Om kärlek

Nu ska jag våga mig ut på riktigt djupt vatten, min och Gregers 3-årsdag till ära. Jag ska försöka skriva om kärlek. Jag följer några finska bloggar (som brukar hålla hög kvalitet, och ändå orkar man läsa dem…) där vederbörande mer eller mindre aktivt är ute efter den rätta. Det verkar faktiskt vara ganska vanligt att människor är ofrivilligt ensamstående, kanske mest i de större städerna? För oss kvinnor är det ju lite extra jobbigt, med den biologiska klockan, om man nu känner att man vill ha barn och familj.
Hos många eviga singlar känner man igen beteenden från ”Hemligheten” av Dan Josefsson och Egil Linge, en förträfflig bok som jag recenserat i ett tidigare inlägg. För att låna en bloggare, man är i ett förhållande med ”tröskeln i armhålan” dvs alltid redo att sticka, för de svenskar som finner liknelsen obegriplig. Men man kan ju ha haft otur också, ett längre förhållande som tar slut efter att man passerat 30 år t ex.
Det är lätt att bli teoretisk i jakten på en partner. Man kan ha önskemål gällande allt från utseende till karaktärsdrag till utbildningsnivå. Lika barn leka bäst sägs i Sverige, och ett korn av sanning innehåller det väl. Närmare eftertanke bekräftar dock att i min närmaste krets finns det flera utomordentliga matchar av kvinnor med högre universitetsutbildning och män som är ”arbetare” i botten. Och många av mina trevligaste och klokaste vänner saknar högskoleutbildning också. Jag kan faktiskt bli trött på rigida, intellektualiserande läkare efter att ha umgåtts med dem i flera år utan avbrott.
Men vare sig yrket eller utbildningsnivån definierar en människa, och att ge sig på jakt efter enbart ett snyggt yttre är väl otänkbart i vår ålder. Jag var 36 år när jag valde att bli ensamstående, och hade redan tack och lov mina barn, så jag behövde inte ha någon panik i det avseende. Jag visste då att jag inte ville ha flera barn. Jag kände mig inte särskilt gammal ännu, men visst finns det viss tragik i att bli eller vara ensam just när man börjar på att åldras på allvar. På singelmarknaden upplevde jag mig vara åt det yngre vuxenhållet, eftersom de flesta skiljer sig lite senare (40+?)
Jag ville uppleva ett riktigt, lyckligt förhållande, det var det enda jag visste. Drömmar om giftermål hade jag släppt för länge sedan, jag tyckte mig vara för gammal, och livet hade inte gått efter ritningarna. Men ett riktigt förhållande, det ville jag uppleva. Vad det skulle innebära visste jag dock inte riktigt.
Och när jag träffade den stora kärleken, kände jag förstås inte igen honom. Hur hade jag kunnat egentligen? En klok vän till mig sade en gång att det är positivt att det INTE säger klick på en gång- då vet man att man inte dras till någonting som kallas upprepningstvång (t ex alkoholistens barn som gång på gång blir ihop med en alkoholist, och verkar ha en helt obegriplig förmåga att hitta dessa.)
Jag tyckte om min blivande man och jag kände mig trygg med honom. Han var snäll och fin med barnen, och hade inga egentliga ”kontraindikationer”. Vi hade det till och med roligt ihop! Men att bli ihop med honom, nej, det var helt otänkbart.
Den tiden utgick jag ifrån det bryska, nedlåtande antagandet, att alla män ville ha vilken kvinna som helst, den första bästa bara. Pga att de ville bara ha Någon. För att de inte klarade sig själva. För att de fann kvinnokroppen så attraktiv. För att de hade ingen urskiljningsförmåga. Men mig skulle de inte lura minsann.
Och vad gjorde till sist att jag förstod? Jag har tänkt mycket på det, och nu vet jag. Det var känslan att han verkligen älskade mig. Han ville ha mig och ingen annan, för min egen skull. För att han kände mig och älskade mig därför och trots det. Och den kärleken innebar att det även skulle visas i praktiken, inte bara sägas. Jag är inte bortskämd med sådana upplevelser, men en händelse från tidigare hade öppnat mina ögon för denna känsla, den för var och en självklara rätten att ses som underbar, enastående, älskvärd. Och detta guldägg bar jag med mig, och när det hände igen, kände jag igen det till sist. Tack och lov.

Författare: TIMEOFTIGER

Jag är en medelålders kvinna, lyckligt gift, mamma och bonusmamma. Vi bor på landet och jag jobbar som läkare. Jag är intresserad av det mesta, bl a matlagning, böcker och resor. Jag har haft egen ridhäst och har dessutom lång historia som ridskoleelev. Just nu är jag hästlös men vårt hus håller på att invaderas av andra djur, såsom katter, akvariefiskar och en hund. Som nyaste intressen har träning, fjällvandring och stugliv dykt upp. Livet förändras hela tiden. Jag delar bara ut recept som jag har lagat själv och som är riktigt goda, dvs smakgaranti finns!

3 reaktioner till “Om kärlek”

  1. Åh så fina ni är. All lycka och kärlek till er. Tror nog att din saffranslasagne blir lika god. Saffran är den snälla kärlekskryddan. Ät och Lev!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *