Martina Bonniers nyaste modebibel utkom så sent som i höstas. (2014).
Det som störde mig lite med hennes förra bok, Fashionista, var att där fanns det mycket beskrivande text om hur olika plagg eller stil såg ut, och samtidigt väldigt få bilder, samt att det användes en hel del fackspråk (bussarong, halterneck, slingbacks etc) som inte helt sonika öppnade sig för en lekman utan googling. Sådana här böcker måste ha approachen ”for dummies” för att de ska uppfylla någon funktion alls. Och en bild berättar mera än 100 ord.
Den nya boken är betydligt mera färgglad än Fashionista, och det finns också mycket flera bilder vilket jag välkomnar glatt. Ofta är det så att jag vet precis vilket klädesplagg hon menar ( t ex Ascotdressen!), bara jag får se den på bild!
Martina Bonnier har alltid sagt att för att förstå sig på mode måste man kunna sin modehistoria, och det är det som är poängen med den här boken. Den här boken är en djupdykning i modehistoria. Det tycker jag är en förtjänstfull och vettig approach. Martina Bonnier är mycket kunnig på mode, och har tveklöst ett brinnande intresse och passion för det. Boken var klart allmänbildande för mig, och jag har möjligen blivit ännu mera intresserad av mode efter att ha läst den!
Som skribent har Martina Bonnier några svagheter. Ibland vill hon rymma så mycket mode och information i varenda mening att även bisatserna blir överfulla och i slutändan förstår läsaren ingenting. Jag reagerar också mot hennes ”åsnebryggor” som det heter på finska, dvs till synes smidiga hopp från ett ämne till annat, men som lämnar läsaren som ett frågetecken, vad var sambandet egentligen? (för det finns inget samband.)
Jag har också lite svårt för hennes garderobsregler: ”I din skogarderob BÖR det finnas åtminstone ett par röda skor.” ” En slingback är också nödvändig i en fulländad skogarderob.” Vaddå BÖR? Om jag inte gillar eller använder röda skor då? Vem är garderoben till för egentligen? Och att en slingback är så nödvändig, för vem?
Det känns lite som kejsarens nya kläder- om Miuccia Prada skulle få för sig att vi alla ska gå nakna, och Anna Wintour gav sitt godkännande därtill, skulle Martina Bonnier förmodligen köpa det utan kritik. (Och här har vi just jobbat med att hitta den personliga stilen med Camilla Thulin och nu raseras allt bara för att så är det!)
Nej, det är bra att kunna sin modehistoria, men ingen människa hinner ens prova på all världens mode under en livstid. Det är bäst att utveckla sin egen stil som man trivs med, med ständigt öppna sinnen förstås. Och återigen en liten pekpinne, det finns mycket annat i världen än mode. Man kan lätt bli patetisk om man samlar modeplagg med full intensitet hela livet. Allt har sin tid.
Ibland har jag undrat hur det kommer sig att jag alltid har varit så kvinnligt lagd, och i grunden så säker på min egen stil. Jag känner att det är någonting medfött, som finns inuti mig. Min mormor, som kom från extremt fattiga förhållanden, och började arbeta som piga så fort hon lärt sig gå i stort sett, var en färgstark kvinna. Hon fick leva under en turbulent tidsperiod med världskrig och allt, och sin karriär gjorde hon som hemmafru. Hon hade aldrig mycket pengar att röra sig med, och hennes allmänbildning var begränsad till damtidningar. Ändå hade hon en helt osviklig, kvinnlig stil. Rött och vitt, pärlor. Klanderfri handväska. Handskar. Läppstift glömde hon inte. Kjolar och klänningar, stiliga byxor också. Leopardmönstrat föll hon pladask för, vilket överraskade oss alla, eftersom hon inte var någon vän av bruna färgen i övrigt. Hon bar upp allt med finesse, trots ganska betydande övervikt mot slutet. Hon omgavs alltid av ett moln av god (fast kanske inte så dyr) parfym. I sina åsikter var hon mycket sträng, och hon kunde rentav skrika till när hon såg mörkblåa eller bruna kläder, så ”fula” var de! Jag tror att jag har ärvt min kvinnliga sida av henne. Fast hon var faktiskt ännu mera stilren än jag!
