Notice: Funktionen _load_textdomain_just_in_time anropades felaktigt. Laddning av översättningar för domänen astra utlöstes för tidigt. Detta betyder vanligtvis att någon programkod i tillägget eller temat körs för tidigt. Översättningar ska läsas in vid åtgärden init eller senare. Mer information finns i Felsökning i WordPress. (Detta meddelande lades till i version 6.7.0.) in /www/webvol27/o3/oo7oyzdd0d85wuk/timeoftiger.se/public_html/wp-includes/functions.php on line 6114
Han som kunde rida i alla väder, del 2 – TimeOfTiger

Han som kunde rida i alla väder, del 2

Hem » Han som kunde rida i alla väder, del 2
av Helena Nyblom
Jolantha stod på balkongen och såg det röra sig i solstrålarna. Det såg ut som om många små bin och flugor hade krupit över gräset, men nu kom det närmare och det blixtrade av vapen och guld. Det var en skara riddersmän som kom uppför vägen mot Freudenstein.
Strax efter kom, från motsatt håll, en annan skara ridande uppför dalen, och slutligen såg hon hur det kom en lång rad med ridande män ner från Hoch Eppan.
I riddaresalen var ett långbord dukat där gästerna blev väl trakterade. Själv gick hon runt och hällde upp i bägarna innan hon räckte dem till riddarna.
Överst bland alla gästerna satt riddare Wolfram från Sigismurskrön. Han var en vacker man och av hans sätt och hållning förstod man att han var av förnäm släkt. Jolantha såg länge på honom medan han drack ur bägaren hon bjöd honom.
-Du bär ditt huvud högt, sa hon därpå. Och du red hit omgiven av många svenner och vapendragare. Vem är väl du som min far har givit främsta platsen vid sitt bord?
-Mitt namn är riddar Wolfram, svarade riddaren och rätade på sig. Och inte är det så underligt om din far ger mig den förnämsta platsen vid sitt gästabud, ty ingen kan mäta sig med mig när det gäller att uppräkna höga anor, och kejsaren själv måste blinka med ögonen när han hör mitt namn. Den fröken som en gång blir min hustru, ska gå närmast kejsarinnan och sitta vid det kejserliga bordet.
Och därmed spände han ögonen i Jolantha så att hon hade nog darrat på händerna om hon varit mindre morsk.
Men hon gick med fasta steg till den riddare som satt intill riddar Wolfram. Det var en ung man, klädd med stor prakt och grannlåt. Hans fingrar glänste av diamantringar och över sitt bröst bar han tunga guldkedjor.
-Jag ser på din uppsyn att du är en mäktig och rik man, sa Jolantha då hon räckte honom bägaren. Vad är väl ditt namn och din härkomst?
-Man kallar mig Friedrich von Emmerlingen, svarade den unge riddersmannen medan han torkade vinet ur skägget. Och inte är det underligt om jag fått en hög plats vid din fars bord, ty jag skulle kunna stenlägga hela Freudenstein med gulddukater och ändå ha fickan full. Den fröken som en gång blir min hustru, hon ska aldrig bära annat än silke och sammet, och hennes släp ska räcka så långt att sex pager knappt kommer att kunna hålla det.
Och därmed fingrade han med sina diamantprydda händer på guldkedjorna över sitt bröst.
-Jo, jag tackar, sa Jolantha blott, medan hon gick vidare med bägaren.
Den tredje riddare hon räckte den åt var inte en helt ung man. Hans bruna ansikte var väderbitet och så fullt av ärr och skråmor att man nog förstod att inte blott väder och vind hade härjat honom. Då han druckit vinet, frågade Jolantha honom:
-Vad är ditt namn, du ärrige riddare? Och varifrån har du fått alla skråmor och hugg som vanställa ditt ansikte?
-Mitt namn är Wilhelm och min fäderneborg är Hoch Eppan, svarade riddaren. Den som sig i leken ger han får leken tåla, och inte passar det just för en man att vara slät och mjuk i ansiktet som en jungfru.
Då skrattade Jolantha.
-Du kunde bestämt berätta mycket om dig själv om du blott ville, sa hon.
-Mina bragder tala för sig själva, svarade han. Inte passar det sig för en man att tala om vad han är eller har. Men från fönstret på Hoch Eppan kan man se ända bort till Meran, vet du det? tillfogade han och log.
-Måhända kommer jag dit en dag och tittar, sa Jolantha och gick vidare.
Då gästabudet var slut red alla riddarna åter bort, men det blev överenskommet att när vinet var skördat skulle de infinna sig på nytt, och då skulle Jolantha måhända göra sitt val och ta en av de ståtliga riddarna till sin brudgum.
Då vinet var skördat och hade jäst blev det upphällt i kannorna, och den dagen då gästabudet var bestämt, gick upp med en glans, så man tänkte att festen skulle gynnas av idel solsken.
Himmeln hade tidigt på morgonen en glasaktig klarhet under vilken höstens färger strålade i mångdubbel glans. Då den vita fanan blev hissad på tornet hängde den slappt ner från stången, ty inte en vind rörde sig. Men underliga moln steg snart upp bakom borgryggarna, och inom kort försvann Ichlerns mäktiga koloss i dimmorna. Sedan dröjde det inte länge förrän hela bergskedjan dolde sig bakom ett molntäcke, och nu började regnet.
Men när det riktigt börjar regna i ett bergsland är det inte som när det regnar på andra ställen. Ser man regnet från en bergrygg då ter det sig för ens ögon som om det kom högt ifrån och strömmade över jorden i långa, täta floder. Jolantha stod i fönstret på Freudenstein och såg hur regnet svällde och svällde och så småningom fyllde hela Adigedalen.
Molnen drev djupt ner och dolde än den ena än den andra bergstoppen, medan floden steg och steg och alla bäckar och forsar tumlade fradgande ner från höjderna. En kylig luft slog emot henne av de förbidragande dimmorna, och hon spejade mot de tomma vägarna där nu inga ridande eller gående var att se. Men plötsligt föreföll det henne som om något rörde sig nere i dalen, och på samma gång såg hon att en riddarskara kom i galopp på den branta vägen som leder från Hoch Eppan.
Allt närmare kom ryttarna, och det dröjde inte länge förrän vindbryggan gick ner för riddare Wilhelm från Hoch Eppan och riddare Friedrich von Emmerlingen som kom genom regnet för att gästa Freudenstein. Då de hade bytt kläder och satt sig vid bordet i riddarsalen, steg Jolantha fram med välkomstbägaren.
-Att du kunde rida i ett sådant väder! sa hon då hon räckte bägarn till Friedrich von Emmerlingen. Knappt hade jag tänkt att människor skulle våga sig ut i en sådan syndaflod.
-Två gånger höll jag också på att vända, svarade riddare Friedrich. Men min trånad att återse dig var starkare än alla regnskurar i världen och därmed drack han bägaren i botten.
Då Jolantha räckte bägaren åt riddare Wilhelm från Hoch Eppan, sa hon:
-Inte hade jag tänkt att du skulle komma den branta och farliga vägen från Hoch Eppan genom himmelens störtfloder för att dricka vårt vin på Freudenstein.
Men riddare Wilhelm log och tog med händerna om bägarn.
-Regnade det, sa han blott. Inte märkte jag att det regnade.
Det blixtrade i Jolanthas sköna ögon då hon återtog den tömda bägaren, och den dagen dansade hon så hänförande och sjöng sina visor så bedårande att de båda friarna lovade högt och heligt att återkomma tredje dagen jul för att få sin slutliga dom, ty den dagen skulle Jolantha ge sitt ja till en av dem och sedan följa honom till hans borg som hans äkta hustru.
Vintern kom utan snö. Man skulle nästan tro att det fortfarande blott var en vacker, kall höst som härskade i Adigedalen. Men strax före julen började det snöa, och snön tilltog beständigt i styrka. Annandag jul var det yrväder, och tredjedagen jul gick upp med en så förfärlig snöstorm att man i mannaminne inte hade sett dess like.
-Ingen dödlig kan komma fram på vägarna en dag som denna, sa riddar Rudolph. Inga bord ska dukas och inget vin sättas fram.
Inte ens fanan gick upp på borgen. En enda stöt av stormen skulle ha söndertrasat den. Men Jolantha klädde sig ändå i festdräkt och kom in i salen med sammetssläp och guldstickad sidenklänning.
-Väntar du någon? frågade hennes far och tog henne under hakan. Inte kan du väl tro att någon, ens för din skull, vågar trotsa elementen för att komma till Freudenstein en dag som denna.
-Om någon verkligen håller av mig då frågar han inte efter himmelens väder. Då kommer han nog genom storm och snö och visar mig att han håller sitt ord, svarade hon.
Knappt hade hon talat ut förrän en hornsignal klingade framför vindbryggan, och nu såg man hur en enslig ryttare, vit av snö, galopperade in på borggården, och strax därefter kom riddare Wilhelm från Hoch Eppan utan följe uppför trappan.
Då sprang Jolantha honom till mötes och föll honom i famnen. Hams kläder var överhöljda av snö men han brydde sig inte om att hennes kostbara dräkt blev fördärvad. Hon slog båda armarna om hans hals och kysste honom på munnen, runt vilken hans våta skägg hängde fullt av is.
-Jag visste, att du skulle komma! ropade hon. Och dig och ingen annan i hela världen vill jag tillhöra.
I tre dagar blev riddare Wilhelm på Freudenstein. Då klarnade himlen så att han åter kunde återvända till Hoch Eppan. Men vid midsommartiden skulle hans och Jolanthas bröllop firas.
På bröllopsdagen dignade alla terrasser och trädgårdar av rosor då klockorna på Freudenstein förkunnade att Jolantha gick till altaret i slottskapellet vid riddare Wilhelms hand.
Och så kom det ögonblick då Jolantha skulle säga farväl till sin far och stiga till häst för att bege sig till Hoch Eppan med sin brudgum.
Gamle riddar Rudolph var rörd, hans tårar droppade ner i hans skägg medan Jolantha omfamnade honom länge i tysthet. Men hon såg lycklig ut och kunde inte gråta.
Just som hon skulle stiga till häst tog hennes brudgum henne hastigt om livet och lyfte henne upp på hästen framför sig.
-Nu är hon min, sa han, och dess närmare jag har henne, dess bättre kan jag värna henne mot allt ont, och därmed red han bort med henne över vindbryggan följd av sitt ståtliga brudfölje.
Då de hade kommit ut från Freudenstein märkte de att åskan var över dem. Den ena knallen följde på den andra, och blixtar korsade varandra i den kvava luften.
-Ska vi vända? frågade riddar Wilhelm sin unga brud. Det blir ett förfärligt väder!
-Nu är mitt hem Hoch Eppan, och vi rider väl hem, svarade hon.
Då gav riddar Wilhelm sin häst sporrarna och de red vidare i galopp.
Men snart blev vägen så brant att hästen bara kunde komma framåt fot för fot. Det brakade som om himlen skulle gå sönder, och Jolantha fick stänga ögonen för att inte bländas av blixtarna.
-Vill du fortfarande att vi rider vidare? frågade riddar Wilhelm. Vi har långt kvar till Hoch Eppan.
-Jag sitter bra där jag sitter, svarade Jolantha. Och vill du som jag så rider vi uppåt.
Riddar Wilhelm lutade sig framåt och kysste sin brud på pannan och därefter slog han sin kappa tätt omkring henne.
Tysta red de vidare, ty den ene kunde knappt höra den andres röst för åskan som dånade omkring dem. Stormstötar tvingade hästen att stanna gång på gång, och de kände båda att det gällde livet när de red uppför den branta vägen som leder till Hoch Eppan, stenlagd med stora, flata stenar.
Då hästen äntligen gick över bryggan som leder in till stallet, var det mer död än levande som riddar Wilhelm lyfte Jolantha av sadeln, och bar henne uppför trappan fram mot det stora fönstret varifrån man ser vida över Adigedalen, Bolzen och Meran. Men just i samma ögonblick slog blixten ner och splittrade klippan framför fönstret.
Då skrattade Jolantha och lutade sig tätt intill sin brudgum.
-Ja, låt det åska och blixtra så klipporna rämna, sa hon. Nu kan inget i världen skrämma mig. Nu tillhör jag dig. Du, som kan rida i alla väder.
 
 
Jag behöver inte förklara symboliken av äkta kärlek till mina kloka läsare. Men det är bra att minnas att man måste våga låta sig bäras också.
  

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *