Jag anmälde mig till en markarbetsgrupp, men har funnit mig vara i en hoppgrupp. Jag visste att jag är hopprädd, men jag visste inte att det aldrig går över. Och jag kom ihåg att hoppning är svårt, men inte hade jag trott att det var så skitsvårt som det är. Det där att hålla bra galopp och bjudning nämligen, det är ju hoppning i ett nötskal.
Och jag trodde att sommaren var på gång men det blev ju vinter igen. Det var tur att min supporter/fotograf inte följde med igår för att han hade för det första frusit ihjäl och för det andra så hade det blivit bara skämtfilmer, typ- så-här-rider/hoppar-man-inte.
I början gick det ganska bra, på de små hinder som vi hoppade fram på. Vi hade helt ok bjudning, Yade hoppade fint, även över vattenmattan, och jag satt kvar i galoppen och väntade ut tills hon hoppade.
Men när vi började öva på bana och dessvärre omhoppningsbana, så gick det bara sämre och sämre. Fel hinder, missat hinder, otakt till kombinationen, konstiga steg, små försäkringssteg här och där, t om en ”vägran” (hon kände på sig att jag inte skulle hänga med om hon hoppade från stående antar jag)…
Det gick så långt att till sist var jag mera förbannad än rädd, vilket säger en del. Gjorde omhoppningssvängen på nytt, och det gick inte lysande, men det gick bättre.
Med andra ord, Yade var lite seg igår, och som tur är så finns det inga bilder!