Reflektioner över en bok

Jag har just avslutat en tegelsten om en av finska rockens och poesins stora namn, Juice Leskinen. För att försöka hitta en svensk motsvarighet till honom skulle lätt göra en stor orättvisa åt båda hållen så jag försöker inte ens. Biografin är skriven av Antti Heikkinen och den kommer aldrig att översättas till svenska, av den anledning att Juices texter inte heller går att översätta. Man har försökt men det blir inte samma sak.
Några universella reflektioner kan jag dock komma med.
Att någon kan dricka flera flaskor sprit varje dag, och därtill några backar öl, och ändå komponera, dikta, spela koncerter (som oftast men inte alltid gick helt ok) och därmed leva ett aktivt liv, är för mig ett mysterium. Jag vet hur jag känner mig dagen efter en enda flaska vin, och det enda positiva man kan försöka utvinna ur den situationen är kanske ångest, som i bästa fall kunde leda till ökad kreativitet. I bästa fall alltså.
Hur alkohol kan ta över ens liv så totalt, man kan bara tänka sig hur annorlunda livet hade sett ut för t ex för Juice om man tagit bort alkoholen helt och hållet. Det hade varit intressant att se om någonting hade gått förlorat! Åtminstone hade hans liv blivit längre utan alkohol, eftersom han bokstavligen söp ihjäl sig. Jag är övertygad att med hans levnadsvanor hade jag själv inte ens blivit 40 år.
Det som jag kan känna att jag avundas honom, är hans många goda och nära vänner. Rockmusikerns liv bestod ju i mångt och mycket av att arbeta och skapa med de likasinnade, man var ute på tur, gav koncerter, spelade, sjöng, spelade in skivor, gick ut och festade efteråt. De hade det roligt ihop och svetsades samman. I ett ordnat liv som mitt får man inte välja sina arbetskamrater (därmed inte sagt att jag tycker illa om mina) och tiden att umgås finns knappt med de bästa vännerna. Å andra sidan tärde rocklivet hårt på förhållanden till fruarna, Juice hann ha 3 stycken. En vanlig svensson umgås nog i genomsnitt mera med sin respektive istället för kompisarna. Och inte att tala om att vara en närvarande förälder i sina barns liv, det vill jag inte byta bort mot all rock’n’roll i världen!
Nu gnäller jag kanske i onödan, men rockmusikernas tokiga jargong hade ändå kunnat vara befriande någon gång (ja det är ju bara att jag börjar med den, vad är problemet?)
Boken bygger på intervjuer av människor som kände Juice väl. Det fenomen som återigen förvånar mig är att de personer som efteråt rannsakar sig själva och medger sig ha haft fel, eller rentav säger sig skämmas, förlorar inte sin trovärdighet, snarast tvärtom. Dessa människor växer i aktning och ger en bra bild om sig själva.
 
 
Rent litterärt är boken välskriven och grundlig, men precis som jag misstänkte saknas det en dimension eftersom författaren är för ung, bara 30 år. Dels har han ännu inte förståelse för hela människolivets spektrum, och dels saknar han djupare förståelse för själva tidsepoken som han försöker skildra.
Ps. Boken heter Risainen elämä= Ett trasigt liv!

Författare: TIMEOFTIGER

Jag är en medelålders kvinna, lyckligt gift, mamma och bonusmamma. Vi bor på landet och jag jobbar som läkare. Jag är intresserad av det mesta, bl a matlagning, böcker och resor. Jag har haft egen ridhäst och har dessutom lång historia som ridskoleelev. Just nu är jag hästlös men vårt hus håller på att invaderas av andra djur, såsom katter, akvariefiskar och en hund. Som nyaste intressen har träning, fjällvandring och stugliv dykt upp. Livet förändras hela tiden. Jag delar bara ut recept som jag har lagat själv och som är riktigt goda, dvs smakgaranti finns!

16 reaktioner till “Reflektioner över en bok”

  1. Jag har lyssnat på youtube på honom. Jag förstår inte finska så det blir bara musiken jag kan lyssna på. Jag blir så nyfiken på vad hans texter handlar om,det skulle kanske kännas smått omöjligt att översätta honom men jag är väldigt nyfiken. Läste om honom på wiki och jag kände igen något,låten "nukku" pommi" som var bidraget till melodifestivalen en gång.
    Många år sedan men jag minns det. Du får bli hårdrocksbrud lite vid sidan om:) tack för ett intressant inlägg!
    Fd

  2. Tack för tipset om 66north och cintamani! 66north hade ju dessutom en så fin hemsida med underbara bilder! Kommer jag att kika in på fler gånger för att inhämta glädje och inspiration 🙂 Klädnörd som jag är trots mitt ekoreko-kläder-projekt…

  3. Jag vet ju inte alls hur boken är skriven men enbart titeln är osmaklig. Hur någon vill slå mynt av någons olycka. Förhoppningsvis lyfts också hans artisteri upp i boken. Jag tänker mest på hans närmast anhöriga,läste på wiki att han hade fyra barn till exempel. Men det är väl sådant offentliga människor får stå ut med. Vem vet om sådant kan vara orsak till att många artister börjar leva ett dåligt liv. Fd

  4. Kan tyvärr inte finska men tycker den låter mycket intressant. Många konstnärer / utförare av olika slag verkar inte bara inneha en lust att dela med sig av sin kreativitet utan även ha en rastlöshet eller vad man vill välja att kalla det som oftas kan mattas med någon form av drog. Alkohol eller annat. Inte alla givetvis men tror att det är vanligt. Fin recension.

  5. Intressanta tankar på många sätt och jag kommer ju inte att själv kunna läsa boken, men tänka till ändå över hur livet blir när alkoholen tar över. Minns ju fortfarande Märta Tikkanens böcker och intervjuer som gjorts med henne om livet med Henrik Tikkanen som var alkoholist. Betydligt äldre än Juice, men kanske finns det likheter.
    Tänker även på Cornelis Wreeswijk och Fred Åkerström som också hade flaskan som god vän och där kreativiteten flödade redan när de var under 30 år. Ulf Lundell är ett annat exempel och det finns många.
    Men jag kan känna att det är så tragiskt….Kanske hade Jiuce inga barn, som de jag nämnt hade och som tagit skada på olika sätt av att vara sin fars barn men också haft stunder av glädje och lycka.
    Människoöden faschinerar mig och på många oliks sätt.
    Tack för att du berättade om boken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *