Överlevarna av Alex Schulman

Överlevarna är den första fiktiva boken skriven av Alex Schulman. Det vill säga, de tre pojkarna i familjen styrda av två dysfunktionella missbrukarföräldrar har bytt namn. Och en del av händelser är tydligen inte autentiska.
 
 
Schulman har höga ambitioner, han vill måla en tavla med orden och bygga en intrig som slår alla med häpnad. Och visst, han är en begåvad skribent så han om någon ska försöka!
Jag känner vid det här laget familjen Schulman rätt väl. I en given situation kan jag nästan gissa hur var och en kommer att reagera och hur situationen utvecklas. Betyder det att jag fått nog av familjen? -Verkligen inte! Trots allt det hemska kan jag inte få nog av dem, jag skulle kunna läsa tio böcker till, varför?? Jag tror helt enkelt att Alex Schulman skriver så ärligt, reflekterande och autentiskt, utan det minsta offermentalitet trots att han som barn måste ha farit förfärligt illa, att det i sig är beroendeframkallande. Han fångar varenda liten nyans av tillvaron på ett så levande sätt att det känns som om man själv stod där bland familjen. Jag känner ingen annan som i skrift kan beskriva sin familj som han. Han nådde denna nivå av ärlighet i ”mammaboken” Glöm mig.
Jag slukade även boken Överlevarna. Men inte på grund av de nya litterära ambitionerna, utan bokens utbyte var precis den samma som de tidigare böckernas: beskrivning av den dysfunktionella familjedynamiken. Inga skrivtekniker och litterära tricks kan tillföra den någonting ytterligare. Som att försöka dekorera ett mäktigt naturobjekt såsom ett fjäll eller en fors med serpentiner och ballonger för att göra det finare. Låt det vara, det är perfekt som det är.
Om Schulman klarar av att förnya sig som författare och ta ett steg från familjen får framtiden utvisa. Kanske kan han även hitta ett annat genre såsom att skriva tal eller opinioner, för att skriva, det kan han. Och då menar jag inte någon sketen mobbarblogg som han tidigare har haft, utan någonting värd hans litterära förmåga.