Etikett: Alex Schulman

Överlevarna av Alex Schulman

Överlevarna är den första fiktiva boken skriven av Alex Schulman. Det vill säga, de tre pojkarna i familjen styrda av två dysfunktionella missbrukarföräldrar har bytt namn. Och en del av händelser är tydligen inte autentiska.
 
 
Schulman har höga ambitioner, han vill måla en tavla med orden och bygga en intrig som slår alla med häpnad. Och visst, han är en begåvad skribent så han om någon ska försöka!
Jag känner vid det här laget familjen Schulman rätt väl. I en given situation kan jag nästan gissa hur var och en kommer att reagera och hur situationen utvecklas. Betyder det att jag fått nog av familjen? -Verkligen inte! Trots allt det hemska kan jag inte få nog av dem, jag skulle kunna läsa tio böcker till, varför?? Jag tror helt enkelt att Alex Schulman skriver så ärligt, reflekterande och autentiskt, utan det minsta offermentalitet trots att han som barn måste ha farit förfärligt illa, att det i sig är beroendeframkallande. Han fångar varenda liten nyans av tillvaron på ett så levande sätt att det känns som om man själv stod där bland familjen. Jag känner ingen annan som i skrift kan beskriva sin familj som han. Han nådde denna nivå av ärlighet i ”mammaboken” Glöm mig.
Jag slukade även boken Överlevarna. Men inte på grund av de nya litterära ambitionerna, utan bokens utbyte var precis den samma som de tidigare böckernas: beskrivning av den dysfunktionella familjedynamiken. Inga skrivtekniker och litterära tricks kan tillföra den någonting ytterligare. Som att försöka dekorera ett mäktigt naturobjekt såsom ett fjäll eller en fors med serpentiner och ballonger för att göra det finare. Låt det vara, det är perfekt som det är.
Om Schulman klarar av att förnya sig som författare och ta ett steg från familjen får framtiden utvisa. Kanske kan han även hitta ett annat genre såsom att skriva tal eller opinioner, för att skriva, det kan han. Och då menar jag inte någon sketen mobbarblogg som han tidigare har haft, utan någonting värd hans litterära förmåga.

Alex Schulman- kappläsning

Nu läser jag ju i alldeles fel ordning. Jag började med ”mammaboken” Glöm mig, vilket gjorde att jag fick inre tvång att fortsätta med de andra böckerna. 
Således tog jag mig an ”pappaboken” Skynda att älska efteråt.
 
 
Boken har bra titel, och fint omslag. Tyvärr så är det pappabokens höjdpunkt. Tur att jag inte läste denna bok först, annars hade jag kanske inte fortsatt med de andra.
Schulman skriver helt ok och jag känner igen hans stil. Men boken haltar av andra anledningar, vilka jag förstår eftersom jag läst mammaboken.
För det första, varför blir en till synes välbalanserad man i yngre medelåldern så förkrossad när hans gamla och sjuka pappa går bort, att han måste totalförtränga det i 5 år. En hund begraven. Sedan tycker jag att sonen skriver om sin pappa väldigt idealiserande. För vem som helst vuxen läsare blir det ju snabbt solklart att pappan som beskrivs i boken (det här är en roman) inte har förutsättningar att fungera som en stabil förälder och rollförebild. Med en trygg och balanserad mamma i familjen hade han i bästa fall kunnat bli en lite komisk, välvillig och tokig- med Schulmans ord anekdotisk- bakgrundsfigur. Varför säger jag så? Ja, hans förmåga att sätta barnens behov framför sina egna, att se på verkligheten någorlunda objektivt och att kunna hantera sina impulser såsom sorg men framförallt vrede, är mycket låg. 
Och då kommer nästa fråga- var är mamma? Hon nämns både här och där, men man vet aldrig var hon står känslomässigt. Det är så att man anar ugglor i mossen. Det här är en roman, och vi behöver inte uttala oss om människor som funnits på riktigt. Men varför skriva en så ärlig och plågsam roman, om man inte är ärlig fullt ut? Svaret vet vi, mamman levde ännu och Alex Schulman var uppenbart inte redo för uppgörelse med henne. Pappaboken har säkert fungerat som ett förarbete för mammaboken.
 
Nästa boken, den efter mammaboken, heter Bränn alla mina brev. Där grottar vi ner oss i fenomenet Sven Stolpe, morfadern, även han här en romanfigur. Urondskan. Jag medger att det finns någonting djupt kusligt över denna figur, och Alex Schulman beskriver det mästerligt. Jag tror att det är någonting med att han är så oberäknelig. Han tar ju t ex inte helt avstånd från sina barnbarn, utan kan till och med visa vänlighet och intresse. Men man vet aldrig! Andra gånger är han inte vänlig alls, och vänlighet kan också skifta till sin motsats när man minst anar, fort. Det hade varit lugnare att förhålla sig om han alltid hade varit reservationslöst avståndstagande eller elak. Bevisligen är han, enligt romanen, också kapabel till att gå över gränserna, vilket gör skräcken större. Det kan handla om liv och död.
Boken är närapå obehaglig, så att man inte vågar läsa vidare. Utan att drista sig till alltför livliga spekulationer kan man nog gissa att det har varit, och fortfarande är, många kvinnor som sitter fast i ett destruktivt förhållande utan att kunna ta sig ur. Och det finns säkert många män också, som inte tycks ha något val. Hur jobbig jag själv än är som partner så hoppas jag att jag aldrig går över just den ultimata gränsen, att jag fråntar min partner sin rätt att lämna mig. Att jag alltid vet, att min partner är med mig för att han vill det, inte för att han direkt eller indirekt är tvingad till det. Jag anser att ta ifrån den andra sin frihet att bestämma över sitt eget liv är ett grundläggande brott mot mänskligheten, vad än motivet må vara. Såklart behövs det alltid två till tango, men det är bara att inse, att inte alla relationer bygger på ömsesidig frihet.
 
Efter dessa två böcker tänkte jag faktiskt att nu får det vara nog med Alex Schulman, och boken om hans fru tänker jag inte läsa. Men nu utkommer här i dagarna en ny bok om hans syskonrelationer, om än i roman/fiktionsform, och jag blev nyfiken igen. Troligen kan jag inte motstå den.
Att Alex Schulman är en etablerad författare som man ska ta seriöst, finns det ingen tvekan om. Det märks också en tydlig utveckling i hans författarskap och jag tror att han kommer att kunna förnya sig eftersom. Han kommer troligen inte att bli fast i familjeträsket för resten av livet, vad gäller romanskrivandet. Däremot så tvivlar jag på, även om det inte är min sak, om han någonsin kan lyckas bli hel efter en sådan uppväxt. Det är uppenbart att hans elakhet som bloggare och mediaperson beror på att han är så skadad från början. Det är mycket svårt att reparera en sådan tidig och djup skada, även om man naturligtvis inte kan säga att det är helt omöjligt.
 

Kovändning av mig, Alex Schulman

Jag har aldrig gillat Alex Schulman och jag har gått omvägar så fort jag sett hans namn någonstans. Jag har inte tyckt om hela familjen med respektive och fd sådana helt enkelt. Allt jag sett Alex Schulman har skrivit har varit elakt och negativt.
Men bokens ”Glöm mig” presentation var till sist alltför lockande. Jag bestämde mig att ge Alex Schulman en chans.
Åsa Linderborg har recenserat boken Glöm mig när den var färsk (2016). Hon skriver att hon hela tiden hade velat fara fram med en rödpenna och ta bort små ord och upprepande adjektiver. Det känner jag inte alls igen, och ändå är jag rätt känslig för dåligt språk. Linderborg har ju själv skrivit en liknande barndomsberättelse (Mig äger ingen), och känner alltså igen problematiken, dvs dysfunktionell familj- i båda deras fall förälderns alkoholism. Hon sträcker sig så långt som att kalla boken riktigt bra, men påpekar dock att den är ingen stor litteratur.
Även jag, och många med mig som också vuxit upp i dysfunktionella familjer, känner genast igen sig. Medberoendet, rädslan, ångesten, den tillfälliga tryggheten och glädjen. Tilliten och åter besvikelsen. Skulden och skammen.
Jag kan inte ha synpunkter på innehållet i Schulmans bok. Denna är hans berättelse. Men vilken berättelse. Han har lyckats komma ihåg och formulera saker som hänt för länge sedan, otroligt exakt och levande, med hela känslan bevarad. Jag tror att jag aldrig har läst en så utelämnande och smärtsamt öppen bok i hela mitt liv. Jag kan inte förstå någon annan poäng med att skriva den här, än att det har varit terapeutiskt och kanske enda vägen mot att hela sig själv.
Personerna i boken och författaren själv, både som en liten pojke och vuxen man, blir alldeles levande. Dock är ingenting svart eller vitt, bara sant som det är beskrivet. Det finns inga hjältar eller bovar, inga vinnare i detta drama. Men visst känner man med barnen många gånger. Schulman analyserar, om än kort, även sin egen elakhet som han dock vill ta avstånd ifrån. 
 
 
Den här boken är otroligt bra, och jag beundrar Alex Schulman som har vågat och klarat av att skriva den. Boken är mera än en simpel berättelse om en olycklig barndom, vilka det ju finns gott om. Jag kallar den konst, och tvärtemot Linderborg tycker jag rentav att den når upp till stor litteratur av sitt slag.