Ja, visst finns det risk att man har blivit gammal när man börjar ställa sig sådana frågor.
Men jag har nu gått i 10 år och väntat på att mitt liv ska bli lugnt- förgäves.
Det finns dem som tar hand om skygga katter och sedan börjar katterna komma fram eftersom, när de sitter och ser på tv på kvällarna. Mitt problem är att jag sitter aldrig stilla! Och nej, det är inte därför att jag är så himmelens flitig, utan bara därför att jag inte har tid.
Jag är sällan sjuk, vilket jag förstås är tacksam över, och får liksom aldrig stanna av. Jag skulle behöva ”bara vara” i någon dag.
Jag sover (gott), vaknar (trött), skyndar mig till jobbet, jobbar (snabbt), tränar (ordentligt), skyndar mig hem och gör löpande ärenden, för att stupa i säng igen.
Och just när det är slut med skilsmässor, bröllop, flytt, renoveringar, stugköp, resor- ja, då kommer om inte annat långväga gäster, Newbody-försäljningen (jösses vilket jobb!) eller att någon hjärndöd smitare bucklar på min bil på parkeringen och då har man vad man gör igen. Fixa, trixa. Och för att bli helt säker på att aldrig bli sysslolös har jag engagerat mig i hemlösa katter, de tar ju verkligen aldrig slut.
Hela vintern tycks i övrigt ha varit en enda kamp mot naturkrafter. Jag är jättetacksam över den ordentliga vintern vi har fått, men arbetsresorna blir dryga och man måste lägga ner en massa tid på att hålla på med snön på olika sätt.
På vilket sätt kan man spara tid?
-Planera matlagning och veckohandla mat. Och överhuvudtaget planera och strukturera alla praktiska ärenden så gott det går.
-Reducera shopping- ju mera grejer desto mera administration kring dem. Samma gäller all renovering och andra ambitiösa projekt.
-Skära ner även på det som är roligt och tillfredsställande (intressen, resor). Nej, nej, nej!
Vilka är dina tidsbesparningstips?
Jag pratade nyligen med en kollega från Somalien. Han har 7 barn och han sade: ”I Afrika är allt så mycket enklare så man kan ha många barn. Här i Sverige är livet lite svårare.” Jag ska försöka ta reda på hur man kunde få det lite enklare även här. Under några omständigheter vill jag inte gå runt och vara onödigt stressad.
Att tiden går är ett faktum. Jag småler åt din tanke om att vara gammal när du ställer frågan om vart tar tiden vägen. Den frågan ställer många som jag känner, alla i din ålder, mellan 40 o 50. Tidsfrågor av det slaget har inget med ålder att göra, Mera troligt att tiden upplevs bara rinna iväg när man har mycket att göra o hur närvarande man har förmåga att vara i nuet. Det finns personer som tycker att tiden går långsamt p.g.a. de inget har att göra, personer som väntar på att tiden kunde gå lite fortare. Tid är som mycket annat relativ. Tid har inget med om man är årsrik eller inte. Lycka till med prioriteringarna Annukka!
Javisst, men tidigare då jag var yngre, hade jag inte samma känsla att tiden bara försvann. Varför?
Jag tror att livet; samhället är så "drivande" nu i jämförelse med tidigare, så många andra krav o måsten finns
och även om man tror att man inte påverkas så gör man det ändå via massmedia o t.ex. internet. Jag märker det så väl på mina väninnor i din ålder; även min dotter ligger i som en rem o hinner knappt med. Stress!? Jag tror vi åstadkommer den inom oss själva, men p.g.a. yttre påverkan. Jag vet med mig själv; jag har alltid haft dagarna välfyllda. När man sätter sig ner och tänker till;undrar om att är det här meningen med livet, och sedan bara lämnar bort något av det man tror att man inte kan lämna bort och sedan märker att det går hur bra som helst; inte ens omgivningen har märkt något. Åtminstone insåg jag själv att livet rullar på ändå fastän man inte gör allt som man har gjort tidigare. Kanske det handlar om prestationsångest? Funderar Karin utan att ha ett vettigt svar. Det finns säkert många svar, men helt säkert börjar ifrågasättandet hos en själv. När Uffe blev sjuk märkte jag hur litet vissa "viktiga" saker blev oviktiga.
Kan så väl känna igen mig i det du skriver. Under alla de år jag arbetade så var tiden ofta en bristvara. Jag kom aldrig i kapp den. Men jag försökte varje dag få en stund för mig själv och ibland blev det så, ibland inte. Du har ett väldigt ansvarsfull jobb och det ligger heller inte på promenadavstånd så redan där ligger "tiden efter". Mne så är det för många. Men at få tiden att räcka till det man vill det fick jag under de år jag bodde och arbetade i Peking . LÅnga dagar, långa resor- men livet runt var så avstressande och det betydde mycket.
Nu som penisonär har jag all tid men jag öfrsöker också fylla den med trelvigheter och av att göra det jag mår bra av. Sitter sitill gör jag inte direkt. Jag vet ju att jag inte lever för alltid och vill uppleva nu för om några är är det för sent.
Tankar och kram!
Läser ganska ofta om personer, som känner som du.
Då undrar jag:
"Beklagar dom sej, eller skryter dom?"
Väljer man inte själv?
Bara undrar.
Knappast lönt att vare sig beklaga sig eller skryta i en blogg med typ 3 läsare inkl min man. Jag berättar om mina upplevelser i förhoppning att saker och ting ska kännas klarare för mig själv efter en tid, vilket är enda motiv för min bloggs existerande. Förutom vad gäller recept, de är menade att vara till nytta och glädje till andra. Mvh
Ber om ursäkt om du tog illa upp.
Skrev bara tanken som kom. Det var inte
menat för dej personligen, utan så där i allmänhet.
Jag är äldre – nästan 90 – och levde aldrig ett liv där
det inte fanns tid för nästan allt man ville göra.
Men, jag var ingen s.k. go-getter heller. 🙂
Jag tog absolut inte illa upp, kan förstå din synpunkt. I vårt samhälle är det en "dygd" att aldrig sitta ner och ingenting kunde vara mera fel. Saker och ting behöver tid att sjunka ner också. Det finns människor som springer runt runt och är oerhört ineffektiva ändå. Jag vill bara ha ett bra liv och hittills har det fungerat ganska bra. Men det vore fruktansvärt att upptäcka en dag att man blivit utbränd el dyl. Finns nog om bloggar om det och jag vill vara uppmärksam. Hoppas att jag också får bli 90 år, och vara mig själv hela vägen.