Jag var osäker om jag skulle till Auschwitz alls. Därför att jag inte har någon personlig anknytning dit. Därför att jag känner historien väl och har nyligen varit bl a till Theresienstadt i Tjeckien. Och därför att vi dagligen bombarderas av ondska och terror och det tär på mig. Och därför att jag just nu är ganska skör och jag var rädd att hela resan i Krakow skulle bli förstörd.
Men sen pratade jag med några som varit där och som tyckte att det ändå var väldigt bra och att det är allas ansvar att åka dit och se med egna ögon denna bit av mänsklighetens gemensamma onda börda.
Och ja, Auschwitz finns.
Själva stamlägret, Auschwitz 1 är ett museum. Varje barack är ägnad åt ett tema, såsom t ex en folkgrupp som blev offer för nazisterna. Eller sjukvård som man kallade grymma mänskliga experiment för. Jämfört med Theresienstadt där det fanns massor av information i form av text och små detaljer som man inte ens hann ögna igenom var Auschwitz väldigt tydlig med stora linjer. Enorma glasvitriner fulla av reseväskor, skor, mänskligt hår, proteser, barnakläder och mycket mer. Effekten var slående, ingen text behövdes. Samma sak gällde gaskammaren.
Auschwitz 2 är Birkenau och ligger en liten bit bort. Den är enorm, 175 hektar! Full av baracker och 5 gaskammare som nazisterna sprängde innan sin flykt så att bara ruinerna kvarstår idag.
Auschwitz 3, Monowitz, var ett rent arbetsläger och finns inte kvar.
Ingen vet hur många människor som dog i Auschwitz då de som gick direkt i gaskamrarna inte ens registrerades men det handlar sannolikt om ca 1,5 miljon! Speciellt utsatta och flest i antal var judar, som vi vet, och polacker och romer. Ryska krigsfångar var också en stor grupp. Handikappade människor, homosexuella samt vissa trosriktningar såsom Jehovas vittnen hade inte heller någon plats i världen.
Människor dog inte bara i gaskamrarna. Många arkebuserades, hängdes eller giftmördades. Resten dog av omänskligt hårt arbete förenat med svält, törst, kyla, sjukdomar inkl epidemier pga sanitär katastrof, eller ren utmattning.
Överraskande nog tyckte jag inte att Auschwitz var så mycket värre än Theresienstadt. För mig är inte döden värst. I mig gör mest ont allt fint liv som gick till spillo. All kunskap, all kärlek, all mänsklighet, alla drömmar, hela framtiden som abrupt och grymt bröts av.
Så ofattbart att jag saknar ord. Tänk om mänskligheten ändå hade lärt sig någonting av detta.
Efter kriget har det rått olika uppfattningar om vad man ska göra med lägret. Vissa tycker att det ska utplånas med marken, vissa är för att låta det förfalla värdigt, medan andra är för restaurering. Nuvarande och säkert även framtida politik är att bevara lägret som det är just nu. Polen har fått ekonomisk hjälp utifrån först nyligen fast Auschwitz har funnits på listan av Unescos världsarv sedan 1979.
Lägret har en viktig funktion i att utbilda människor i att förstå vad som har hänt under mänskligheten historia. Vad ett människovärde betyder och hur det ligger i sakens natur att det ska vara kompromisslöst! Hur det ser ut när man har, för att låna fången Primo Levi, nått botten. När det är omöjligt att komma lägre, när en uslare mänsklig belägenhet inte längre är tänkbar. Kulturens och civilisationens sammanbrott.
Men i mörkret syns även de små ljusglimtarna tydligt. Många människors kvarvarande inre moral i sammanbrytande omständigheter. Medkänslan och viljan att hjälpa varandra. Styrkan och modet att bedriva motstånd på många olika sätt. Att i det mörkaste mörkret orkar tro, hopp och kärlek ändå bryta igenom.
Andlighet, religion, kultur, utbildning, sanningssökande och yttrandefrihet lyser som ljus i mörket och påminner oss idag om att man känner igen träden på deras frukt.
Jag var där i mitten på 70-talet!
Kramen ♥
Mycket bra skrivet Annukka! Starkt och bra att du åkte dit trots det sköra och svåra. Dina sista rader om ljuset i mörkret berörde mig starkt efter läsningen.
Tack för dina tankar. Auschwitz skulle jag mycket väl kunna tänka mig att besöka. Jag tror det skulle kännas väldigt speciellt.
Jag håller helt med Tove; väldigt bra skrivet. Och så adekvar och viktig information.
Jag var här som 11 åring, men det har jag förträngt. Pappa satt här under några månader och lyckades fly, fick hjälp….och det var tillsammans med honom jag var här. Inser nu att jag vill resa hit igen. Har en del mentalt att plocka upp.
Tack för ditt fina och känslosamma inlägg. Det berörde mig!
Det är så förunderligt att man nu i dagens läge, förnekar att dessa läger överhuvudtaget finns och fanns. Därför behöver de finnas trots att de inte visar människans godhet, men….ja, jag blir ordlös.
Man får hoppas att de som en gång var och fick gå igenom allt det hemska och förnedrande fann ett slags tillförsikt mitt i sitt personliga helvete. Jag tänker som du, döden är inte det värsta….men vägen dit för dessa människor…
Tack för ett fint inlägg!