Jag har läst Katarina Mazettis Grabben i graven bredvid för länge sedan, men den var inte lika dålig som Tarzans tårar. Jag höll på avsluta boken mitt i. Den var på samma sätt tillgjord och helt orealistisk som Mannen som heter Ove, som jag också fick utslag av.
Mariana är ensamstående mamma till två små barn, hon är extremt fattig och det blir inte bättre av att hon envist vägrar släppa taget från sin fd man, barnens pappa, som är psykiskt sjuk. Det leder bl a till att hon får inget underhåll för barnen för att hon är för stolt för att gå genom processen med Försäkringskassan.
Janne är en yngre och extremt rik kille som blir kär i Mariana, men hon kan inte heller fastna för honom pga någon form av stolthet.
Barnens kiss, bajs, kräkning och snorkråkor beskrivs och överdrivs noga, men det är när författaren ger sig på ett försök att beskriva händelseförloppet ur ett barnaperspektiv, med felskrivna ord, dålig svenska i form av småbarnsspråk och utan punkter som jag blir riktigt illamående.
Slutet är gott men lite öppet som till saken hör. En enda tigertass av fem får boken av mig.
Det positiva med boken var, att jag började igen tänka på receptet på framgång, som jag nyss pratade om med en god vän.
Vad är det som gör att vissa människor har ordning och reda, och de alltid hämtar sig från livets smällar. Medans andra tycks vara förföljda av elände och olyckor och aldrig riktigt får till det?
Jag tror att vi alla har en viss kvot av energi som vi måste hushålla med. Den ges bort och den återvänder. Jag tror att det är viktigt att använda denna energi på rätt sätt. Annars finns det överhängande risk att man fastnar i oväsentligheter vilket försvårar ens möjligheter att komma vidare och använda hela sin kapacitet, kort och gott.
Jag anser mig inte vara något typexempel på att använda energin på rätt sätt, gudbevars. Ibland har man flyt, och ibland går allt emot en, hur man än gör, det känner väl alla igen? Vissa saker är svåra för mig, medans andra saker kan jag hantera ganska lätt även om de inte är trevliga i sig. Vi alla har våra läxor.
När jag verkligen får lust att tycka till om andras liv, det är när människor av någon anledning har fastnat i destruktiva relationer eller långvariga strider mot varandra. Vem som helst kan se att det inte kommer att leda någon vart utan orsaka ännu mera olycka för varje dag som går.
Boken Tarzans tårar påminde mig också om tiden då min nuvarande man besökte oss och uppvaktade mig, en ensamstående mamma som bodde i ett hus som hon inte riktigt kunde sköta om fullt ut. Skillnaden var att Greger inte var miljonär och jag var inte bankrutt. Lika förbaskat behövde jag honom, och lika lite som Mariana ville jag utnyttja honom, eller någon människa överhuvudtaget. Först behövde jag honom som kavaljer till cykelfesten, sedan behövde jag honom för att bära en soffa, sedan behövde jag honom för att äta upp mina bullar och till sist behövde jag bara honom på något konstigt sätt. Det tog över ett år innan jag insåg det, men så var det bara. Och så är det fortfarande.
Så härligt du skriver om hur dina behov av Greger blev allt större… ☺
Kramen ♥
Just nu skulle jag behöva någon som spikar upp lite krokar på balkongen där jag kan hänga vackra blommor 😉 men, VAR finns han?
Gillar dina tankar om hur händelser blir till och formas, vi kan själva medverka positivt eller negativt.
Soliga kramar! ♥
Det var nog en win-win. Jag kan tänka mig att dina bullar är fina:-)
I bland tar det lite tid att bli medveten om sina behov. De växer fram och man inser när man inte kan vara utan dem…
Jag tänker lite som du här. DEt är lätt att fastna i ett beteende och inte komma vidare. Lyssnade för ett par år sedan på Morgan Alling som var "Sommarpratare" och vilket program. Jag grät för hans barndom var så hemsk, jag log och gladdes när han blev medveten om det ansvar han själv hade att gå vidare i livet och jag tänkte då och tänker fortfarande på att detta program borde ge många mycket.
Se om du kan hitta det!
Våra behov ser ju olika ut och jag känner även igen det där med att behöva någon och tiden det tar att förstå det.
Vad gäller boken Tarzans Tårar kände jag på liknande sätt som du.