Jag har just avslutat en tegelsten om en av finska rockens och poesins stora namn, Juice Leskinen. För att försöka hitta en svensk motsvarighet till honom skulle lätt göra en stor orättvisa åt båda hållen så jag försöker inte ens. Biografin är skriven av Antti Heikkinen och den kommer aldrig att översättas till svenska, av den anledning att Juices texter inte heller går att översätta. Man har försökt men det blir inte samma sak.
Några universella reflektioner kan jag dock komma med.
Att någon kan dricka flera flaskor sprit varje dag, och därtill några backar öl, och ändå komponera, dikta, spela koncerter (som oftast men inte alltid gick helt ok) och därmed leva ett aktivt liv, är för mig ett mysterium. Jag vet hur jag känner mig dagen efter en enda flaska vin, och det enda positiva man kan försöka utvinna ur den situationen är kanske ångest, som i bästa fall kunde leda till ökad kreativitet. I bästa fall alltså.
Hur alkohol kan ta över ens liv så totalt, man kan bara tänka sig hur annorlunda livet hade sett ut för t ex för Juice om man tagit bort alkoholen helt och hållet. Det hade varit intressant att se om någonting hade gått förlorat! Åtminstone hade hans liv blivit längre utan alkohol, eftersom han bokstavligen söp ihjäl sig. Jag är övertygad att med hans levnadsvanor hade jag själv inte ens blivit 40 år.
Det som jag kan känna att jag avundas honom, är hans många goda och nära vänner. Rockmusikerns liv bestod ju i mångt och mycket av att arbeta och skapa med de likasinnade, man var ute på tur, gav koncerter, spelade, sjöng, spelade in skivor, gick ut och festade efteråt. De hade det roligt ihop och svetsades samman. I ett ordnat liv som mitt får man inte välja sina arbetskamrater (därmed inte sagt att jag tycker illa om mina) och tiden att umgås finns knappt med de bästa vännerna. Å andra sidan tärde rocklivet hårt på förhållanden till fruarna, Juice hann ha 3 stycken. En vanlig svensson umgås nog i genomsnitt mera med sin respektive istället för kompisarna. Och inte att tala om att vara en närvarande förälder i sina barns liv, det vill jag inte byta bort mot all rock’n’roll i världen!
Nu gnäller jag kanske i onödan, men rockmusikernas tokiga jargong hade ändå kunnat vara befriande någon gång (ja det är ju bara att jag börjar med den, vad är problemet?)
Boken bygger på intervjuer av människor som kände Juice väl. Det fenomen som återigen förvånar mig är att de personer som efteråt rannsakar sig själva och medger sig ha haft fel, eller rentav säger sig skämmas, förlorar inte sin trovärdighet, snarast tvärtom. Dessa människor växer i aktning och ger en bra bild om sig själva.
Rent litterärt är boken välskriven och grundlig, men precis som jag misstänkte saknas det en dimension eftersom författaren är för ung, bara 30 år. Dels har han ännu inte förståelse för hela människolivets spektrum, och dels saknar han djupare förståelse för själva tidsepoken som han försöker skildra.
Ps. Boken heter Risainen elämä= Ett trasigt liv!