Igår gick vi till en mjuk skogsväg. Vi pratade hela tiden eftersom vi var rädda för att en älg skulle dyka upp. Yade har börjat tycka att skrittandet är lite tråkigt så vi provade trava en sträcka. Hon bokstavligen flög fram, avslappnad, taktmässig, lösgjord, lyhörd, i låg form. Det kändes verkligen jättebra! Hon frustade och var nöjd efteråt och vi skrittade hem. Och så här såg hon ut efteråt.
På kvällen var det markarbetsträning igen och jag fick Coolingen, som var väldigt rädd för någonting utanför den mörka ridbanan. Han lugnade ner sig sedan som tur var, och vi fick till markarbetet helt OK.
Jag är inte så säker längre om ponnyridning är så lätt. Såklart kräver det bättre sits och kondition att sitta ner på en stor häst, såsom Yade. Men att rida en häst är tydligare, eftersom rörelserna är större och långsammare. I alla fall en häst som Yade, som är så klockren. Och man kan visst rida dåligt en ponny också. Jag återkommer till mina flaxande ben och ostadiga händer som stör mig så in i bombens.
Yade har också några stora extra fördelar. Hon är snäll. Hon hittar så gott som aldrig på någonting taskigt, som man inte kan hantera. Hon har en fantastisk galopp. Fattningar är perfekta och sitter alltid rätt. Man kan styra galoppen hur mycket som helst- hon kan både galoppera på stället och dra iväg i full fart. Hon faller aldrig ner i trav olovandes. Och slutligen hennes hoppande över hinder. Hon kommer aldrig ”fel”- det känns alltid behagligt, inga stora luftfärd eller konstiga skutt.
Jag ska ta med henne till markarbetsträningen nästa vecka. Det blir bra att känna på henne på ordentligt underlag, och vi måste få börja arbeta oss i form igen.