst därför att de har så fint hantverk och hög kvalitet att de är tacksamma objekt att användas om och om igen. Vi som inte har så stor budget kan då dra nytta av dem som kan shoppa bekymmerslöst (och ofta shoppar för mycket) och tröttnar på sina gamla plagg.
Denna fina bok rekommenderas varmt av mig och finns att låna hos mig.
 

Adjö mode!

Jag börjar vara klar med mode för den här omgången. Om modet är klar med mig är jag mindre säker på. Jag har lärt mig mycket under resans gång. Om mode och trender, men även som en klok läsare påpekade, om mig själv. Genomgång av mina garderober och smyckeskrin har varit en resa till mig själv.
Det finns ju inget ont i mode i sig. Modet finns och kommer alltid att finnas, oavsett om vi vill det eller inte. Orättvisorna i världen är omåttligt stora, och att några människor använder en förmögenhet på kläder och accessoarer är ett av de mindre problemen. Hellre kan vi bekämpa de enorma industrierna av krig, porr och droger istället.
Min budget på liv och leverne går inte att förstå av en som bor i ett U-land. Jag köper jackor och skor för tusentals kronor medan en annan hade varit glad åt en smörgås. Är jag mindre syndig och moraliskt skyldig än den som investerar hundratusentals eller miljoner kronor i sina outfits? Hur mycket får vi spendera på oss själva? Hur mycket borde vi ge bort? Och vem bestämmer det?
Varför känns det fulare för många att köpa kläder och väskor än en träningscykel, böcker, tavlor, golfklubbor eller en ny bil? Att investera i utseendet i stället för t ex ett sportintresse?
Jag tror att det beror på att en äkta fashionista alltid på något sätt måste vara lite självupptagen. Tänkandet går hela tiden ut på Hur ser jag ut? Hur ser andra ut? Jämföra… Golf kan man ju spela bara för att det är så himmelens kul! (Har jag hört, inte spelat.)
Jag kan tänka mig att det är roligt att bygga upp en garderob och hitta sin egen stil. Det kan vara som en hobby ett tag. Men människolivet är långt. Åren är för många. Garderoberna måste svämma över många gånger om. Att ha mode som ett stort intresse hela livet får mig befara att man har missat någonting annat (men jag vet inte om jag har rätt i detta påstående!)
Jag läste från boken Den mörka hemligheten (Dan Josefsson- Egil Linge) att ett ovårdat yttre är en signal: kom inte nära mig. Det intressanta är, att enligt författarna skickar ett ytterst, ytterst välvårdat yttre ut precis samma signal som sin motsats: kom inte nära mig! Det vill säga, båda ytterligheterna fungerar enligt samma psykologisk mekanism, med syfte att skapa avstånd till medmänniskorna. Intressant, vad.
Den dagen vi dör, får vi inte ta med oss någonting till den andra sidan. Hermesväskorna och Armanikavajerna har inget tillträde till himmelriket. Med oss har vi bara vår odödliga själ. Det kan ju trösta, att åtminstone väskan kan eventuella arvtagare sälja, och leva gott på pengarna. Men var det verkligen värt det?
Det finns många människor som just idag skulle ge allt de äger, och då menar jag allt, om bara de själva eller deras barn blev friska från en livshotande sjukdom. I sådana lägen ser man väldigt tydligt vad en Hermesväska är värd- ingenting alls!
När jag tänker på vad jag menar med en underbar människa, tänker jag inte på en så snygg, stilren och välklädd människa som möjligt. Jag tänker på en människa som har ett varmt hjärta, som behandlar alla sina medmänniskor schysst och likadant utan baktankar om egen vinst. En som är beredd att förlåta och förstå. Som ger från sitt eget utan förväntan om eventuell gentjänst. Som har så mycket kärlek att han/hon inte behöver snåla med den alls. Som skulle ge sin Armanikavaj till en som fryser på gatan. Det är äkta skönhet hos en människa.
På bilden finns en av de snällaste och finaste människorna som jag känner.