Vad är det som gör att man, någon gång, helt tappar bort sig själv?
Till den grad att man knappt går att känna igen…
Att man inte längre lyckas känna de mänskliga känslorna, att de inte når ända fram…
Att man söker och söker, bygger och bygger, fast på fel sätt… Men man kan inte bygga liv och lycka med yttre attribut.
Resan mot undergång kan vara förvånansvärt kort…
Till slut blir man som en Extra Terrestrial, som försöker ringa och få kontakt, men numret är fel, linjen är bruten och hela projektet dömt att misslyckas.
Jag kände med dig, jag försökte hjälpa dig. Men vad är hjälpa och vad är stjälpa?
När linjen är bruten förändras livets spel.
Först efteråt har jag förstått hur liten, värdelös och totalt misslyckad du kände dig. Hur du skämdes. Om du ändå hade förstått att jag, och sannolikt de flesta andra, aldrig tänkte i de termerna överhuvudtaget. Att de flesta människor värda att kallas för vänner förstår att livet är en färskvara och vem som helst av oss kan hamna i den svarta gropen när man minst anar. Att den största bragden inte är att alltid må bra, utan att fortsätta kämpa, långsiktigt, kanske i flera år, tills man slutligen kommer upp på den ljusa sidan igen. För det gör man, bara man inte ger upp!
Du kämpade och försökte, men på fel sätt. Därför tog orken slut. Vi nådde dig inte.
Vem kan då hjälpa? Finns det någon, bara någon?
Så fint du sätter ord på dina tankar. Jag har funderat mycket runt detta men inte lyckats få ner mina funderingar i skrift.