Av Helena Nyblom
Långt nere i Tyrolen där snön aldrig smälter på de höga bergen och där druvorna mognar i dalen, ligger många präktiga slott. Ett av dessa slott heter Freudenstein och där bodde sedan många år tillbaka en tapper riddare vid namn Rudolph von Eilen. Han hade gjort många fälttåg med kejsaren av Tyskland, vars vasall han var, och han hade varit gift två gånger och hade sex söner. Hans hustrur, som båda hade varit förnäma unga damer, vilade nu i slottsgriften och hans sex söner var skingrade i olika delar av det stora tyska riket.
Greve Rudolph var en gammal man och han fann livet på Freudenstein ensligt och dystert, varför han beslutade gifta sig ännu en gång så att lite glädje och ungdom åter kunde göra sitt intåg på den gamla borgen. Måhända hade han aldrig kommit på den tanken om han inte sett en ung venetiansk dam vars skönhet hade gjort ett djupt intryck på honom. Hon var visserligen bara sexton år och han själv hade de sextio bakom sig, men eftersom hon blott var en vanlig adelsdam, dotter till en mäktig köpman, kunde riddar Rudolph nog tänka att hans giftermålsanbud skulle bli väl mottagna då de framställdes av honom, som tillhörde en av Tysklands mest framstående släkter och därtill var kejsarens vän.
Han fick då också genast ett gynnsamt svar och ett par månader senare hämtade han själv sin unga, sköna brud i Venedig. Hon hette inte ”Stella” för inte, ty hon lyste verkligen som en stjärna där hon kom ridande vid sin brudgums sida. Freudenstein var vida beryktat för sitt läge och för den prakt varmed hela slottet var utstyrt, men den unga italienskan kunde inte vänja sig vid de höga bergen som på alla sidor omgav Adigedalen.
Hennes svarta ögon hade alltid ett trånande, längtansfullt uttryck, och hon stod gärna på balkongen utanför slottet och såg ner mot Italien. Dit ner stormade Adigefloden, och dit ner gick alla hennes tankar. Hon längtade efter havet och efter det mjuka, venetianska tungomålet. Hon längtade så att hon kunde dö tillbaka till solen och till sitt hemland. Och hon dog också, efter att först ha fött en liten dotter till världen, och blev begraven i slottskyrkan bredvid de två tyska, förnäma slottsfruarna. Och så var det slut med henne.
Aldrig hade greve Rudolph sörjt så djupt som han sörjde denna sin tredje hustru. Han hade älskat henne med en ynglings värme och nu, då hon rycktes ifrån honom, tycktes det honom som om han inte kunde stanna längre på Freudenstein. Visserligen hade den lilla Jolantha sin mors svarta ögon och hennes rödgyllne hår, men hon var en så skröplig liten varelse. Greve Rudolph vågade knappt röra henne med sina grova krigarehänder, och han kunde liksom inte förlåta henne att hon kostat modern livet.
Han lämnade henne därför i vård hos hennes mors italienska tjänarinnor och steg själv till häst och red, mörk i hågen, bort från sin fäderneborg följd av en skara riddare och vapendragare, för att i krigens tummel glömma sin sorg och måhända finna döden.
Den lilla Jolantha växte upp på Freudenstein och blev tidigt härskarinna på borgen. Hon hade ärvt sin mors skönhet men hade sin fars friska lynne, och eftersom hon inte kände till annat än Tyrolens höga berg så längtade hon inte heller därifrån.
Då hon var fem år sattes hon i skola hos nunnorna i klostret Mariengarten och där blev hon snart allas älskling.
Här gick hon i den solbelysta klosterträdgården och gav duvorna korn, eller också lekte hon med de små ödlor som kröp mellan stenarna i muren, och då hon blev lite större fick hon lov att vara med vid morgonmässan. När det började dagas, fastän månen ännu kunde stå på himlen, klädde hon sig fort och tog sig nerför trappan till klosterkyrkan där altarljusen lyste som två små stjärnor. Här knäböjde hon mellan alla de svartklädda systrarna och sedan fick hon sin frukost ute i trädgården: mjölk och honung och gott, vitt bröd.
Av systrarna lärde hon sig läsa, knyppla och brodera med silke och guld, ja, hon fick till och med lära sig att spela luta och sjunga därtill.
Under fem år var hon inte hemma på Freudenstein, fastän man då och då kom och hälsade på henne, men då hon hade fyllt tio år kom hennes far tillbaka från sina krigståg och hämtade henne.
En dag då den lilla Jolantha satt och broderade i klosterträdgården hörde hon det bulta hårt på porten, och då portvakterskan öppnade stod en skara pansarklädda män på vägen. I spetsen för dem alla satt greve Rudolph på sin stridshäst. Han var nu en gammal man men han var hög och ståtlig som en yngling och hade han inte haft sitt långa, vita skägg, som föll ner på hans bröst, skulle ingen ha kunnat tänka att det var en sjuttioårs gubbe de hade framför sig. Hans ögon spejade ivrigt efter Jolantha, och då hon reste sig och kom fram till det ställe där han stod lyfte han henne från marken högt över sitt huvud och tryckte henne därefter till sitt hjärta. Hans ögon var fulla av tårar, då han sa: -Du är din mors dotter och hädanefter vill jag blott leva för din lycka.
Därmed satte han sin flicka framför sig på hästen och red hem med henne till Freudenstein. Det var inte utan att det föll en och annan tår bland nunnorna i Mariengarten den dagen då lilla Jolantha red bort från klostret, men hon själv kände det mest som en glädje. Det var så ståtligt att rida framför sin far på hans stridshäst, omgiven av riddare och vapendragare och då de red över bryggan till Freudenstein blåstes det högt i trumpeter från tornet. Nu skulle ett nytt liv börja på det gamla slottet.
Det dröjde inte länge förrän den lilla Jolantha gjorde sig hemmastadd på sin fäderneborg. Hon lärde sig baka bröd och brygga öl, och allt hon tog sig till gick fort och lyckligt för henne. Om vinterkvällarna spelade hon schack med sin far eller satt med sin brodérram framför den sprakande elden medan han talade om sina bedrifter i kriget.
Greve Rudolph tyckte sig bli ung på nytt i sällskap med sin unga dotter, och hans enda sorg var den att hon hastigt växte upp till en skön jungfru som det snart var hans plikt att gifta bort till någon ståtlig riddersman.
Men själv ville Jolantha inte höra talas om giftermål fastän hon nu var sjutton år.
-Aldrig kan jag dock bli så lycklig som här hos dig på Freudenstein, min far, sa hon och kysste honom, och då slog han alla giftermålstankar ur hågen. Så förflöt ännu ett år.
Men när Jolantha fyllt arton år stod hon åter på balkongen och såg våren göra sitt intåg i Adigedalen. Alla bäckar kom stormande ner från höjderna, och i dalen blommade redan vinet vars starka, kryddade doft fyllde luften. Än regnade det plötsligt över ängarna och strax därpå sken solen åter på de vitt skummande forsarna. Då gick Jolantha in till sin far och sa till honom: -Nu tror jag i alla fall att jag gifter mig, min far. Alltid kan jag dock inte stanna på Freudenstein.
Då lät riddar Rudolph fanan gå upp över slottet, den vita fanan med den krönta röda gripen, och då förstod man på alla de spridda slott i dalen att det skulle bli fest på Freudenstein, och från alla håll begav man sig dit för att se den sköna Jolantha vars rykte redan spridit sig vida.
Och nu får ni vänta en stund tills del 2 kommer, för den handlar om äkta kärlek och även om äktenskap, och är full av visdom.
Gammaldags sagor är så fullspäckade med symbolik att man häpnar när man tittar efter. Om barnen förstår symboliken vet jag inte, eller är den kanske så självklar för dem att de inte ens behöver tänka på den?
Den här sagan, trots att den bara är en saga bland alla andra, har alltid haft en speciell betydelse för mig. Den belyser några aspekter av livet som jag tror mig ha lärt under resans gång, men mera om dessa senare, då sagan är slut vill säga. Jag kom väl att tänka på den i Tjeckien i och bland alla dessa slott, och alla mina funderingar och reflektioner över livet.
Boken är här
