Som jag tidigare har skrivit, så störs jag över människors småaktighet. Att se på sina medmänniskor genom negativa glasögon. Gamlingar är tröga, vuxna idioter, barn jobbiga och djur allmänt störande. Min soptunna är min, och din är din och gudbevars lägg inte ditt glasspapper i MIN soptunna för då blir jag kränkt.
I stället för att betrakta sin omgivning med positiva och öppna ögon. Redo att ge, även i de fall där man kanske inte får fullt ut tillbaka.
Under mina ljusa stunder vill jag gärna bli en bättre människa, och då är det ju lätt att tänka bra tankar, och helt enkelt bestämma sig att bli snällare.
Tyvärr tror jag dock, att nyckeln till att bli en bättre människa för många av oss ligger någon helt annanstans. Nämligen i att sätta gränser. Den snälla vägen fungerar precis så länge som man är glad och utvilad och människor omkring en samarbetar någorlunda.
Om personlig integritet sviktar och gränserna är oklara, så får man minsann vara en ängel för att klara av detta liv fullskinnad. Hur mycket onödig irritation hade inte undvikits om jag från början hade klargjort bättre hur jag vill bli behandlad och tydligt berättat och visat det för omgivningen.
Ofta räcker bara ett beslut, och man behöver inte orda om saken så mycket mera. Det här tål jag inte. Du har trampat över min gräns. Gör du om det, får du gå. Eller så går jag. Fattar du galoppen, får du stanna kvar. I detta spel finns det inga straff. Bara spelregler.
Ja, det handlar som alltid om gränsdragning. Livet är en skola. Några ord som man ofta används nästan mekaniskt, men så är det.
Livet är en spegel, kan man säkert också säga. Jag har märkt med åren, som börjar bli rätt många, att det mesta börjar och slutar hos en själv, vilka beslut man själv tar, hur man är mot andra och hur man ser andra. Ofta är allt återspeglingar på något sätt. Det finns människor man retar upp sig på för minsta småsak, för att man kanske sist och slutligen känner igen en liknande sida hos sig själv som man inte vill ha, inte trivs med. Men det är lätt att säga, svårare att leva med och att förändra. Gränsdragning är aldrig lätt.
Du har så rätt i det du skriver, varför lägga krut på vem som lägger ett glasspapper i ens tunna. Finns det rum där så är det ju bara bra…då fladdrar glasspappret inte runt i naturen och skräpar ner.
Där behöver man förstås lätta på gränserna.
Livet är spännande.
Ha en fin dag Annukka och hälsa med dig!
Du sätter fingret på något väldigt viktigt.
En del människor verkar ha det med sig genom uppfostran, att kunna sätta gränser. De har förmåga att vänligt men bestämt avvisa det de inte vill "ta emot" eller "ställa upp på". Medan andra blir osäkra, tveksamma, tycker inte att hen kan säga emot utan kanske lovar/gör något hen egentligen inte vill. Andra får lära sig det genom livets hårda skola och ytterligare en grupp lär sig inte detta under hela livet. Lätt att de blir offer inför både sig själv som för andra.
Jag själv tillhör mest gruppen som fått lära mig det genom livets hårda skola. Känner dessutom stor respekt och litet avundsjuka mot de som verkar ha det med sig från barnsben. I vissa sammanhang har jag inte haft det med mig hemifrån, i andra sammanhang har jag haft det med mig.
Tack för ett fint och tänkvärt inlägg!
Jag skrev en kommentar, den syns inte, kollar om den här går fram, kanske är det med viss fördröjning idag!?
Då något verkar gått fel med min kommentar ska jag göra ett nytt försök.
Att kunna sätta gränser är viktigt för att vi ska må bra och känna respekt för oss själva. Många får det med sig genom uppfostran, uppfostrade av människor som själva lärt sig sätta gränser förmodligen. Andra har fått lära sig det genom livets hårda skola medan en tredje grupp inte verkar lära sig sätta gränser mot omvärlden, blir lätt offer för andras godtycke, eller bränner ut sig själva.
Jag själv tillhör gruppen som fått lära mig det under livsvandringen. I vissa sammanhang har jag nog från tidig ungdom lärt mig att sätta gränser, i andra sammanhang mer känt mig osäker och ställt upp på det andra velat även om jag inom mig egentligen känt att det är inte det jag vill! Satt mig själv i andra eller tredje hand och långt ifrån alltid mått bra av det.
Under årens lopp har jag blivit bättre och bättre, men det finns fortfarande tillfällen då jag tvekar, har svårt att sätta gränser. Bristande självförtroende, helt enkelt.
Tack för ett bra och tänkvärt inlägg!
Att kunna sätta gränser är verkligen A och O. Att vara snäll är förvisso en god egenskap men också en egenskap som kan utnyttjas…
Mycket tänkvärt och viktigt det dy skriver. Och så olika detta är med just att sätta gränser- Men med tydliga spelregler blir det ju både trevligare och enklare. Att vara snäll är också att sätta tydliga gränser. Ibland är det lätt att fatta ett snabbt beslut för att "vara snäll" men hade en funderat ett tag till hade det kanske blivit ett helt annat beslut. Jag har tränat på att inte vara så snabb och så snäll och även blivit mycket tydligare. Tror jag hade med mig en del av detta ut i livet….
Fullkomligt onödigt med en kommentar – men läst har jag och nickar bifall!
Det där med att dra gränser har blivit lättare med åldern tycker jag. Nu när allt fokus ligger på att vårda min svårt sjuka mor och överleva som tonårsförälder är det mycket lätt att dra gränser. Orkar ingenting!